Annons

Annons

Därför tackade jag nej till hans frieri

Jag tänkte på det här med friare. Jag har faktiskt haft en riktig friare en gång, och då tänker jag inte på min man...


Det var på den tiden när håret var längre, midjan smalare och kjolen gick ner till anklarna (nä, det var inte 1700-talet). Jag och min gamla Volvo 240, min älskade låda med en front byggd för att skydda mig från allt ont, var tätt sammanlänkade dagligen.
Vi hängde tillsammans på västgötaslätten sökandes efter reportageuppslag. Vi letade oss fram till damer som uppmanade mig att doppa en extra gång i kaffet, och hittade också saker att skriva om. Ungefär i den ordningen.
Vi for fram med Björks hitlåt Human behaviour (översatt: mänskligt beteende) så högt kassettradion tillät, och människans beteende tar ibland annorlunda vägar. Den här friaren hade kommit långväga i sin jakt på kärleken. Jag tror han hade cyklat ett antal mil enkel resa för att söka upp mig…
Han hittade mig när jag var hemma på redaktionen, där jag som ensamredaktör inte bara skulle skriva om vad som hände i trakten, utan även hade till uppgift att ta emot annonser, och ibland kunde det vara kontaktannonser.
Jag såg honom redan från fönstret när han prydligt parkerade sin cykel – med en låda där bak för inköp. Han var lite förlägen när han kom in, som jag minns det. Det tog ett tag innan jag fattade galoppen.

Annons
Christel_1-2_1589

Illustration: Victoria Plantin

Eller var det för att jag var lite lomhörd som jag inte först hörde eller förstod vad han sa. Jag hade fått öroninflammation efter att ha kört hela den varma sommaren med öppet förarfönster, då min kära lilla låda hade noll luftkonditionering.
Om sommaren var varm så skulle situationen göra att kinderna rodnade ännu mer. Herrbesök av detta slag var jag inte van vid.
Så mycket förstod jag att han ville sätta in en kontaktannons för att finna kärleken. Men han var lite velig; kunde inte riktigt bestämma sig för vad han ville att det skulle stå. Kanske var han lite snål också, det kostade ju att sätta in en annons i tidningen.
Jag fick känslan av att han ville lösa det enklare och mindre kostsamt. Eller kanske är det cyniskt. Kanske hade han verkligen hört talas om mig och kommit enbart för min skull… För han sa:
”Du kanske är ledig?”
Vadå ledig, tänkte jag. Jag jobbar ju. Jag sitter här och tar emot en annons för din räkning.
”Jamen, DU kanske är ledig, så behöver jag inte sätta in en kontaktannons?!”
Nu fattade jag vad han menade. Han ville ha en relation med mig. Han friade.
Nej, det där går inte för sig, tyckte jag. Fast lite smickrad ändå. Jag hade inte precis varit med om det förr. Han var fortfarande ung, men för gammal för mig. Dessutom var jag upptagen:
Jag sträckte fram mitt ganska nyförlovade finger och bländade honom med det. Då menar jag ringfingret, och inte annat. Jag avvisade honom vänligt med bestämt.
Han accepterade läget; såg tydligt tecken på att här hade han inget att hämta. Till kärleken finns inga genvägar. Jag tror han förstod det.
Jag minns inte om vi fick knåpat ihop någon kontaktannons eller om han i så fall fick några svar. Jag minns att han gick ut, cyklade iväg och säkert aldrig kom tillbaka mer. Men minnet dröjer sig kvar, och jag återkommer till det ibland. På något underligt sätt höjer det självförtroendet.
Och du min kära friare: Om du läser det här så hoppas jag innerligt att du funnit kärleken och är lycklig! 

Christel

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här.



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

 

 


Annons


Laddar...