Annons

Annons

Därför föll jag jämt för män som drack för mycket

ALLERS LÄSARE BERÄTTAR: Mamma är alkoholist. Pappa lämnade oss när jag var nio år och under hela min barndom strävade jag efter att försöka dölja mammas drickande för omvärlden. Men som vuxen drogs jag ironiskt nog till män med samma problem…


man-alkoholproblem

Efter några månader kom plötsligt den första fyllehelgen, då han drack nonstop.

Robert var den man jag ville tillbringa livet med. Jag ville gifta mig, få barn – uppleva familjeidyllen. Men det fungerade inte. Jag var livrädd för att jag höll på att köra ännu en relation i botten. Eftersom jag i hela mitt liv hade dragits till män med problem, oftast någon form av missbruk, hade det varit lätt att tro att det var deras fel att relationerna gick åt skogen – men så enkelt var det inte…

Annons
Gilla Allers på Facebook

Struliga förhållanden

I tonåren hade jag några struliga förhållanden med typiska bad boys. Vid 21 träffade jag Torbjörn. Han var tio år äldre, jobbade som fritidsledare på en högstadieskola och var väldigt populär. Jag blev störtförälskad och trodde att han hade ett ordnat liv, men efter några månader kom plötsligt den första fyllehelgen. Han drack nonstop, men hade bra ursäkter: fira en polare, det var så länge sedan han gjorde något galet…

Tog hand om honom

Jag ville inte se varningssignalerna, men några månader senare söp han bort hela julhelgen. Vi skulle just flytta ihop, jag hade sett fram emot en romantisk julhelg och han förstörde alltihop. Trots att jag vuxit upp i ett hem med en alkoholiserad förälder och inget högre önskade än att få lämna allt det där bakom mig, fortsatte jag att göra vad jag alltid gjort – jag tog hand om honom, dolde sanningen.

Jag ville tro att det var hanterbart och att det var min plikt att härda ut. Men den här gången handlade det inte bara om att försöka hitta ett sätt att överleva, såsom jag gjort som barn – nu tillät och underlättade jag missbruk i mitt eget hem. Jag var som en curlingmamma åt min tio år äldre pojkvän.

Läs också: Jag började nätdejta efter 50

Samtidigt började effekten av min uppväxt bli alltmer påtaglig. Jag hade kaotiska drömmar, vaknade i panik med en känsla av
att jag höll på att drunkna. Jag började gråta för ingenting, blev hyperkänslig för kritik och separation. Om Torbjörn ville sticka iväg och ta en fika med en kompis kändes det som om han övergav mig. De vardagligaste ting kändes som svek. Det var detta som drev oss isär.

Separerade

Vi hade allt våldsammare gräl, allt blev infekterat. Efter två år separerade vi. Första natten i egna lägenheten fick jag nästan en
ångestattack. Jag kände mig så fruktansvärt ensam och övergiven.

Det som följde blev ett struligt halvår innan vi kom ifrån varandra helt. Han träffade en ny kvinna, en lärare på skolan som förmodligen var en äldre version av mig själv.

Under åren som gick hade jag ett antal mer eller mindre seriösa förhållanden som varade i några månader eller uppemot ett halvår. Det var nästan alltid samma visa. Attraktion, passion, upptäckten av problem, jag som försökte ta hand om alltihop – och som sedan blev alltmer obalanserad. Jag kastade runt mig själv som en jojo i de här relationerna utan att förstå vad det var frågan om. Hade alla attraktiva killar problem? Frågan jag borde ha ställt mig själv var: Varför hade alla attraktiva killar som jag drogs till problem…?

Jag blev svartsjuk!

Jag närmade mig 40 när jag träffade Robert. Det var annorlunda den här gången, det kände jag direkt. Mina känslor var starkare, han betydde mer. Och det gjorde det på ett sätt svårare. Jag blev nojigare och känsligare än någonsin – och väldigt svartsjuk! Det är både jobbigt och pinsamt att tänka tillbaka på de scener jag ställde till med… Robert var nykter alkoholist. När vi träffades hade han inte druckit på två år. Det var fortfarande en kamp ibland – speciellt när vi grälat eller hade det tufft på något annat sätt – men han bet ihop och kämpade på.

Läs också: Min mans död var en befrielse

Efter ett år tillsammans stod vi vid ett vägval. Vi var så förälskade och ville att det skulle fungera, men han tvekade. Han var inte säker på att vi borde flytta ihop. Slitningarna mellan oss hade utsatt honom för stress och hans stödgrupp uppmuntrade honom att prioritera nykterheten. Ett förhållande som drev honom tillbaka till flaskan skulle ju inte vara bra för någon av oss – och som situationen var trodde han att det skulle sluta där, förr eller senare.

Undanskuffad

För mig kändes det som om hans känslor för mig inte var lika starka som de jag kände för honom. Jag kände mig undanskuffad och sviken av att han lyssnade mer på stödgruppen än på mig. De hade givetvis rätt – det är jag den första att erkänna i dag – men just då kändes det som om jag hade hela världen emot mig.

– Jag tror att det är dags att du tar itu med ditt nu, sa han till mig. Du kan inte springa ifrån det hur länge som helst…

Först blev jag defensiv och arg. Han försökte bara lägga över skuld på mig. Det var ju han som hade problem! Men när jag vaknade den natten med ångest och hjärtklappning tvingades jag accept­-era att jag inte mådde bra, att jag egentligen inte hade mått bra så länge jag kunde minnas…

Delade min historia

Robert fick tips om en stödgrupp för vuxna barn till alkoholiserade föräldrar, och jag gick dit. Redan under första besöket kändes det som att öppna upp en dörr som jag alltid hållit stängd. Här var jag bland människor som upplevt detsamma som jag. De förstod. Det var en sådan enorm lättnad. Jag delade min historia med dem, och det hjälpte mig att förstå hur uppväxten alltid hängt över mig som ett mörkt moln, och hur den påverkat mina relationer.

Läs också: Min pojkvän har en fru och det stör ingen

Min uppväxt kretsade runt familjens hemlighet, att mamma drack, och det gjorde mig väldigt ensam. Jag hade inga syskon och pappa flyttade ut när jag var nio år. Mamma tappade tidigt kontrollen över sitt drickande. Jag kan inte minnas någon period innan jag förstod att något var fel: att mamma var konstig.

En gång när jag gick på mellanstadiet började hon dricka när jag hade kompisar på besök. Jag blev iskall av rädsla för hur hon skulle bete sig och efter det vågade jag knappt ta hem vänner igen. Min barndom handlade om att försöka dölja mammas drickande för omvärlden, och att ta hand om henne – speciellt efter det att pappa gett sig iväg. Jag bodde hos honom varannan helg, men det var väldigt jobbigt för det kändes som om jag svek mamma när jag var där. Hur skulle hon klara sig utan mig?

Otrygghet

Jag hade alltid trott att jag tvingats växa upp för tidigt, men sanningen var samtidigt den att jag inom mig fortfarande hade kvar den lilla flickan med hela världen på sina axlar. Det var hennes otrygghet som gjort mig så osäker i
mina relationer.

Det blev en lång läkprocess, men jag hade Robert vid min sida och allt det där gjorde både mig och oss starkare. I dag är vi gifta och föräldrar till två pojkar. Vi träffar mamma emellanåt, när det fungerar. Det händer att vi firar jul ihop. Hon dricker fortfarande och jag har slutat att försöka dölja det. Jag tar inte längre på mig ansvar för hennes val i livet, och jag kan inte hjälpa henne så länge hon inte vill hjälpa sig själv. Jag har ett eget liv att leva, och jag måste fokusera på det som är
friskt och sunt – för både min och familjens skull.

/Marit

Läs mer

Jag hittade min son livlös i en knarkarkvart

missbruk-mamma-puff



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

 

 


Annons


Laddar...