Annons

Annons

Christina och Marita förlorade sina män

De beskriver det som jordbävningen i deras liv. Christina och Marita blev änkor, plötsligt och chockartat, när de stod mitt i livet med barn, familj och arbete. I den bottenlösa sorgen och saknaden fann de stöd i varandra...

Mejla
Dela (0)
Pinna

Vännerna har skrivit boken "Jag är lyckligt gift, min man är bara lite död". En bok de hoppas ska kunna hjälpa andra i samma situation. På baralitedod.se kan du läsa mer. Bild: KAI REHN

Vännerna har skrivit boken ”Jag är lyckligt gift, min man är bara lite död”. En bok de hoppas ska kunna hjälpa andra i samma situation. På baralitedod.se kan du läsa mer.

Hur hanterar man sorgen efter en älskad make eller maka som avlider mitt när allt ser som ljusast ut här i livet, när man känner sig som lyckligast och har massor av framtidsplaner man vill förverkliga tillsammans?
Det har Christina Karlberg, 53, och Marita Warborn Lundgren, 54, tvingats lära sig. De miste båda sina livspartners oväntat. Båda deras män dog plötsligt och chockartat.
– Varken för Marita eller för mig fanns det någon chans till mental förberedelse. Det blev som en jordbävning i våra liv, säger Christina som tillsammans med Marita skrivit en bok om sorgen.

Annons

Läs också: Johannes blev levande begravd

– Vårt syfte med boken är hjälpa andra som drabbas av en förlust av en anhörig mitt i livet. Innan vi fann varandra och nätverket Vimil (Vi som mist någon mitt i livet) saknade vi själva en sådan bok där vi kunde dela andras erfarenheter, berättar Marita, som är på besök hemma hos Christina i Kalmar.

Sorgen måste få ta tid

På soffbordet framför de båda kvinnorna ligger ett exemplar av boken som just har släppts och har den uppseendeväckande titeln: ”Jag är lyckligt gift, min man är bara lite död”.
– Det var Marita som kom på titeln. Hon sa det till en man som uppvaktade henne några år efter att hennes tidigare man Stig dog. Vi tycker det sammanfattar våra känslor på ett bra sätt, säger Christina med ett leende.
– Vi vill med vår bok också berätta att det går att leva vidare efter förlusten av någon man älskar, men att sorgen måste få ta tid, säger Marita. Både för mig och Christina tog det ungefär tre år innan vi orkade gå vidare med våra liv.
– Det var först efter några år som man åter började se att solen sken och att fåglarna kvittrade. Det är många andra som vi träffat som talar om att det tar så lång tid. Det verkar finnas en magisk treårsgräns när det gäller sorgebearbetning, säger Christina.

Låg död i sängen

Det har nästan gått 17 år sedan Christinas tidigare man Tommy, som är pappa till hennes båda barn Jonathan 17, och Elin, 20, plötsligt avled av en hjärtmuskelinflammation två dagar innan skulle fylla 35 år.
Hans dödsfall slog ner som en blixt på midsommardagen 1999. Christina ammade deras lilla son och dottern Elin var bara tre år gammal. Tommy hade inte varit sjuk tidigare utan var tvärtom en vältränad fotbollsspelare.
– Vi hade varit på en fest hos några grannar på midsommarafton. Vi gick hem för att natta barnen vid 22-tiden och jag somnade i vår säng med Elin som var magsjuk. Tommy återvände till festen och när han kom hem på natten lade han sig i ett annat rum för att inte störa oss, berättar Christina.

Läs också: Sjukdomen stal mig från mina barn

På morgonen mådde Elin fortfarande dåligt och Christina beslutade sig för att åka till vårdcentralen med henne. Hon väckte Tommy för att han skulle ta hand om Jonathan under tiden.
– När han var på väg in till toaletten ramlade han omkull. Jag trodde att han fått för mycket att dricka kvällen innan och skällde på honom för att han betedde sig så inför våra barn. Aldrig kunde jag väl tro att det skulle bli bland det sista jag sa till honom.

Orkade inte följa med

Senare på eftermiddagen tog Christina barnen och åkte och hälsade på i sina föräldrars sommarstuga. Tommy kände sig trött och orkade inte följa med. När hon kom hem på kvällen och det var tyst i huset förstod hon att något var fel.
– Tommy låg på sidan tvärs över vår dubbelsäng. Den högra sidan som legat ner mot madrassen var alldeles blå.
På ett ögonblick förvandlades hennes trygga tillvaro till ett tillstånd av bottenlös förtvivlan. Christinas minnesbilder från de första dygnen efter Tommys död är fragmentariska.
– Bara ett par dagar tidigare hade jag känt ett lyckorus. Tommy var min stora kärlek och min bästa vän och när Jonathan föddes kändes det som att vi var en komplett familj. Vi såg fram mot vår första semester tillsammans alla fyra.

Vändpunkten kom

Tack vare stort stöd från sin familj och sina vänner klarade Christina av den första svåra tiden.
– Om jag inte haft barnen vet jag inte vad jag hade gjort, säger hon. Men samtidigt blir jag irriterad på folk som säger att jag har varit stark som har klarat det. Vad är alternativet? Att själv lägga sig ner och dö?

En vändpunkt i Christinas sorg kom efter att hon läst en tidningsartikel om nätverket Vimil som har medlemmar över hela Sverige och som arrangerar träffar och möten för människor som mist någon anhörig. Via nätverkets sida på internet fick hon kontakt med Marita i Varberg.

– Jag minns första gången Christina kom på besök hos mig. Hon hade med sig Jonathan som mestadels sov i sin bilbarnstol, berättar Marita.

Marita miste sin man Stig ett år före Christina drabbades av sin stora sorg. Hon och Stig besökte London under pingsthelgen 1998, tillsammans med hennes söner Jim och Jens som då var 12 respektive 15 år gamla.
När de kom tillbaka till Landvetter och gick för att hämta sitt bagage ramlade Stig plötsligt ihop. Trots att flera personer omedelbart satte igång med livräddningsinsatser och man försökte få igång hans hjärta med en defibrillator gick hans liv inte att rädda.

Massiv hjärtinfarkt

– Stig dog av en massiv hjärtinfarkt. Jag var bara 37 år när det hände och Stig hade precis fyllt 50, berättar Marita.
Stigs plötsliga dödsfall kom som en chock. Han och Marita var lyckliga tillsammans och bodde i ett stort hus med en, som hon beskriver det, för stor trädgård och deras kalender var fylld med semesterplaner och umgänge med nära och kära. På några sekunder förändrades hennes tillvaro i grunden.
– Helgerna var hemska den första tiden efteråt. På fredagen gick man hem från jobbet och väntade bara på att det skulle bli måndag igen, säger Marita.
– Det första året efter Tommys död var jobbigast, säger Christina. Det var första julen ensam, bröllopsdagen utan honom och så födelsedagarna. Varje gång påmindes man om saknaden. Jag kan än i dag inte fira midsommar.

Redo att gå vidare

Engagemanget i Vimil hjälpte både Marita och Christina under den värsta sorgeperioden. Genom att träffa andra i samma situation kände de att de kunde prata med människor som förstod dem.

– Där behövde man inte känna sig udda. Där fanns andra som varit med om samma saker som jag, säger Christina som under några år i början av 2000-talet även var ordförande för Vimil.

Till slut kände både Christina och Marita att de var redo att gå vidare med sina liv. De kände sig mogna att bryta sin ensamhet och kanske möta kärleken på nytt. Marita kan exakt på dagen säga när vändpunkten kom för henne eftersom hon skrev dagbok under de svåra åren.

– Det är något jag kan rekommendera alla som drabbas av en svår förlust att göra. Det hjälper att få skriva ner sina tankar och känslor, säger hon.

Mötte kärleken igen

Efter en tid mötte Marita kärleken på nytt. Hon träffade sin nye man Anders Lundgren som också bidrar med ett eget kapitel i boken.
– Anders har varit mycket förstående och han är ett fantastiskt stöd för mig, säger Marita.

Även Christina träffade en ny man efter ett tag och blev sambo med honom, men deras förhållande tog slut för några år sedan.
– Det var jobbigt på sitt sätt, men det var såklart andra känslor än sorgen efter Tommys död, säger hon.

Både Marita och Christina träffar regelbundet sina avlidna mäns anhöriga. Det känns viktigt för dem att ha kvar den kontakten.
– Jag kommer aldrig att acceptera att Tommy inte finns längre, men jag har lärt mig leva med det. När jag tänker på honom i dag är det mest de positiva sakerna vi gjorde tillsammans som jag kommer ihåg, säger Christina.

– Stig kommer alltid att finnas i mitt liv. Det var hemskt att han dog, men om man nu måste dö när man bara är 50 år så får man säga att det ändå var en skön död för Stig. Han hann inte känna något, säger Marita.

Text: Per-Ola Ohlsson
Bild: Kai Rehn

Läs också

7 sätt att stötta någon med ångest

angest

 

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...