Annons

Mitt i livet fick läkaren Christin sin diagnos

Att det inte finns något likhetstecken mellan orden lyckad och lycklig kan Christin Edmark skriva under på. När hon fick sin diagnos insåg hon varför hon i alla år presterat fantastiskt på jobbet men inte i övrigt.

Mejla
Dela (395)
Pinna

I dag söker Christin sin nya identitet och är glad över att hon återvänt till musiken.

På jobbet fungerade jag – privat var det kaos

Det vilar ett lugn över huset i Vaxholm utanför Stockholm. Allt tyder på att här bor en familj med ordning och harmoni som ledord.

Men skenet kan för all del bedra.

Annons

Christins blick är allvarlig när hon berättar om den rastlösa känslan som ständigt får tankarna att rusa i hennes huvud.

– Under mina år som intensivvårdsläkare har jag alltid kunnat fokusera på att utföra, men när det kommer till att öppna min post, dammsuga och betala räkningar finns det liksom ingen drivkraft alls, vilket ofta leder till kaos här hemma.

Men att förklara det här så att andra förstår vidden av svårig­heterna är inte det lättaste. För det är inte det att Christin Edmark inte vill, snarare att det inte vill sig.

Redan som liten tyckte hon att tillvaron var knepig.

– Varje kväll låg jag i min säng och gick igenom dagen. Gav mig själv minuspoäng för allt jag kunde gjort bättre. Med tiden blev det långa listor med saker som tejpades upp på insidan av garderobsdörrarna. Det kunde handla om att vara snäll mot mamma och pappa, inte ta för mycket plats i skolan, borsta tänderna, vara som alla andra och göra armhävningar.

Det fanns även en lista med kroppsdelar Christin var nöjd med. Den bestod av ett enda ord: axlarna.

Läs även: Marie: Min man gick in i väggen – men tog sig tillbaka

– Allt det här blev till ett lopp jag aldrig någonsin skulle kunna vinna. Så i stället såg jag till att bli bäst. På allt, för säkerhets skull.

För det skulle tidigt visa sig att Christin hade förmågor som var något utöver det vanliga.

– Redan som femåring kunde jag lösa avancerade ekvationer. När jag började skolan var jag klar med uppgifterna på tre minuter och sedan väntade jag resten av tiden. Otålig och rastlös, men bara inuti. Under tiden delade jag in allt fröken sa i jämna grupper med fjorton bokstäver i varje. Därefter delade jag in grupperna i symmetriska mönster, nästan som kristaller eller snöflingor.

Ingen tillhörighet

Christin hade gott om vänner men svårt att förstå sig på dem. Hon upplevde aldrig någon känsla av tillhörighet. I stället var det i teatern och musiken hon hittade sin fristad. Här fick hennes kreativitet fritt spelrum och hon kunde släppa allt annat.

En önskan om att bli musiker växte sig stark, men ännu starkare var känslan av att vilja göra gott. Så det fick bli läkarstudier i stället.

– Jag pluggade nästan aldrig men det gick bra ändå. Det var lätt.

Samtidigt drogs elen i studentlägenheten in på grund av att Christin inte kom sig för med att öppna posten. P-böterna, som kunde bli flera stycken i veckan, lades på hög i bilens handskfack.

Christin möter min blick och skakar lätt på huvudet.

– Det är bara när verkligheten går lika fort som tankarna i mitt huvud som jag är helt lugn. Utan dödsångest blir livet livsfarligt för mig.

Hon ler lite och verkar inse att orden tarvar en förklaring.

Läs även: Mina döttrar kände sig otrygga – på grund av mig

– När min patient blöder på operationsbordet blir jag lugn och kan fungera som bäst. Jag blir strålande på det jag gör. Anledningen är att jag inte behöver bekymra mig för att någon katastrof är i antågande – för den är ju redan här.

– Det kan jämföras med när jag tjänstgjorde på en vårdcentral under två veckor – och blev utbränd. Alla katastrofscenarion jag målade upp gjorde mig vansinnig. Minsta förkylning hos patienten var en odiagnostiserad cancer.

Sen till bröllopet

I slutet av 1990-talet träffade Christin sin man som genast föll för hennes spontanitet och glada upptåg.

– Men det är klart, när jag var 45 minuter sen till min egen vigsel för att det kommit lite annat emellan undrade han nog vad han gett sig in på.

Livet galopperade vidare i ett rasande tempo. Förutom att arbeta som intensivvårdsläkare och forskare hann Christin också med att starta aktiebolag och fungera som sjukvårdare vid inspelningarna av dokusåpan Expedition: Robinson. Hon reste till Filippinerna och Malaysia och byggde upp sjukvårdskliniker samt rekryterade personal.

Dessutom hann hon med att föda två söner som i dag är åtta och tio år.

Adhd-utredning

Efter det drabbades hon oväntat av tarmvred vid ett flertal tillfällen. Hon opererades, drabbades av lunginflammation och blodförgiftning. Nerver i magen hade brutits ner. I många omgångar låg hon inlagd på sjukhuset, hennes egen arbetsplats. Livet saktade farten och en stor sorg infann sig. Vem hade hon blivit? Och hur skulle hon nu räcka till som mamma?

– Jag fick hjälp av psykiatrin med den mentala biten, och sommaren 2016 var det en läkare som undrade om han fick skriva remiss till en adhd-utredning för mig.

– Jag blev väldigt förvånad, för jag hade själv aldrig tänkt den tanken. Men jag var samtidigt nyfiken på vad de skulle komma fram till.

Christin fick gå igenom en rad tester och till sist hade man kommit fram till ett resultat. Hon kommenterade själv saken i sin blogg Kärlek, morfinplåster & rock’n’roll: ”Det har konstaterats att jag är driftig men rastlös, flexibel men rotlös, hyperfokuserad men lättstörd, karismatisk men lite för mycket, färgstark men pallar inte trycket. Och dessutom överbegåvad. Diagnos: adhd.”

– Ingen i min omgivning var förvånad.

Valde musiken

Och till slut öppnades dörren för musiken på nytt i hennes liv. Doktor Edmark blev artisten Edda Mark, som framför egna låtar med stor personlighet, och självförtroendet har ersatts av självkänsla.

– Det var ju mellan musiken och läkaryrket jag en gång valde, och när jag inte längre kan ägna mig åt mitt förstahandsval kändes det naturligt att återvända till musiken.

Läs även: Sara: Jag konfronterade kollegorna som undvek mig

I dag är hon tjänstledig från sitt liv som intensivvårdsläkare och tillbringar i stället sin tid som mycket uppskattad singer/songwriter, föreläsare och bloggare. Och har i och med det blivit en annan.

– Jag syns så mycket tydligare nu när allt det som jag lagt så mycket tid på att bygga upp har gått i bitar. Som läkare hade jag min givna plats där jag kände mig trygg och kompetent. Där var jag någon att räkna med, jag räddade ju liv.

– Nu famlar jag för att kunna hitta ett nytt område där jag kan känna mig hemma. Men numera är jag så mycket mer medveten om mig själv som person än tidigare och det är skönt.

En omöjlig uppgift

Christin ler samtidigt som ett stråk av sorg drar över hennes ansikte.

– Jag kan bli ledsen när jag tänker på hur jag som liten tjej ansträngde mig för att passa in. Att inte störa, vara för mycket eller annorlunda. Fastän det var en omöjlighet.

Och tyvärr tror hon att mycket inom skolvärlden är sig likt än i dag.

– Ja, just det här att det finns ett rätt sätt att klara av saker på. Om någon kan komma till samma resultat genom att ta en annan väg blir det bara krångligt och orättvist. ”Det ska vara lika för alla.” Och det är ju just där som
resonemanget brister, för de för­utsättningar barn har skiljer sig ju enormt mycket åt.

Christin har ett eget, ömsint recept för hur det skulle kunna fungera i stället.

– Om en klass får i uppgift att ta sig springande till en viss punkt och en liten kille eller tjej snubblar, snavar och hamnar på efterkälken måste det väl vara okej att han eller hon i stället får breda ut sina vingar och flyga.

Berättat för Camilla Borgström 

Bild: Camilla Borgström


Läs mer om:


Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...