Annons

Annons

Christian fick en ny bild av sin sjuka mamma – genom hennes journaler

Från häxkraft till "kemisk obalans". Psykisk ohälsa har alltid funnits – nu hoppas författaren Christian Dahlström kunna belysa problemen genom att berätta sin egen historia. ”Det här är fan inte klokt. Det är en skam att det inte förändras eftersom vi aldrig haft så goda förutsättningar som nu”, säger han.

Mejla
Dela (23)
Pinna

Driver sedan 2015 podcasten Sinnessjukt. Bild: IBL Bildbyrån

Christian Dahlström: ”Hon ville egentligen inte att jag skulle läsa dem”

Christian Dahlström vet inte hur länge luntan med papper legat på stolen i köket. Kanske är det bara några månader, kanske är det ett helt år.

Annons

Innan de hamnade där på stolen hade pappershögen legat i hans fosterföräldrars källare. Det är mammans gode man, Karin, som har lämnat dem där.

Gilla Allers på Facebook

– Hon ville egentligen inte att jag skulle läsa dem, säger Christian Dahlström.

Det är kanske hundra papper som ligger i den där högen. Olika typer av dokument från socialtjänsten, ett faderskapstest och en massa sjukvårdspapper som sträcker sig över flera år. Ett liv nedtecknat av tjänstemän och sjukvårdspersonal. Ett tragiskt livsöde bland så många andra.

– Jag sneglade på dem ibland för att samla mod och kraft, antar jag. Och en dag bestämde jag mig bara för att läsa dem, säger han.

Han satte sig på en av köksstolarna och bara började. Läste allt i en sittning. Vissa av dokumenten var väldigt korrekt formulerade, andra mer märkligt skrivna.

– Ibland visste jag inte om det överhuvudtaget handlade om mig eller min syster.

Christian Dahlström var bara tio månader gammal när han blev omhändertagen av socialtjänsten och placerad i fosterhem. Mamman hade problem med alkohol och droger och bedömdes vara oförmögen att ta hand om sina barn. Senare fick hon även diagnosen schizofreni.

I sin nya bok ”Kalla mig galen: berättelser från psyksverige” delar Christian Dahlström med sig av olika minnesbilder från uppväxten. Vi sitter med i soffan när Christians morfar fyller år. I soffan sitter också Christians mamma. Hon ser sliten ut och har på sig ett par alldeles för stora bruna manchesterbyxor.

Boken ”Kalla mig galen” av Christian Dahlström. Bild: Pressbild

”Mamma sitter mellan mig om min bror. Hon säger inte så mycket men när någon frågar henne något svarar hon alldeles för högt. Hon stinker tobak men verkar tack och lov nykter.”

– Efter att jag flyttade till min fosterfamilj fick jag inte så mycket information om mamma. Den bilden jag fick var mest att hon var en strulig knarkare, säger han.

När Christian Dahlström är i 20-årsåldern drabbas han av sin första panikångestattack och glider sedan in i en depression.

– Jag kände mig helt ensam i världen.

Men sedan kom vändpunkten. När han började läsa på förstod han att han var långtifrån ensam.

– Det fanns också väldigt mycket goda nyheter som jag kände inte förmedlades. Det finns behandling och prognosen för att bli helt bra är god.

I stället för att försöka dölja sitt psykiska mående börjar han berätta om den. Först för flickvännen Emma och sedan för familj och vänner.

Har podden ”Sinnessjukt”

De senaste sju-åtta åren har han verkligen grottat ner sig i ämnet. Diagnoser, historik, drabbade, forskning och politik. Han vet att det enligt en brittisk studie från 1971 är ungefär 14 procent risk för ett barn till en förälder med schizofreni också drabbas.

Sedan tre år tillbaka driver han också podden ”Sinnessjukt” där han diskuterar psykisk ohälsa med kända och okända människor. Experter och drabbade.

– Ofta när man börjar skrapa på ytan får man en mer nyanserad bild. Men ju mer jag skrapar på ytan desto mer komplicerad blir bilden av hur samhället hanterar psykisk ohälsa. Det är systemfel eftersom det är ett område som är underprioriterat, säger han.

Hösten 2017 kom han ut med sin andra bok ”Kalla mig galen: berättelser från psyksverige”.

Tanken var först att det skulle vara en berättelse byggd på kända människors upplevelser. Lite som podden, men i bokform. Youtubern Therése Lindgren och Värvet-skaparen Kristoffer Triumf är bara några av de som medverkar.

Men när han kom över sin mammas journaler blev det i stället en väldigt personlig berättelse varvad med andras upplevelser.

– Det tog mig fyra och ett halvt år att färdigställa den, säger han.

Författaren och frilansskribenten Christian Dahlström. Bild: IBL bildbyrå

Bilden av hans mamma, ibland sedd med ett barns ögon, ibland med en vuxens, är naken och utlämnande. Men Christian Dahlström vet också varför han ville skriva det på just det sättet.

– Det är ingen slump att den är väldigt samhällskritisk. Men det är också en anledning till att jag tycker att det är okej att hänga ut min mamma. För att kunna påverka systemet. För att kunna förändra det här som jag tycker är så otroligt fel, säger han.

Under arbetet med boken förändrades också hans egen bild av mamman.

Han beskriver hur hon gick från att bara vara en strulig knarkare till nästan någon form av religiös person med konservativa åsikter, om än neurotisk.

– Min mamma var absolut inte Guds bästa barn. Men det var en väldigt stor skillnad mellan någon som varit psykiskt sjuk och får lämna bort sina barn, mot någon som bara super bort sitt liv. Jag förstod att jag hade varit önskad och att intentionen var att ta hand om mig.

Under den sista delen av mammans liv började de etablera en mer normal relation med biobesök och en julbordstradition.

– Det fanns någon form av hopp om ett nytt liv, även om det var väldigt sårbart.

Att mamman inte fick hjälp för sin schizofreni tidigare tror Christian Dahlström beror mycket på hennes egen inställning. Hon ansåg inte att hon var sjuk och fick därför ingen hjälp.

Christian Dahlström har tidigare skrivit boken ”Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar”. Bild: IBL Bildbyrå

Men trots att han upplever att klimatet blivit bättre och att allt fler pratar öppet om psykisk ohälsa, märks det sällan inom sjukvården, enligt Christian Dahlström

– Det här är fan inte klokt. Det är en skam att det inte förändras eftersom vi aldrig haft så goda förutsättningar som nu, ändå händer det ingenting.

Pengar, eller kanske snarare bristen på densamma, talar sitt tydliga språk.

Den svenska psykvården får inte kosta pengar. Christian Dahlström möter ofta personer som försökt söka hjälp utan att lyckas. Detta trots att hjälp i ett tidigt skede ofta leder till mindre skadeverkningar.

– Går man till vårdcentralen men blir förnedrad, då stannar man hemma. Inte ens jag som är civilekonom kan förstå hur det ska spara pengar.

Kämpa för rätten till vård

I Sverige i dag kommer var fjärde svensk en dag drabbas av en så pass allvarlig depression att den kräver behandling. Depression är också den vanligaste formen av psykisk ohälsa.

Han vet själv hur svårt det kan vara att inte bara få rätt hjälp utan hjälp överhuvudtaget. Han sökte sig själv till sin vanliga vårdcentral när han fick sin panikångest 2007. Men Christian Dahlström fick byta till en annan vårdcentral i en annan innan han kom till en med psykolog.

Men han uppmanar också alltid den som mår dåligt att söka hjälp – om än med en brasklapp.

– Det finns ingen gyllene väg där allt bara ordnar sig på en gång. Man måste ofta läsa på, hävda sin rätt och vara beredd att kämpa.

Ett bra sätt kan vara att söka sig till flera olika instanser samtidigt.

– Tar du en kölapp i hundra olika köer är chansen större.

Bild: IBL Bildbyrå

Sverige sista mentalsjukhus

Christian Dahlström har genom åren också hittat egna strategier för att inte dalarna ska bli alltför djupa. Träning, ordentligt med sömn och bra matvanor kan göra det mörka lite mindre mörkt.

Synen på psykisk sjukdom har knappast förändrats över tid – den har bara tagit olika skepnader. Det som en gång i tiden sågs som häxkraft beskrivs i dag med medicinska förklaringsmodeller.

Sverige sista mentalsjukhus, Beckomberga sjukhus, stängde så sent som 1995.

– I vissa fall fanns det säkert goda intentioner. Att sätta de här människorna ute på landet i ett parallellsamhälle där de skulle få lugn och ro, var det ju mer åt fängelsehållet.

Men Christian Dahlström tror – eller i alla fall hoppas – att förändringens vind är på väg att blåsa genom Sverige.

Beckomberga. Bild: IBL Bildbyrå

Politiker som Jimmie Åkesson och Gabriel Wikström har öppet pratat om sina utmattningssyndrom. Idoljuryns Anders Bagge och skådespelaren Catherine Zeta Jones är andra exempel på kända personer som öppet pratat om psykisk ohälsa.

– Det finns en smittoeffekt som är väldigt viktig. Om någon öppnar upp sig börjar folk som inte är kända också att göra det. De här kända människorna kan också bryta mot bilden av hur en psykiskt sjuk människa ”ser ut”. Vilket är dubbelt bra.

Ska han vara cynisk är förklaringen till pengabristen enkel. Tabuna kring psykisk ohälsa är en del. Men också att samhällsvinsterna av en god psykvård tar längre tid än en mandatperiod att se.

Christian Dahlström skulle själv vilja se att större resurser satsades på primärvården som kan hantera de enklare fallen. Detta så att specialistpsykiatrin ska kunna hantera de svårare fallen.

Han drar också paralleller till ”war on cancer”. År 1971 deklarerade president Richard Nixon krig mot cancer. Det blev början till att bryta tabun kring sjukdomen. Än i dag finns det cancerformer vi helst inte pratar om, men mycket har också förändrats.

– Tabu är en jävligt stark kraft som man inte förändrar bara så där.

I framtiden kanske det går att diagnostisera psykisk ohälsa med ett blodprov. Bild: Shutterstock/IBL

Kanske är vi på väg mot ett generationsskifte. Att personer, likt hans egen fosterfar, som tänker ”läka ut sig själv” är ett utdöende släkte.

– Sådant kan göra mig galen. När man lägger prestige i att klara sig själv. Sök hjälp, säger han.

”Det är inte becksvart”

Drömmen vore förstås att hitta en biomarkör – en mätbar indikator av ett biologiskt tillstånd – för att diagnosticera psykiska sjukdomar. På samma sätt som det går att se på en röntgenplåt att benet är brutet skulle det gå att se att något är trasigt inuti.

– Det är den heliga graalen, att hitta ett blodprov eller något annat för att kunna diagnostisera psykisk ohälsa.

Mycket är fortfarande mörkt i Psyksverige. Men på precis samma sätt som Christian Dahlström avslutar sin bok med kapitlet hopp ser han ett ljus i mörkret.

– Det är inte becksvart. Man får vara beredd att möta ett stort motstånd för att få vård, men det kommer att vara värt det hundra gånger om. Det kommer ge en helt annan livskvalité.

Av: Helena Sjögren

Bild: IBL

 

Missa inte: Psykologen: 9 saker alla borde veta om ångest

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...