Annons

Annons

Charlottas liv vände efter cancern – tack vare ett mirakel

Charlotta var 35 år och mitt i livet med tre små barn när hon kände en knöl i bröstet. Tiden som följde var tuff. Men efter två cancerbesked och tung medicinering hände det oväntade. Hon blev gravid.


Charlotta: Livet i magen gav mig hopp

Charlotta och barnen Bo-Evert, Naima, Gösta och Leonard.

Influensan har tagit grepp om nästan hela familjen. Charlotta Lindgren, 39, är hes och snorig och lille Gösta vill mest sitta i mammas famn, men vad gör det. Hon är hemma i Vindeln, tillsammans med sin älskade barnaskara.

Annons

Läkarna har nyligen återskapat hennes förlorade bröst, allt har gått bra och Charlotta har hunnit rehabilitera sig från det ingrepp som förhoppningsvis sätter punkt för en lång och svår tid.

Charlotta har hunnit tillbringa otaliga dagar och veckor i den här miljön sedan den där lördagen i december för fyra år sedan. Hon, maken Lars-Göran, 47, och barnen Leonard, 8, Naima, 6 och Bo-Evert, 5, skulle äta en god middag hemma i byn Vindeln, utanför Umeå. De vuxna hade hällt upp var sitt glas vin och diabetikern Charlotta tog som vanligt fram insulinpumpen ur bh:n och gav sig själv en dos, innan hon skulle stoppa tillbaka den.

– Det var då jag kände knölen! Jag fattar inte att jag aldrig känt den förut, den var ju stor som ett hönsägg.
Charlotta, som höll på att mata familjens minsting som då var 
1 år, frös till is och sa till sin man ”känn här, jag har fått cancer”.

Lars-Göran fick ta över matningen, Charlotta gick upp på övervåningen, tog av sig tröjan och lyfte upp armen. Jodå, knölen syntes tydligt.

– Jag ringde 1177 i panik och sa att jag hade hittat en knöl, jag har cancer. Det spelade ingen roll att sköterskan sa att jag var så ung, att det inte var något. Jag visste från den stunden att det var allvar.

Grät i telefonen

Charlotta berättar om hur hon 
led alla helvetes kval innan hon fick komma på mammografi-
undersökningen, hur hon ringde och grät i telefonen för att slippa vänta. Beskedet kom på luciadagen. Trippelnegativ bröstcancer. Två knölar. Ville hon vänta med operationen till efter jul?

– Nej, jag ville ta bort allt på en gång, jag bad dem desperat att ta båda brösten. Men de vägrade. De skulle bara ta bort det sjuka bröstet, men jag skulle få göra det före jul. Sedan skulle cellgifter och strålning följa.

Julen som nyopererad glömmer Charlotta aldrig.
– Det kunde vara den sista vi firade ihop och det slog mig att det knappt fanns några bilder på mig i familjealbumen, det är ju jag som brukar fota. Jag ställde mig framför granen med våra barn och bad Lars-Göran att ta några bilder. Barnen skulle i alla fall ha några fotografier kvar av mig om jag dog.

Tårarna stiger i Charlottas ögon. Vissa minnen gör fortfarande fruktansvärt ont.

Döden lurade ständigt runt hörnet och Charlotta drabbades av svåra ångestattacker. Hon ville inte veta så mycket om cancern, bara om behandlingarna. Inget om prognoser och procenttal, hon ville inte bli ännu mer skrämd än hon var. Men hon visste att cancern var extremt snabbväxande och att doktorn under operationen hade hittat en metastas i armhålan.

– Förut visste jag ingenting om bröstcancer, inte ens att det fanns olika sorter. Inte förrän jag började läsa en broschyr där det stod att 5–7 procent drabbas av den mest dödliga varianten, då man bara har 50 procents chans att överleva. Trippelnegativ bröstcancer – det var ju den som jag hade! Jag bröt ihop om och om igen.

Och jag gjorde det ofta även inför barnen.

Behövde prata

Charlotta kände sig ensam med sin smärta, hon hade ett enormt behov av att prata om sin ångest och rädsla, men hon säger att även om Lars-Göran är ett stort stöd på många sätt så är han inte typen som pratar om känslor.

”Alla andra” som drabbats av bröstcancer var mycket äldre än hon, tills hon en dag – under cellgiftsperioden – träffade Maria, en jämnårig kvinna på sjukhusterapin.

– Båda hade trippelnegativ bröstcancer och vi var så glada att vi hittade varandra. Hon hade också små barn hemma och vi hade väldigt mycket stöd i varandra.

Charlotta tystnar en stund, drar en djup suck och ännu en gång tåras ögonen.

– Efter bara några månader fick Maria återfall och dog. Jag tog det fruktansvärt hårt, det var som att ramla ner i ett svart hål.

Charlotta säger att hennes stora tröst blev det fina stöd hon fick av sjukhusets kurator. Kuratorn blev hennes livlina som hon kunde ringa när som helst. Hon påminde Charlotta om att tänka framåt. ”Du måste se dig själv i framtiden, för då finns du där” – de orden bar Charlotta med sig när ångesten red henne.

Rasade samman

I slutet av perioden med cellgiftsbehandlingar tog Charlotta med sig då 4-årige Leonard till Umeå. Hon skulle på återbesök hos kirurgen och tänkte att hon och sonen kunde passa på att ha en mysdag i stan. Det är inte varje dag de åker de sex milen från Vindeln till Umeå. Charlotta var inställd på att visa operationsärret, men doktorn tittade frågande på henne och sa att de skulle kolla knölen i hennes hals. Hade ingen sagt det?

Ännu en gång rasade Charlottas sköra värld samman, när det visade sig att hon fått en cancerknöl i sköldkörteln.

– Det var surrealistiskt. Jag som trott att det var en vanlig rutinkontroll och Leonard stod med sin slickepinne vid sängkanten. Hela min värld snurrade samtidigt som jag skulle försöka hålla masken.

Den nya cancern hade en god prognos, den var ”snäll”, och efter en operation kunde den avskrivas som botad. Fokus låg återigen på behandlingen av bröstcancern.

Nya orosmoment

Efter många månaders tuffa behandlingar med cellgifter och strålning kände sig Charlotta helt urlakad och tom. Hon, som trott att hon skulle bli den gamla Charlotta igen, kunde inte släppa oron för om hostan kunde vara en spridning till lungorna och ryggvärken en skelettmetastas. Ändå måste livet gå vidare.

Familjen satte punkt för den svåra tiden genom att åka på en solresa tillsammans och sakta skulle livet återgå till det någotsånär normala för trebarnsfamiljen. Charlotta började jobba som personlig assistent på heltid, barnen skulle skjutsas och hämtas från förskolan och livet bestod återigen av veckohandling, fredagsmys och vardag.

Visade positivt

– Men jag mådde inte riktigt bra. Jag blev allt rundare och mådde illa, kunde inte längre dricka kaffe. Till slut undrade Lars-
Göran om jag var gravid. Men det var ju omöjligt! För det första hade vi fått kämpa för att få de tre barn vi hade. Två av barnen kom till via IVF och med hormonbehandling. För det andra hade doktorn sagt att de tuffa omgångarna med cellgifter med största sannolikhet skulle kasta mig in i klimakteriet, göra mig steril.

Till slut bestämde sig Charlotta ändå för att göra ett graviditetstest, och det var ingen tvekan. Stickan visade positivt resultat!

– Jag fick panik och förstod ingenting, vi hade kämpat med fem IVF och stått i kö för adoption. Jag ringde min cancerdoktor och grät när jag berättade att jag var gravid. Fick jag ens bli det? Kunde fostret vara skadat?

Lycka och glädje

Onkologen gratulerade Charlotta och sa att han stöttade henne oavsett vilket beslut hon skulle ta när det gällde barnet.

– Doktorn sa: ”Jag är inte troende, men det här känns som att det är meningen”, berättar Charlotta och säger att hon översköljdes av lyckokänslor. Hela familjen gladdes åt det nya livet som uppfyllde Charlottas dröm om fyra barn. Drömmen som hon aldrig trott skulle bli sann. Barnen föreslog att bebisen skulle heta Draken, Bamse eller Ros-Marie.

– Jag fick göra ett ultraljud och det visade sig att jag redan var i artonde veckan. Det kändes overkligt, men nu kunde dödsångesten och oron bytas till glädje över livet! Nu kunde jag koppla samman ryggvärken med graviditeten, i stället för att tänka ”cancer”. Det lilla livet i magen gav mig hopp. Min kropp, som försökte döda mig, ångrade sig tydligen och skapade nu ett liv i stället.

Född med kejsarsnitt

Lille Gösta föddes med planerat snitt, och som ytterligare ett mirakel kunde Charlotta för första gången amma sitt barn.

– Jag har inte kunnat amma de andra barnen, så när jag fick igång bröstmjölken, trots att jag nu bara hade ett bröst, grät jag av lycka. Jag kände en stor tacksamhet mot kroppen för att den lät mig uppleva det. Jag helammade Gösta ett halvår och fortsatte att ge honom bröstet tills han var 18 månader.

Nu är Gösta 2 år och går på förskolan. Charlotta jobbar igen och går på kontroller hos onkologen var tredje månad. I höstas gav hon, i egen regi, ut en bok om sin sjukdomstid – En hel jävla bok om cancer.

– Jag började skriva om allt jag var med om på Facebook. Det var som en terapi för mig. Jag sorterade mina tankar. Det var mina vänner som pushade mig att ge ut mina texter i en bok och det har jag gjort nu.
Med det hoppas Charlotta att hon satt punkt för den ofrivilliga cancerresa som pausade hennes tillvaro mitt i livet.

 

Text: Birgitta Lindvall Wiik
Bild: Petra Älvstrand 

Låt en kvinna vinna – Köp lotten här!

Klicka här och prenumerera direkt!

Prenumerera på Älska Livet-lotten med chans att vinna 1 000 000 kronor samtidigt som du är med och stödjer Bröstcancerfonden och de drabbade kvinnorna varje månad.

 

Missa inte: Cecilia, 48, 
drabbades av 
gyncancer: Jag vägrar skämmas 
för min 
sjukdom

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...