Annons

Annons

Basia överlevde mirakulöst två utrotningsläger

Först när barnbarnen kom började Basia, 93, berätta om hur hon överlevde 
nazisternas dödsläger som utplånade halva hennes familj. Nu hjälper barnbarnen till att 
föra överlevarnas 
vittnesmål vidare.


*** Local Caption *** Fyra generationer Gerson Foto: Stefan Nilsson

Fyra generationer. 
Fr v Nathalie med sin dotter Rakel, 
farmor Basia, pappa Martin 
och Nathalies son Ruben.

Basia satt i två koncentrationsläger

Fyra generationer har samlats hemma hos Nathalie, 32, i Stockholm. Rakel, 2 år, leker på vardagsrumsgolvet och lille Ruben, 6 månader, jollrar glatt i sin barnstol och får genast sin gammelfarmor Basias uppmärksamhet.

Får aldrig glömma bort

Vi har träffats för att inför Förintelsens minnesdag den 27 januari prata om hur viktigt det är att vittnesmålen från nazisternas utrotningsläger aldrig glöms bort.

Annons
Gilla Allers på Facebook

Överlevarna som själva upplevde grymheterna blir för varje år som går allt färre och snart finns det inga ögonvittnen kvar.

Läs också: Dina och Jovan överlevde Förintelsen

– Jag har alltid haft svårt för att prata om det som hände, men jag måste göra det. Det är mycket viktigt att upplysa om vilka grymheter människan är kapabel att utföra på oskyldiga människor, säger Basia och tittar på lille Ruben som hon hoppas ska få växa upp i en trygg och human värld.

Ruben och hans syster Rakel är ännu alldeles för små för att förstå vad deras morfars mamma gått igenom, men en dag blir det, liksom för deras mamma Nathalie och hennes kusiner, deras uppgift att se till att Basias vittnesmål aldrig glöms bort.

Nazisternas dödsläger

Basia såg nämligen på nära håll de fruktansvärda grymheter som utspelade sig i nazisternas dödsläger under andra världskriget. Hon överlevde mirakulöst både Auschwitz-Birkenau och Ravensbrück och kom 1945 till Sverige med Folke Bernadottes vita bussar.

Här i Sverige träffade hon sin blivande man Josef, som även han var en polsk jude och överlevare från Förintelsen, och här byggde de upp en ny framtid och fick barnen Martin, 62, och Susanne, 59.

Men för sina barn berättade hon i stort sett ingenting om vad hon varit med om under andra världskriget.

Läs också: Eva-Lena, 49: Jag blev beroende av kärlek på nätet

– Jag ville skydda mina barn från allt hemskt, säger hon. Det har blivit lite lättare att prata om mina upplevelser sedan jag fått mina barnbarn, men det är fortfarande mycket obehagligt.

Ville glömma

Basias son Martin, 62, nickar bekräftande och tillägger att den kanske missriktade hänsynen, som gick ut på att det var bättre att försöka glömma och inte riva i gamla sår, riktade sig åt båda hållen och var vanlig i hans generation. Barnen ville inte ställa frågor av rädsla för att göra sina föräldrar ledsna.

– Så var det för mig och min syster. Vi ville inte fråga mamma om vad hon varit med om under kriget, eftersom vi visste att det var jobbigt för henne att minnas. Vi ville inte göra henne ledsen.

– Mamma berörde aldrig andra världskriget när hon berättade om hur det var när hon var yngre. Det var antingen ”före kriget” eller ”efter kriget”. Själva tiden för kriget berättade hon aldrig något om.

Läs också: Dina och Jovan överlevde Förintelsen

Deras pappa Josef, som gick bort 2010, kunde berätta om människor han mötte under andra världskriget, men inte heller han berättade detaljerat om grymheterna.

– Om man ska gradera helvetet så hade mamma det tuffare än pappa. Hon kom till utrotningslägret Auschwitz-Birkenau, medan han först kastades i fängelse och sedan hamnade i Lodz getto. Där var han fram till krigsslutet innan han evakuerades till Sverige, berättar Martin.

Visste ingenting

När Martin var liten visste han inget om nazisternas judeutrotning och förintelseläger. Det var inget man pratade om hemma och det var först när han började på högstadiet och sedan gymnasiet som han fick läsa att Hitlers hantlangare mördade sex miljoner judar under andra världskriget.

– Jag har sedan jag blev vuxen förstått att mamma och pappa inte helt kunde låta bli att prata om sina upplevelser. Deras terapi blev att de träffade andra människor här i Sverige med samma bakgrund. De träffade polska vänner som gått igenom samma saker. Tillsammans med dem kunde de öppna sig och berätta.

Började förstå

När tv-serien Förintelsen sändes i tv i slutet av 1970-talet och när samhällsdebattens strålkastarljus kastades på nazisternas judeutrotning började Martin få en större inblick i vad hans mamma och pappa upplevt.

– Jag visste att mamma och hennes syster var i Auschwitz, men jag hade aldrig modet att sätta mig ner och fråga henne eller pappa vad de varit med om. Mamma hade en tatuering på ena armen som alla fångar i Auschwitz fick, men hon tejpade över den för att slippa behöva svara på frågor, berättar Martin.

Mardrömmar än i dag

Basia pratar fortfarande inte gärna spontant om tiden i förintelselägret. Det tog tid innan hon kunde börja berätta om sina upplevelser för barnbarnen och hon plågas fortfarande av minnena.

– Det händer ofta att jag får mardrömmar och tyvärr har det blivit mer och mer ju äldre jag blir, berättar hon.

Läs också: Jag och min son var mitt i terrorattacken

I mitten på 1990-talet var Basia en av de cirka 350 svenskar som djupintervjuades om sina upplevelser under Förintelsen i ett mastodontprojekt som filmregissören Steven Spielberg tog initiativet till.

Över hela världen intervjuades 
52 000 överlevare och ögonvittnen. Det födde tanken på att hon även måste berätta för sina barn och barnbarn.

– Vi kusiner var inte lika rädda som våra föräldrar för att fråga farmor vad hon varit med om, säger hennes sondotter Nathalie. Farfar berättade alltid sina historier från kriget, men det hände ofta att han tystnade mitt i en berättelse, som om något plågsamt minne kommit upp.

Spärrades in

Det som hennes farmor bit för bit berättade om tiden i Polen under andra världskriget var så fasansfullt att det först var svårt för Nathalie och de andra kusinerna att ta till sig.

– Det är helt otroligt att hon överlevde, säger hon.

Efter att tyskarna 1939 invaderade Polen samlades Basia och hennes familj, liksom alla andra judar, ihop och fördes till getton där de hölls inspärrade innan de fördes till koncentrations- och förintelseläger som Auschwitz-Birkenau, Majdanek och Treblinka.

Läs också: Jag vet inte hur jag överlevde!

Basia, som var 19 år och yngst i familjen, två av hennes storasystrar och deras mamma fördes till Auschwitz. I kön till gaskamrarna i Birkenau togs hon och ena systern, 23-åriga Halla, åt sidan eftersom de bedömdes vara arbetsdugliga. De placerades i den så kallade kanadabrigaden som arbetade med att sortera inkomna judars väskor.

Mamman och den andra systern fördes till gaskamrarna och mördades. Hennes fjärde syster och dennas man och barn utplånades i Treblinka.

Helvetet på jorden

Basia och hennes syster överlevde två och ett halvt år i helvetet på jorden tack vare att de hittade mat som låg gömd i väskorna de sorterade. Den lilla extra näring de fick i sig gjorde att de med en hårsmån undgick att sorteras ut som för svaga och de klarade därmed sig undan gaskamrarna.

Läs också: Panikångesten tvingade mig att välja mellan döden eller livet

– Farmor har berättat att hon och hennes syster satt i en barack och väntade på att dö när de i sista stund blev räddade av en släkting som fick ut dem därifrån, säger Nathalie.

Basia höll på att hamna i klorna på den nazistiska läkaren Josef Mengele, även känd som Dödsängeln, som utförde medicinska experiment på judiska barn. Men hon lyckades undkomma hans dödliga experiment.

Vita bussarna

I april 1945 kom till slut befrielsen för Basia och hennes syster och de fördes med de Vita bussarna till Sverige. Här återförenades de med sin pappa som också lyckats överleva tyskarnas grymheter.

– Än i dag har jag svårt att förstå vad min farmor och farfar har gått igenom, säger Nathalie och tillägger:

– Det har blivit mer påtagligt sedan jag själv fick barn. Jag kan vakna mitt i natten och tänka på något som farmor berättat. Då kan det plötsligt slå mig ”tänk om jag skulle hamna i en situation där jag inte skulle kunna ge mina egna barn trygghet och mat”.

*** Local Caption *** Fyra generationer Gerson Foto: Stefan Nilsson

Gammelfarmor Basia hoppas att hennes vittnesmål bidrar till en mer upplyst och fridfull värld, inte minst för barnbarnsbarnen Rubens och Rakels skull.

Basia är glad för att Nathalie och hennes andra barnbarn nu har tagit på sig uppgiften att föra vittnesmålen från Förintelsens överlevare vidare.

– Det är som sagt viktigt, säger hon. Både Martins och Susannes barn är delaktiga i det arbetet och det känns bra för mig.

Berättar i skolorna

Nathalies syster Nadine har startat gruppen Zikaron, som går ut i skolor och berättar om Basias och andra överlevares grymma upplevelser. I det arbetet deltar även Susannes son Daniel. Hennes dotter Louise åker med judiska gymnasieelever till Auschwitz för årligen återkommande minnesceremonier.

Läs också: Denize drack lösningsmedel som barn

Martin skakar bara uppgivet på huvudet när han försöker sätta sig in i sina föräldrars situation på 1930- och 40-talen när förföljelsen av judar pågick som värst.

– På 1930-talet när det började hade de ingenstans att fly, säger han. Det fanns bara stängda gränser. Skillnaden är att i dag finns Israel och där är vi alltid välkomna om vi skulle behöva en fristad, säger han.

Gavs nya namn

Nathalie, hennes pappa och hennes farmor är bekymrade över att de upplever att de antisemitiska strömningarna ökat på nytt de senaste åren.

Det var rädslan för fortsatta förföljelser som gjorde att Basia och hennes man Josef gav sina barn namnen Martin och Susanne, som kunde fungera i andra länder om de skulle behöva fly på nytt.

– Vi var ganska sekulära när jag var liten och vi ville inte sticka ut. Efterhand som åren gick blev mamma och pappa mer trygga och då blev vi även mer öppna med det judiska, berättar Martin.

– För mig är det självklart att vara svensk judinna, säger Nathalie. Därför har mina barn fått judiska namn.

Ökad antisemitism

Basia är rädd att historien kan upprepa sig, att judar på nytt kan komma att utsättas för förföljelser och folkmord.

– Kanske inte lika systematiskt som under andra världskriget, men jag upplever att antisemitismen ökar på ett skrämmande sätt, säger hon eftertänksamt.

Hon hoppas av hela sitt hjärta att hennes vittnesmål ska bidra till att historien inte kan upprepas och att Rakel och lille Ruben, familjens yngste som somnat i sin barnstol, ska slippa uppleva ens en bråkdel av det hon upplevde i sin ungdom.

Text: Per-Ola Ohlsson
Bild: Stefan Nilsson 



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

 

 


Annons


Laddar...