Annons

Annons

Bästa platsen när man tittar på luciatåget är inte längst fram…

I mitten av december inträffar den absoluta höjdpunkten med julen: lucia! Jag ser till att få uppleva ett lussetåg åtminstone en gång varje år. Det måste inte vara stadens lucia eller kyrkokören. Skolbarnen som lussar på jobbet är nästan bäst. Det går även bra med lucian på morgon-tv, bara jag får vara med på något sätt.


Illustration: VICTORIA PLANTIN

Illustration: Victoria Plantin

När jag var barn var det den morgonen på året som man fick äta kakor till frukost: pepparkakor! Sittandes i soffan framför tv:n! Och hembakade lussekatter på det. Även om det var tidigt på morgonen steg jag upp full med ork.
Ibland lussade mamma med oss barn för pappa. Luciakronan satt på sned i det morgonrufsiga håret och tryckte gärna ner luggen.

Annons

Det var inte säkert att alla lamporna i kronan fungerade. Det var alltid batterier som var slut och gamla lampor som var utbrända. Det är vid sådana tillfällen som luciastressen kommer in i bilden. Du vet paniken när man stod i lussetåget i skolan precis innan man skulle göra entré hos föräldrarna och någon ropade: min lampa funkar inte! Eller ännu värre: din lampa funkar inte! Det var alltid någon och mycket katastrofkänslor inblandade.

När mina barn var små såg jag till att handla hem massor av batterier och extralampor för att undvika dylikt. Vet inte om det hjälpte alla gånger. Jag kunde ju inte göra mycket åt glappkontakter. Det var alltid en fin balansgång mellan att skruva i lamporna i tärnljuset tillräckligt för att de skulle lysa under hela tillställningen men samtidigt inte så mycket att man hade sönder underverket.

Om det inte var lamporna som trilskades bjöds man på andra utmaningar när ens småttingar skulle lussa på dagis. Som den gången när dottern var några år och skulle gå lucia två gånger på en dag. Första tillställningen var på morgonen – då blev det vita lucialinnet plötsligt rött av utspilld saft. Det var bara att akuttvätta det och se till att ha det torrt och nystruket igen till kvällsföreställningen.

Den riktigt stora utmaningen brukar vara att få de små barnen att vara med i tåget över huvud taget. Speciellt om det har varit lite stimmigt i dagis omklädningsrum före, när de små trollen ska förvandlas till tomtar och så vidare. För den förälder som ändå lyckats slita sig från sin livrädda älskling som verkar tro att han eller hon ska till ättestupan gäller det att hitta en bra sittplats på dagisgolvet. Sedan är det bara att hålla tummarna att förskolefröken inte kommer och säger: Det här går inte. Du måste gå med i luciatåget.

Även om detta går att undvika är det inte självklart att tillställningen ska avlöpa smidigt. Bästa platsen när man tittar på tåget är inte längst fram. Barnet kan få syn på mamma och pappa och frestas att ge upp hela lussefirandet och ta plats i den stora famnen i stället. Av erfarenhet vet jag att man ska titta lagom mycket och söka lagom mycket ögonkontakt.

Om den vuxna håller sig alldeles för långt bak och inte alls syns kan barnet tro att man inte är där. Även om man sågs precis i omklädningsrummet. Det är heller inte bra. Luciafirande kan vara mycket slit, men belöningen kommer ändå när det lilla barnet lyckas sjunga med i några ord i skönsången. Det är då vi gråter av lycka.

Högtiden ger en del att fundera över. Som när alla andra hade sjå med att övertala sina barn att vara en traditionell stjärngosse. Det bekymret hade inte vi. Sonen vill vara det år efter år. Ibland undrade jag varför, men jag ville inte ifrågasätta det.

Efter något år förstod jag att det inte hade något alls med utseendet att göra. Inte heller med traditionen. Det var bara en ren statusfråga. Tomtarna och pepparkaksgubbarna alltid gick sist i luciatåget. Stjärngossarna hade högre status i tågordningen. De gick längre fram, närmare lucia.

Sonen ville helt enkelt inte gå sist i ledet, en anledning så god som någon att vara stjärngosse! Allt för den ljusa stjärnan…



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

 

 


Annons


Laddar...