Annons

Annons

Barnet riskerade att dö – det var jag själv som var hotet

Redan tidigt i graviditeten märkte Liza att det var något som inte stämde. 
Barnet i magen var så lugnt. Det visade sig att hon hade drabbats av immunisering och till sist vågade inte läkarna vänta längre. Liza förlöstes med 
kejsarsnitt. – De förberedde oss 
på det värsta.


Wille, 1, med mamma Liza.

Liza drabbades av immunisering under graviditeten

Nyss fyllda 1 år och med den lilla kroppen full av energi springer Wille runt i lägenheten och busar med storebror Loui, 3. Stegen är fortfarande lite osäkra och han ramlar omkull i ivern att hålla samma takt som brorsan.

Annons

– Ingen kan tro att han har gått igenom det han har gjort, säger hans mamma Liza Svärd, 36, och får något smärtsamt i blicken när hon tänker tillbaka på tiden när hon väntade honom och de kritiska dygnen efter förlossningen.

Liza märkte tidigt när hon väntade Wille att det var något som inte stämde. Wille är hennes och maken Jimmy Svärds, 33, tredje barn och hon reagerade på att han inte betedde sig som de tidigare barnen i hennes mage.

– Han var lugnare och sparkade inte lika mycket. Det gjorde mig orolig.

Läs också: Therèse var 26 och gravid när hon fick en stroke

I samband med första ultraljudsundersökningen i vecka 16 fick hon och Jimmy beskedet att barnet i hennes mage hade en annan blodgrupp och att hon drabbats av immunisering. Det innebar att hon utvecklade antikroppar mot fostrets blod och Wille drabbades därmed av blodbrist.

– Vi hade aldrig hört talas om immunisering. Det är så ovanligt, säger pappa Jimmy. Enkelt beskrivet kan man säga att Lizas blod käkade upp Willes.

Psykiskt tufft

Beskedet att hennes egen kropp hotade hennes barns liv kom som en chock för Liza.

– Det var psykiskt tufft. Jag och Jimmy pratade mycket om det, och det tog tid innan jag kunde släppa tanken på att det var mitt fel.

De fick veta att utan blodtransfusioner skulle barnet inte överleva, och det blev flera besök på sjukhuset Ryhov i Jönköping, där den unga barnfamiljen bor.

– Jag lämnade blodprov en gång i veckan och gick igenom 26 ultraljudsundersökningar. Det normala under en graviditet är två.

Den 1 september 2015 åkte Liza och Jimmy till Karolinska sjukhuset i Huddinge för att barnet skulle få den första blodtransfusionen. Läget var då allvarligt.

– Fysiskt mådde jag bra, berättar Liza. Men hon märkte att barnet var försvagat på grund av blodbrist.

– Han rörde sig knappt i min mage.

Transfusionen gjordes genom att en lång nål stacks in i Lizas mage och in i moderkakan. Först hade barnet fått lugnande genom samma nål för att inte sparka och vara orolig.

– Det var stor skillnad på hans energi efteråt. Det var en härlig känsla, berättar Liza.

Men effekten satt bara i några dagar.

– Han blev bara sämre och sämre ju längre tiden gick, säger Liza och kryper närmare Jimmy som satt sig bredvid henne i soffan medan vi pratar.

– Det var en jobbig tid, säger han. Jag var orolig, både för Liza och för vårt ofödda barn.

Läs också: My vägde bara 512 gram när hon föddes

Blodtransfusioner

Under hösten 2015 blev det ytterligare sex resor till Huddinge för blodtransfusioner. Vid varje tillfälle förbereddes Liza på att det inte skulle gå längre, att man skulle vara tvungen att förlösa henne i förtid med kejsarsnitt.

– Därför åkte jag alltid dit på fastande mage, berättar hon.

I mitten av januari förra året, när Liza var i 32:a veckan, vågade inte läkarna vänta längre. Beslut togs att hon skulle förlösas med kejsarsnitt på universitetssjukhuset i Linköping.

– Läkarna förberedde oss på det värsta, berättar Jimmy. Blodbristen kunde ha orsakat hjärnskador på barnet och han kunde vara så grådaskig i hyn att han såg mer död än levande ut.

Under själva ingreppet var Liza bedövad, men vid medvetande.

– När de tog ut honom väntade jag på att få höra honom skrika. Men det kom inget. Han bara pep till och det gjorde mig orolig. Han fick inte komma till mitt bröst utan barnmorskan sprang med honom till ett angränsande rum där det stod en kuvös. Wille fördes sedan vidare upp till neonatalavdelningen.

– Jag fick se honom i sängen innan de körde upp honom, men fick inte hålla honom eller ta på honom. Till min lättnad såg jag att han var rödmosig i ansiktet, säger Liza.

Fyra blodbyten

De första fyra dygnen var de mest kritiska.

– Då handlade det om liv eller död. Han hade mina antikroppar i blodet och läkarna var tvungna att få bort dem. Därför genomgick han fyra fullständiga blodbyten.

Wille i foliebädd på neonatalavdelningen. Pappa Jimmy är med.

På neonatalavdelningen låg Wille i en foliebädd med solarium. Han sondmatades och hade skydd för ögonen mot det starka ljuset.

– Vi fick inte se hans ögon på flera dagar och såg knappt hans ansikte på grund av av alla slangarna. Det var jobbigt, säger Liza.

Eftersom hans lilla hjärta fått arbeta extra hårt under tiden i 
Lizas mage var det förstorat, liksom hans lever.

– Det syntes när han var nyfödd. Han såg uppsvullen ut runt midjan, säger hans pappa.

Men efter fyra dygn stabiliserades läget. Solandet kunde avbrytas och efter en vecka i Linköping flyttades han till Ryhov i Jönköping.

– Det var underbart. Där kunde syskonen, som Jimmys föräldrar passade när vi var på sjukhuset, lättare komma på besök, säger Liza.

Wille blev piggare och piggare. Det enda synliga tecknet på vad han gått igenom var till slut den kraftiga solbränna han fått på neonatalavdelningen (solandet görs för att få bort avfallsprodukten bilirubin som bildas när de röda blodkropparnas hemoglobin bryts ner).
Efter fyra veckor på sjukhus fick Liza och Wille komma hem. Men det dröjde innan de kunde landa i vardagen.

– Det tog ett tag innan jag kom över känslan av att det var mitt fel. Det var tufft att få veta att det var mina egna antikroppar som hotade mitt barns liv, säger hon.

Läs också: Okända blodgivare räddade vår lilla Freya

Det finns inga tecken på att Wille fått några bestående men av blodbristen. Han har utvecklats i samma takt som sina syskon Loui och Emilia, 13, och är full av energi när Allers kommer på besök.

– Vi märker ingen skillnad mellan honom och hans syskon, säger Liza och lyfter upp sin lilla busunge för att trösta honom efter att hans och Louis lek blivit lite för intensiv. Han till och med äter bättre än vad hans syskon gjorde i hans ålder.

Äntligen tillsammans

– I somras kunde vi äntligen vara tillsammans som en vanlig familj. Vi åkte på små utflykter och till stranden och bara njöt av att vara tillsammans med barnen, fortsätter Liza.

Så småningom kommer Liza och Jimmy även att åka på sin inställda bröllopsresa. De gifte sig nämligen bara några veckor innan de fick beskedet om Willes blodbrist som omkullkastade alla deras planer.

– Vår bröllopsresa gick till Huddinge i stället, säger Liza med ett skratt. Men som väl är gick allt bra till slut.

Hon tillägger sedan med allvar i rösten:

– De som verkligen ska hyllas är alla blodgivare. Om inte de hade funnits hade inte Wille levt i dag. Han är nu lyckligtvis färdigbehandlad och mår bra.

Text: Per-Ola Ohlsson

Bild: Kai Rehn och privat



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

 

 


Annons


Laddar...