Annons

Annons

Lara tvingades bo i ett hönshus som barn

Lara Beckman blev som sjuåring illegalt adopterad av en farlig och våldsam psykiatriker i Ecuador. Det är ett mirakel att hon överlevde.


Lara Backman i Båstad.Fotograf Christel Lind

Hon reste, under stor vånda och med stort mod, tillbaka till Ecuador. Landet där hon föddes och har sin biologiska familj – landet där hon växte upp på barnhem och under nio månader var inlåst hos en psykopat som utsatte henne för misshandel, svält, slavarbete och mordförsök.

Annons

– Resan tillbaka läkte många sår, men inte alla, säger Lara.

Lara Beckman, i dag 47, har ett orubbligt syfte med att berätta om sitt liv:
– Jag vill skapa medvetenhet kring barnmisshandel och uppmuntra människor att våga ingripa innan det är för sent, säger hon.
I tankarna har hon barnen i några uppmärksammade svenska rättsfall: tioårige Bobby, som dödades av sin mamma och styvpappa. Åttaåriga Yara, som misshandlades till döds av en släkting.

Mot alla odds

Själv överlevde Lara mot alla odds, tack vare att godhjärtade främlingar hade modet att ingripa.
Men vi tar hennes historia från början. Lara föddes i en familj med tio syskon och bodde i byn Chambo i centrala Ecuador. 1970, när Lara var bara ett och ett halvt år, dog hennes mamma Marianna.
– Pappa klarade inte av att ensam ta hand om oss barn, utan började dricka, berättar Lara.

Läs också: Sekten förstörde min barndom

När hon var två år lämnade pappa Miguel henne till ett katolskt barnhem i Riobamba, där hon kom att tillbringa fem år. Tillvaron var relativt lugn och trygg, fast alla barnen längtade förstås efter en egen familj.
– Jag var väldigt troende och gick till kyrkan på andra sidan gatan flera gånger om dagen. Jag bad till Jungfru Maria om att få en egen mamma och pappa.

En förmögen dam

När Lara var sju år verkade hennes önskan gå i uppfyllelse. En förmögen dam, psykiatrikern Ruth, kom på besök till barnhemmet. Hon hade redan en elvaårig son, men önskade sig en dotter.
Hon fastnade för Lara.
– Hon gav mig en godisklubba och jag tänkte: Vad snäll hon verkar vara.

Läs också: Barndomens skräckupplevelse har präglat Maria hela livet

Lilla Lara fylldes av hopp och glädje när den snälla tanten frågade om hon ville ha en mamma. Det ville hon ju, det hade hon ju bett om i kyrkan!
Och så fick hon flytta hem till Ruth.
– Kvinnan var snäll mot mig de första veckorna. Jag fick eget rum och fick gå i skolan, berättar Lara.

Önskade en slav

Men snart visade Ruth upp helt andra sidor. Det var ingen dotter hon önskade sig, utan en liten slav. Lara fick städa, tvätta och laga mat åt kvinnan, hennes son och mamma, som levde inlåsta i ett annat rum i huset.
Snart klagade Ruth på allt Lara gjorde och började misshandla henne.
– Jag var hela tiden livrädd och hungrig, och trodde att allt var mitt fel, säger Lara.

Fick bo hos hönsen

Hon misshandlades nästan dagligen. Och snart måste hon flytta ut på bakgården, omgärdad av höga murar, där hon fick bo i hönsgården och äta hönsfoder. Men efter ytterligare en tid kördes hon ut även från hönshuset och tvingades sova under en tvättsten på bakgården.

Läs också: Emil tvingades bo hos en pedofil

Lara var helt i den sjuka kvinnans våld. Vid ett tillfälle hällde Ruth bensin på Lara och tände eld. Lara kommer aldrig att glömma den fruktansvärda smärtan och skräcken hon kände, och hur hon sedan själv mirakulöst lyckades släcka elden.
– Jag har fortfarande ett ärr på halsen, säger hon och tystnar.

I Sverige var Lara äntlligen i säkerhet.

Ärren kvar

Hennes kropp bär än i dag spår efter den vidriga misshandeln och vissa sår slutade inte blöda förrän efter många år. Som vuxen har hon tvingats gå igenom flera plastikoperationer i Sverige.
– Ruths mål var att döda mig. Det sa hon själv och hon visade plasten hon skulle svepa in min döda kropp i, fortsätter Lara.

Läs också: Inget barn ska behöva vara så ledset som jag var

Räddningen blev att några grannbarn hörde hennes skrik.
– En dag smög de upp bakom muren och viskade till mig att de hört allt och att de skulle hjälpa mig.

Modig och godhjärtad

Ruth fick veta att grannbarnen var på väg att skvallra och sände därför tillfälligt iväg Lara till en väninna för att undvika problem.
Men väninnan var modig och godhjärtad, och hon vårdade den svårt sjuka Lara så gott hon kunde.

Läs också: Nu vet jag varför jag alltid känt mig så annorlunda

När Ruth kom tillbaka för att hämta Lara hade väninnan skickat iväg Lara med några nunnor, som tog henne till sjukhus och därefter gömde henne på ett kloster. Alla var rädda för den kvinnliga psykiatrikern.

Jagad

Men Ruth letade efter Lara och tänkte inte ge sig förrän hon hade hittat henne. Nunnorna tvingades fortsätta gömma Lara och med myndigheternas hjälp sökte man efter en familj utomlands som skulle kunna adoptera henne. Och snart hittade man en längtande familj i Sverige.
– Det räddade mitt liv, säger Lara.

Hon var bara åtta och ett halvt år när hon gjorde den långa flygresan över Atlanten till en främmande världsdel. Lara hade ju ingen aning om vad som väntade henne och många omtumlande tankar for genom den lilla flickans huvud.

En egen familj

I Sverige kom hon till familjen Beckman i skånska Munka-Ljungby, med mamma Karin, pappa Bobby och syster Meja, och Lara fick en bra uppväxt.

Men utsattheten och tortyren i barndomen gjorde att hon under många år förföljdes av alla svåra minnen. Hon kände ofta en rotlöshet och kämpade för att höra till.

Läs också: Jag var livrädd för min styvfar

– Jag ville vara som alla andra. Jag ville dölja min härkomst för alla, inte minst för mig själv, säger Lara.
Varje gång hon såg sig i spegeln såg hon ärren och blev påmind om upplevelserna i barndomen.
– Under hela min tonårstid gjorde jag allt för att vara så svensk som möjligt. Jag byggde upp en stålmask som ingen kom bakom. Men den har jag plockat bort nu.

Ett lyckligt liv

I dag lever Lara ett lugnt och lyckligt familjeliv tillsammans med sin sambo Peter och sönerna Wiggo, 7, och Lowe, 4. De bor havsnära i en vacker villa i kustorten Båstad i nordvästra Skåne, och Lara driver framgångsrikt sitt eget företag som massör och kroppsterapeut.
– Jag har alltid velat hjälpa andra människor, ända sedan jag som åttaåring pysslades om av sjuksköterskorna i Ecuador för mina skador, ler Lara, som dessutom är utbildad undersköterska.

Men den största glädjen i hennes liv är sönerna. Hon är lycklig och tacksam över dem, vill ge dem allt det som hon själv gått miste om.
– Mina barn har också varit till hjälp för mig i min egen läkeprocess. Min äldsta son fyllde sju år i höstas. Jag speglar mig i honom och hans sätt att vara. Var det så här jag var när jag var sju år? kan jag tänka.

– Det är vår skyldighet att värna alla barn, säger Lara.

– Det är vår skyldighet att värna alla barn, säger Lara.

Kunde inte längre fly

Även om Lara hamnade långt bort rent geografiskt från sin plågoande i Ecuador har de svåra minnena varit ständigt närvarande.
När hon var 26 år insåg hon att hon inte längre kunde fly från det förflutnas smärta. Hon bestämde sig för att åka till Ecuador igen.

Läs också: Deras hat var nära att ta död på mig

Men hon behövde en stark, trygg och lugn person vid sin sida under resan, som hon visste skulle bli känslomässigt omtumlande. Hon bad därför en trygg, äldre vän att göra henne sällskap.
Nu var Lara redo – men rädd. Hon skulle nu resa samma sträcka som den hon gjorde som åttaåring, fast på motsatt håll.
– Under flygresan till Ecuador kände jag en enorm skräck. Jag tänkte tankar som att jag aldrig någonsin skulle komma levande tillbaka till Sverige.

Irrationell rädsla

Men hon insåg samtidigt att rädslan var irrationell, att den var en rest från traumat och den enorma inre stress hon levt under när hon som åttaåring flydde för sitt liv från Ecuador.
Med sig på resan hade hon adoptionspapperen med namnen på sina biologiska föräldrar och uppgifter om födelsebyn och barnhemmet.

Resan tillbaka till Ecuador blev smärtsam och storartad på en och samma gång, med många kulturkrockar. Mer än allt annat var det en resa mot läkning och att hitta sin identitet.
– Jag fick träffa alla mina syskon, sju av dem är fortfarande i livet. 30 släktingar stod och väntade på mig, pussade och kramade mig! ler Lara.

Fick träffa sin far

Hon fick också träffa sin biologiska pappa och föreståndaren för barnhemmet, och hon besökte klostret där hon hölls gömd före sin resa till Sverige.
Men det var med blandade känslor Lara träffade sin far.
– Jag har alltid hyst aggressioner gentemot honom, eftersom jag inte kände till orsaken till varför han lämnat bort mig, förklarar hon.

Läs också: Vårt hem brann ner till grunden

Mötet blev kort och osentimentalt i en sal på sjukhuset, där han väntade på en leveroperation. De pratade inte mycket, men Lara kunde ändå känna viss ömhet för den sjuke mannen som välsignade henne med korstecken.

Vid moderns grav

Nu fick Lara också veta att hennes biologiska mamma var död, något som hon redan anat inom sig. Syskonen förde henne till mammans grav i Chambo och vid graven föll Lara i gråt. Det gjorde också de andra, och de stod och grät tillsammans, länge länge.
– Jag fick också ett fotografi av min mamma, när hon väntar mig. Jag är visst väldigt lik henne säger mina syskon.
Laras ansikte lyser upp i ett leende, men hon blir snart allvarlig igen.

Skräckslagen

Ett av målen med resan var också, trots att blotta tanken gjorde Lara fullkomligt skräckslagen, att söka upp kvinnan som torterat henne. Men det visade sig att hon avlidit bara tre månader innan Lara anlände.

Men att åka tillbaka till skräckhuset, Ruths hus, var ändå ett viktigt steg i läkeprocessen. En ny familj hade flyttat in i huset, men den lilla bakgården, där Lara 18 år tidigare hållits inlåst, såg exakt likadan ut.
Lara berättar hur hon stod som förstenad och försökte smälta synintrycken: där var hönsgården, och där var tvättstenen där hon tillbringat många ensamma nätter.
– Jag mådde fruktansvärt dåligt av att se platsen.

– Det var en läkeprocess att skriva boken, säger Lara.

– Det var en läkeprocess att skriva boken, säger Lara.

Funnit frid

Men att se huset var också nödvändigt för att kunna gå vidare i livet. I dag har Lara funnit frid när det gäller hennes forna plågoande.
– Som ung kände jag ett enormt hat till henne och ville hämnas. Men jag har förlåtit henne i dag.

Läs också: Jag ångrar att jag var en mobbare

Resten av resan umgicks Lara med sina syskon och syskonbarn, och hon hann även se sig om i Ecuador som turist.
– Resan gav mig tillbaka mina rötter, men jag insåg också att den största delen av dem växer i svensk jord, säger Lara.

Ville skriva

I femton års tid tänkte hon att hon skulle vilja skriva en bok om sitt liv och till slut gjorde hon slag i saken. Tillsammans med spökskrivaren Kerstin Dahlin Hedenblad har hon gett ut boken Hönsflickan: från barnhemsbarn till slav. Det är ett skakande dokument över ett barns totala utsatthet, men också om den enorma kraft och förmåga att läka som ryms inuti en människa.
– Visst var det jobbigt att skriva boken, men samtidigt är det en läkeprocess att gå igenom sitt liv på detta vis. Och syftet med boken får inte glömmas bort: att vi måste värna om våra barn, understryker Lara, som gärna föreläser om sitt liv för föreningar och grupper.

Hon vill att vi ska våga prata mer öppet med varandra, våga ställa frågor om någon verkar fara illa.
– Det är vår skyldighet som vuxna att skydda och hjälpa barnen, och att föra deras talan, säger hon.

Lara är innerligt tacksam över att få vara en av de rösterna. Hon, som var flickan vars rop på hjälp till sist hördes, och som nu berättar sin historia i hopp om att rädda liv.

Text: Anna Karin Ericson
Bild: Christel Lind

Läs också

Sekten förstörde min barndom

förlorade barndom till sekt

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

 

 


Annons


Laddar...