Annons

Annons

Sjukdomen stal mig från mina barn

När hennes pojkar var riktigt små var Lisbeth aldrig riktigt närvarande som mamma. Ätstörningen tog all hennes uppmärksamhet och det sörjer hon i dag. Hon är inte ensam om att kämpa mot denna förrädiska sjukdom. Så många som 100 000 personer mellan 13 och 35 år uppskattas lida av ätstörningar – flera av dem är mammor.


Nu blir det pannkakor! Lisbeth och sönerna Mikkel och Kasper hjälps åt.

Nu blir det pannkakor! Lisbeth och sönerna Mikkel och Kasper hjälps åt.

Ett hus dyker plötsligt upp i skogen där grusvägen slutar. Mitt i naturen, tio mil utanför Köpenhamn, bor familjen Bøgebjerg Mundt. Ytterdörren öppnas av Lisbeth tillsammans med sönerna Mikkel, 9, och Kasper, 6 år. De bjuder in Allers med stora leenden.

Annons

Men för några år sedan var det allt annat än glädje här. Lisbeth led av ätstörning och anorexi. Hon, som skulle njuta av att vara mamma, upplevde sitt livs mardröm.
– Jag mår dåligt när jag tänker på hur det gick ut över barnen, säger Lisbeth medan hon tar fram bröd och pålägg i köket.

Ville inte laga pannkakor

Det är dags för lunch. Pojkarna gillar choklad på sina mackor. Det gör även Lisbeth, vilket var otänkbart för några år sedan. Då kunde hon inte ens laga pannkakor med sönerna, för hon skulle minsann inte frestas till att äta något som var riktigt smarrigt.

Läs också: Min ångest fick mig att skada mig själv

– När barnen var små var jag nästan aldrig närvarande. Jag läste till exempel aldrig böcker för dem, för det tog för mycket fokus från ätstörningen. Det var många gånger de inte fick den omsorg som de behövde, konstaterar Lisbeth med en djup suck, medan hon sätter sig i soffan i vardagsrummet.

Hon äter sin macka. Pojkarna äter också och spelar sedan på var sin ipad. Med intensiva blå ögon och ett varmt leende tittar Lisbeth på dem. Hon är glad över att ha fått ett bra liv i dag, trots flera år med ätstörning.

Endast ett äpple

Lisbeth var bara fjorton år när hon började tycka att hon var för tjock. Vissa dagar kunde ett äpple vara det enda hon åt. En röst i huvudet sa åt Lisbeth att motionera så mycket som möjligt och äta så lite som möjligt. Rösten styrde hennes liv.

Men hon berättade aldrig för andra om sitt inre helvete och ingen ifrågasatte heller hennes lilla aptit, extrema motionsvanor och späda kropp.
– Jag är en känslig person och ville ha kontroll på livet. I stället för att släppa ut känslorna kunde jag fokusera på att känna hunger. Det är nog egentligen det som satte igång allt, att jag inte hade någonstans att göra av mina känslor, säger Lisbeth eftertänksamt.

Läs också: Jag kallades kinkig och kräsen

När hon som sjuttonåring träffade sin blivande man Mogens berättade hon inte heller för honom om rösten som dikterade vad hon fick äta.
– Jag var duktig på att undvika situationer där jag riskerade att bli konfronterad med mina matvanor. Många tyckte nog bara det var bra att jag var trådsmal och vältränad. Ett skönhetsideal som många eftersträvar, säger Lisbeth och skakar lätt på huvudet.

Bröt ihop

Hon utbildade sig till lärare och fick jobb när hon var klar.
–Jag var nära att svimma under en lektion för att jag hade ätit för lite. Jag rusade ut ur klassrummet för att snabbt få i mig något som höjde blodsockret.

En dag bröt hon ihop inför en kollega och berättade för första gången om den diktatoriska rösten i huvudet. Samtalet var en lättnad och Lisbeth kom äntligen iväg till en psykolog. Hon var då 25 år.

Bästa tiden

Kort därefter blev Lisbeth gravid. Hon gifte sig med Mogens och tillvaron såg ljus ut.
– Det var fantastiskt, den bästa tiden i mitt liv. Jag tillät mig att äta, eftersom barnet i magen behövde näring. Jag gick upp tjugo kilo!

Men så fort äldste sonen blivit född kom rösten i huvudet tillbaka. Lisbeth lyssnade på rösten som sa att hon var fet och liknade en flodhäst.

Läs också: Jag känner mig så ful att jag hellre är ensam

– Mina barn har tillbringat fler timmar i en barnvagn än de flesta. Jag har sprungit många varv utanför huset, säger Lisbeth och pekar ut genom fönstret.
– Mina barn har också suttit mycket på en filt med leksaker medan jag har varit upptagen med att planera nästa joggingrunda och hur jag skulle undvika att äta något resten av dagen.

De värsta dagarna var när sonen gjorde allt för att fånga sin mammas uppmärksamhet. Lisbeth blev stressad över situationen och blev på så dåligt humör att hon i frustration skrek rakt ut i luften.
– Det var en konstant kamp mellan att tillgodose min son och tillgodose min ätstörning. Och det blev tyvärr rösten som vann över moderskapet. Jag kände mig som en usel mamma som att inte tog mitt ansvar.

Låtsades äta

Hon ställde sig på vågen minst tio gånger om dagen. Lisbeths man anade fortfarande inget; på kvällen låtsades hon äta med honom. Men om dagarna när han åkte till sitt arbete kunde hennes tillvaro vara plågsam. Att ta hand om ett barn samtidigt som hon fick för lite sömn och motionerade på tom mage drev nästan Lisbeth till kollaps.

– Jag är förundrad över att jag kunde amma trots så lite mat. Ibland mådde jag så dåligt av näringsbristen och svälten att jag tvingades lägga mig ner på golvet, yr och matt, säger Lisbeth och tar fram bilder ur ett fotoalbum där hon är inte mer än skinn och ben.

Läs också: Jag fick panik av mammalivet och rymde

Mitt i alltihop blev hon gravid igen. Också denna gång tillät hon sig själv att äta. Men så fort sonen Kasper var född började helvetet igen. Lisbeth tränade hårdare än någonsin och ställde upp i maraton och andra tävlingar.

Förd till sjukhus

Ett par dagar efter ett halvmaraton mådde hon plötsligt mycket dåligt och fördes till sjukhus. Man misstänkte blodpropp i hjärtat eller ena lungan, men det visade sig vara nerver i ryggraden som hade kommit i kläm. Händelsen blev ett bakslag för hennes ätstörning.

– Jag blev rädd och trodde att jag skulle dö. Vad skulle då hända med min familj? Ångesten gjorde att jag på mindre än en månad gick ner tretton kilo.

Lisbeths kraftiga viktras blev en väckarklocka för omgivningen. Hennes man förstod på allvar att han måste hjälpa Lisbeth igenom den svåra tiden. Han var ett stort stöd för Lisbeth, som nu blev sjukskriven.

Läs också: Carina lever med endometrios

Hon blev inlagd på en avdelning med tonårsflickor med anorexi. Lisbeth kände sig vilsen. Vården hade inte erfarenhet av att vårda en vuxen kvinna med ätstörning.
– Det kändes som ett misslyckande, att jag som mamma i trettioårsåldern fortfarande inte visste hur man skulle äta. Jag kände mig ännu mer ledsen.

Hade bestämt sig

Trots svårigheten att få rätt behandling hade Lisbeth bestämt sig för att förändra sitt liv: hennes söner, då två och fem år, skulle inte växa upp utan en närvarande mamma!
– Jag hade en kropp som skrek efter att bli hörd och berörd och att få ro. Målet var att bli frisk så att jag kunde bli en bra mamma, säger Lisbeth och tittar igen ömt på sina söner.

Behandlingen har hon fått betala ur egen ficka. Det har varit dyrt, men viktigt för att hon skulle komma tillbaka till livet.

Lisbeth genomgick en intensiv behandling hos en psykoterapeut, en kroppsterapeut och en näringsterapeut. De senaste fyra åren har hon långsamt kämpat sig ur ätstörningen och kan nu njuta av att äta pannkakor och annat gott med barnen.
– Vi kan baka tillsammans och äta allt möjligt ihop som en normal familj. Jag kan inte ta igen de förlorade åren, men jag gör allt jag kan för att gottgöra dem.

Många kramkalas

Lisbeth talar ofta om hur mycket hon älskar sina söner och hur viktiga de är för henne. Hon håller om dem och det blir ofta kramkalas.
– När jag blir sur eller arg berättar jag varför jag är det i stället för att hålla känslorna inom mig. Att sätta ord på sina känslor är viktigt, det fick jag aldrig lära mig när jag var barn, säger hon och drar upp ena ärmen och visar sin vänstra underarm där hon med sirliga bokstäver fått intatuerat: Lev i nuet – finn lugnet – och känn livet.

Läs också: Jag drogs ner i ett svart hål varje månad

Sönerna kommer och tittar på armen och ger sedan Lisbeth en kram.
– Det har varit en tuff resa och rösten får jag ibland tillbaka. Men jag kan stå emot den och jag har lärt mig att äta igen och kan känna glädje över livet.

Motionsvanorna har hon också ändrat. När Lisbeth springer eller promenerar kan hon stanna upp för att till exempel dofta på en blomma.
– Jag försöker njuta av att bara vara.

I dag studerar hon till närings- och hälsoexpert och är klar med utbildningen i juni 2017. Hon hoppas sedan kunna hjälpa kvinnor och mammor med ätstörningar. Lisbeth är övertygad om att många lider i det tysta och känner sig hetsade till att få en perfekt kropp efter förlossningen. Ibland på bekostnad av barnets behov, menar hon.

– Barn växer upp fort och man måste passa på att njuta av dem. Det gör ibland fortfarande ont att jag inte var en bra mamma under några år. Men jag är å andra sidan oerhört tacksam över att ha fått en andra chans.

Text: Therese Weber Cedergren
Bild: Finn Frandsen, Polfoto

Läs också

Jag vill att barnen ska minnas mig med glädje

ida bostrom cancer



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

 

 


Annons


Laddar...