Annons

Annika har als – blev mamma mot alla odds

Diagnosen kom som en dödsstöt. Men från det djupaste mörker vände Annikas liv till ljust och vackert. Hon träffade sin livs kärlek och gjorde något få kvinnor med als lyckats med …

Mejla
Dela (75)
Pinna

Annikas diagnos stod inte i vägen för hennes och Andreas kärlek. Resultatet blev ganska snabbt dottern Elsa.

Annika har als – blev mamma mot alla odds:
”Jag kunde inte ens drömma om att bli mamma igen!”

Hon stryker fyra månader unga Elsa över ryggen, rättar till nappen i den lillas mun och tittar ner på sitt lilla mirakel.
– Hur ska jag någonsin kunna förlåta mig själv för att jag skaffat ett barn som jag kommer att lämna?

Annons

Annika Andersson, 33 år, är en av få kvinnor i Sverige som fött ett barn efter en als-diagnos. Annika lider av förlamningssjukdomen som de flesta dör av inom fyra år.

Hon är oppositionsråd för Centerpartiet hemma i Vilhelmina och även mamma till 8-årige Sam som har pappavecka när vi ses. Hennes sambo Andreas Eliasson, 27 år, som är pappa till Elsa, är lärare men också politiskt aktiv.
– Framför allt är han nog den modigaste människa jag känner, säger Annika och förklarar att Andreas valde henne trots att han visste vilken sjukdom hon bär på och han vågade dessutom skaffa barn med henne.
– Jag kunde inte ens drömma om att bli mamma igen. När jag fick diagnosen var mitt äldsta barn Sam bara 2 år. En tid efter att jag blev sjuk separerade jag och Sams pappa. Jag var ensamstående mamma och sjuk i als, vilka var oddsen för att min dröm om fler barn någonsin skulle bli sann? säger hon.

Mer läsning: Iren drabbades av stroke som 13-åring

Annika och Andreas har precis ätit frukost i patienthotellets restaurang i Umeå. Hit kom de redan i går, det är dags för ett återbesök hos doktorn för lilla Elsa. Hon har ett medfött hjärtfel, som inte har något samband med Annikas diagnos.
– Två av mina släktingar har samma hjärtfel, de har aldrig behövt opereras och lever ett gott liv. Därför kändes det aldrig särskilt dramatiskt när vi fick veta att Elsa ärvt felet, säger Andreas och lyfter upp den nyvakna dottern ur vagnen.

Benen vek sig

Det är Andreas som får dra det tyngsta lasset när det kommer till skötseln av deras dotter. Annika vågar inte gå omkring med henne i famnen, det händer alltför ofta att hon ramlar nu för tiden.
Hon var 28 år när hon fick den ödesdigra diagnosen. Att något var fel hade hon förstått ganska länge.
– Redan när jag väntade Sam 2010 upptäckte jag att jag hade svårt att kliva upp på pallar och att gå i trappor. Det kunde förklaras med att jag var gravid, men besvären fortsatte. Jag fick svårt att resa mig upp om jag satte mig på huk, och jag började ramla i trappor. Benen bara vek sig!

Annika njuter av småbarnslivet med dottern Elsa.

Annika fortsatte att slå bort oron – det var ju bara olyckor.
– Sedan började folk i min omgivning att fråga varför jag haltade. Jag uppfattade inte själv att jag gjorde det och blev först irriterad, men när allt fler personer ställde samma fråga gick det inte längre att blunda för att jag faktiskt haltade. Min mamma var jätteorolig och ville att jag skulle söka hjälp, säger Annika.

Folk i min omgivning började fråga varför jag haltade

Hon vände sig till en sjukgymnast som skickade henne till doktorn på vårdcentralen. Han i sin tur remitterade henne direkt till neurologen. Annika undersöktes på tvären och längden. Man röntgade henne, gjorde en rad olika tester och det fanns misstankar om ms, men nej – det var det inte. Det var betydligt värre än så.

Als-beskedet var oerhört smärtsamt att ta emot. Veckan innan hade hennes moster berättat om en man med samma diagnos, och mosterns ord ringde i Annikas öron: ”Det är så grymt, hans muskler kommer att förtvina tills han kvävs till döds”.
– Allt blev svart, fullkomligt svart. Jag var förtvivlad och grät, mina närmaste grät med mig och mörkret var kompakt.

Ett par veckor efter att Annika fått sin diagnos fick hennes familj, föräldrar och syskon komma till doktorn för att få svar på alla sina frågor.
Sedan följde en väldigt, väldigt mörk tid.
– Jag fortsatte jobba men gick på automatik, och jag började förbereda min egen död. Tankarna snurrade i huvudet hela tiden. Jag minns när jag och mamma stod och lagade mat och jag sa till henne att hon måste komma ihåg att jag vill begravas i högklackat, eftersom jag inte längre klarade av att gå med klackar. Mamma svarade bara: ”Tyst, jag vill inte prata om det.” Det var jättesvårt för oss alla.

Valde att leva

Annika säger att hon under det första halvåret tänkte på döden hela tiden, hon var övertygad om att hon inte skulle få uppleva sin 30-årsdag.
När ett halvår passerat och Annika inte blivit märkbart sämre kunde hon släppa dödstankarna ibland. Kanske skulle det inte gå lika fort som hon trott?
– Det var ungefär i den vevan jag bestämde mig. Nu var det fan bara att leva! Jag vet att det låter som en kliché, men det var inte förrän jag visste att jag ska dö som jag började leva.

Annika var övertygad om att hon skulle leva ensam i resten av sitt liv, men sedan mötte hon Andreas.
– Jag var god man åt en ensamkommande flyktingpojke. Jag följde med på skolans utvecklingssamtal och där fick jag se rätt in i Andreas ögon.

Annika berättar att hjärtat slog en extra volt men hon slog snabbt ifrån sig känslan. Hon var sjuk, inte var hon värd att älskas av någon.
Andreas berättar att även han spanade in Annika den där gången. När de sedan av en slump sprang på varandra under en festkväll på stadens hotell kunde de inte slita sig från varandra.

Lilla Elsa föddes i vecka 37 som en perfekt liten tjej.

Andreas följde Annika hem i snöstormen, och sedan satt de och pratade i timmar.
”Jag har barn, jag är sjuk och jag kommer att dö”, var Annikas besked till den uppvaktande unge mannen.
– Jag ville inte lura honom. Han skulle inte köpa grisen i säcken.

Andreas nickar och säger att han uppskattade hennes uppriktighet.
– Men jag kunde inte riktigt ta in det hon sa. Jag kände bara att jag ville vara med Annika.

Mer läsning: Helle och Thomas har MS: Kärlek är vår bästa medicin!

Redan den första kvällen pratade de om familj och barn, att det var något båda prioriterar i livet, och bara två månader senare var Annika gravid.
– Graviditetsbeskedet var omtumlande. I ena stunden var jag lycklig och i nästa kände jag panik. Hur skulle jag klara det? Vad hade jag gjort? Jag skulle sätta ett barn till världen som inte ens ska få växa upp med mig.
– Ändå ville jag så gärna att Sam skulle ha ett syskon som har samma relation till mig som han har. Att de ska kunna sörja tillsammans när jag dör. Det kanske låter konstigt, men det är sanningen.

Jag är världens bästa mamma för mina barn

Omgivningens reaktioner var blandade. De närmaste släktingarna gladdes med paret, men det fanns de som ifrågasatte beslutet att skaffa barn.
– En före detta kollega sa att jag är den sista som borde skaffa barn. Det är klart att det gjorde ont, inte minst eftersom det var tankar jag själv bar på. Jag jobbar hårt med att inte döma mig själv så hårt.

På armleden har Annika tatuerat in ordet ”tillräcklig”.

Sjukvårdens kunskap om gravida kvinnor med als är liten, Annika fick gå hos specialistmödravården och hölls under noggrann uppsikt under hela graviditeten.

I takt med att Annika blev tyngre blev graviditeten jobbigare, sjukdomen hade försvagat musklerna i benen.
– Jag orkade inte ens kliva upp från soffan själv. Jag ramlade och ramlade och var så tung att jag inte klarade av att ta mig upp själv. Andreas fick lyfta upp mig. Man beslutade att sätta igång mig i vecka 37 och så kom hon – en helt perfekt liten tjej, säger Annika och ler.

Hittat strategier

Efter tio dagar på BB fick de åka hem. Annika var sjukskriven och Andreas föräldraledig. De var hemma tillsammans i två månader, sedan började Andreas jobba igen.
– Nu är jag mammaledig med Elsa och det funkar. Jag har hittat strategier för att ta hand om bebisen utan att behöva bära omkring henne. Vi har dessutom jättestort stöd från våra familjer. Vardagslivet hos oss ser ut som hos de flesta andra familjer, säger Annika, som njuter av småbarnslivet.
– Jag är världens bästa mamma för mina barn, och för min del måste det räcka med att vara tillräckligt bra, för annars orkar jag inte.

För att påminna sig om det har hon tatuerat in ordet ”tillräcklig” runt sin handled. På sin ena axel har hon dessutom tatuerat en bild av Sams hand. Snart ska Elsas hand pryda den andra axeln. Det är påminnelser om att det kommer att ordna sig för barnen, vad som än händer.
– Hur bra jag än har det nu så finns det inget botemedel för min sjukdom. Sjukdomen går bara åt ett håll och det är jobbigt att tänka på hur det blir när jag inte längre kan gå, inte använda händerna, inte prata …

På ena axeln finns tatueringen av sonen Sams hand. Snart finns även Elsas på andra axeln.

Andreas, som har lyssnat på Annika medan han vaggat Elsa till ro, säger att han vill fokusera på nuet.
– Vi har precis köpt hus och planerar framåt. Jag tänker positivt och vi lever mest i nuet och njuter av det vi har. Men vi har framtidstro! säger han.

Annika fokuserar också helst på livet och startar i dagarna ett nätverk som hon kallar Stjärnsystrar.
– Det är jag och två andra kvinnor med svåra sjukdomar som vill satsa på en mötesplats för oss som är svårt sjuka. Det ska vara ett forum för tröst och pepp med fokus på livet!■

Text: Birgitta Lindvall Wiik
Bild: Petra Älvstrand

Missa inte: Janina: Löpningen blev min väg tillbaka efter hjärtstoppet


Läs mer om:


Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...