Annons

Annons

Anna: Jag fattade inte att jag kunde bli utbränd

Allers läsare berättar: Efter ett par år med mitt drömjobb började jag känna mig så oförklarligt trött. Att ta sig till kontoret kändes otroligt tungt och jobbigt och jag drog mig för att gå dit. Men jag förstod inte varför, jag älskade ju mitt jobb ...

Mejla
Dela (26)
Pinna

Jag var håglös och trött men hade aldrig kunnat tro att det berodde på mitt arbete. Bild: SHUTTERSTOCK (Bilden är arrangerad).

Anna: ”Jobbet hade verkligen tagit över allt i min tillvaro”

Jag älskar mitt jobb. När folk frågar mig hur jag trivs på mitt arbete kan jag inget annat än slå ut med armarna och le för jag har verkligen mitt absoluta drömjobb. Jag arbetar som redaktör på en mindre kulturtidskrift och eftersom skrivandet är min största glädje i livet kan man säga att jag faktiskt haft turen att få arbeta med min hobby. Hur kan man bli annat än uppfylld av lycka över en sådan sak?
Under många år frilansade jag som skribent åt olika tidningar och det trivdes jag också bra med, trots att inkomsterna ibland kunde vara ojämna – och ibland närmast obefintliga. Det innebar en del uppoffringar, det ska man inte sticka under stol med. Jag kunde till exempel aldrig ha bil, och att åka på semester med barnen var inte att tänka på. Många månader fick jag kämpa för att få ihop till hyran och jag minns julhelger då jag inte hade råd att köpa julmat, eller julklappar till mina barn.
Men på något sätt har det alltid löst sig ändå. Jag blev en mästare i att koka soppa på en spik, om man får uttrycka sig så. Jag lärde mig använda det jag hade hemma i kyl och skafferi, och jag lärde mig hushålla med resurserna. 
I stället för att semestra på Kanarieöarna eller i Thailand semestrade barnen och jag hemma när de hade sommarlov – fixade picknick, filmkvällar eller tog sena kvällsdopp i den närliggande sjön. Och mina ungar har vuxit upp 
till självständiga och positiva människor som ser tillbaka med värme på sin barndom trots att de på många sätt hade det materiellt sämre än sina kompisar.

Oförklarligt trött

När jag till sist sökte och fick fast arbete som redaktör var barnen redan utflugna och stod på sina egna ben. Jag hade bytt vår trea mot en etta, för att minimera mina utgifter, och jag klarade mig egentligen väldigt bra. Men det lockade mig att slippa jaga efter uppdrag – att få en fast summa pengar på kontot varje månad – och när jag dessutom fick löfte om att få arbeta hemma ett par dagar i veckan om jag så önskade så var saken klar.
De första åren gick jobbet galant. Man skulle faktiskt kunna säga att jag kastade mig över jobbet – jag älskade varenda del av det. Skrivandet, kontakterna med frilansare, möten, mejlkonversationer, allt.
Jag trivdes också jättebra med den lilla redaktionen – en layoutare och en ekonomiassistent som båda arbetade deltid – och vårt kontor låg i en trevlig del av stan, på gångavstånd från mitt hem. Eftersom jag arbetat så länge som frilansare, och var väl insatt i just den del av kulturlivet som vi fokuserade på, hade jag heller inga problem med att hitta ämnen att belysa.
Jag älskade verkligen mitt jobb, och var på kontoret varje ledig stund. Mina kollegor sa ofta till mig att jag borde lugna ner mig lite – vara ledig någon gång – men varför skulle jag vara det? Jag blev bara rastlös av att vara hemma, jag älskade ju att skriva och intervjua människor och leta fram intressanta och fängslande ämnen. Men efter ett par år började jag känna mig så oförklarligt trött. Jag jobbade allt oftare hemifrån – att ta sig till kontoret kändes plötsligt bara tungt och jobbigt.

Dåligt samvete

Jag gjorde mitt jobb lika effektivt även när jag var hemma, men jag fick ändå dåligt samvete av att jag inte orkade vara på redaktionen lika ofta. Jag märkte också att min layoutare Rosanna var missnöjd med att jag så sällan var där – hon var visserligen enormt självständig och duktig på sitt jobb men hon trivdes med att bolla idéer och förslag med mig. Och visst, jag släpade mig iväg någon dag i veckan, det gjorde jag. Men jag kände inte alls samma iver längre och när jag såg på pappers-
högarna med textförslag, eller öppnade min mejl, blev jag bara trött och håglös. All glädje var som bortblåst och jag hade inte den minsta aning om varför. Faktum är att det inte ens fanns några godtagbara orsaker. Jag hade aldrig haft ett så bra jobb, jag hade aldrig haft det så bra ekonomiskt – jag hade över huvud taget aldrig haft samma möjlighet att få ägna mig åt det jag älskade utan att vara pressad att jaga nya uppdrag. Och ändå mådde jag sämre än jag någonsin gjort tidigare.

Diagnos utbränd

Så vad berodde min håglöshet på? Jag hade ingen aning men jag insåg att jag var tvungen att försöka komma underfund med det. Mina chefer, som visserligen befann sig på annan ort men som ändå hade mycket kontakt med mig och de andra på redaktionen, hade också börjat märka att något var fel och budskapet var klart och tydligt: Jag var tvungen att tag i problemet och försöka lösa det.
Till sist fann jag det för gott att söka hjälp hos en psykolog. Det kändes väldigt dubbelt för mig – å ena sidan visste jag ju att jag knappast haft något val, men å andra sidan kändes det som ett nederlag för mig. Jag var verkligen inte van vid att må dåligt psykiskt, jag hade alltid uppfattat mig själv som mycket stark. Men psykologen förklarade att även en stark människa kan ha en svacka ibland, och det kände som en liten tröst.
Jag hann inte prata med henne mer än tio minuter förrän hon ställde sin diagnos. Jag var utbränd, menade hon, det fanns inget annat sätt att tolka mina symtom.
Jag ville inte tro det först, för hur kan man bli utbränd när man har ett arbete man älskar? Jag fattade verkligen inte det. Men hon förklarade att det är just de som älskar sitt jobb som har lättast att bli utbrända. Den som älskar sitt jobb har mycket svårare att dra gränsen mellan jobb och fritid. Om man dessutom, som jag, har ett arbete som är väldigt fritt är det ännu större risk att man tar med sig jobbet hem, och att det till sist tar över hela ens liv.
Ju mer jag funderade på det, desto mer insåg jag att psykologen hade rätt. Jobbet hade verkligen tagit över allt i min tillvaro – jag gjorde inget annat än arbetade. Jag tänkte tillbaka på min tid som fattig frilansare och saknade den, trots att jag ibland haft svårt att klara mig ekonomiskt – nu hade jag allt jag behövde och lite till men kände bara ångest.

Fick börja om

Jag var dock fast besluten att ta mig ur utbrändheten och återgå till mitt arbete och jag fick stort stöd från mina chefer. Men jag var tvungen att börja om – tvungen att lära mig att faktiskt vara ledig också. Och det tog lång tid, och krävde en hel del hjälp. Psykologen hjälpte mig att sätta upp gränser för mig själv, riktlinjer och rutiner som jag inte fick rubba, och sakta men säkert kände jag att jag började återfå mina krafter. Jag tog för vana att stänga av mobil och dator efter klockan 17 på eftermiddagen – och dessutom under hela veckoslutet. Bara det gav mig en känsla av frid. Krypa upp i soffan med en bok, se en bra film, dricka en kopp kaffe i ensamhet vid köksbordet utan en datorskärm i närheten … Det var sådant jag knappt ens gjort sedan jag börjat jobba som redaktör.
Jag började också umgås mer med mina vänner, och framför allt med mina barn. Även om de hade sina egna liv hade vi väldigt bra kontakt, och nu började vi ses ibland på helgerna över en bit mat eller kanske en film. Jag kände i hela kroppen att det var läkande.

Grundlig läxa

När jag till sist skulle gå tillbaka till jobbet efter ett par månaders bortavaro gjorde jag det gradvis. Började med att vara på kontoret någon dag i veckan, sedan två – och arbetade aldrig längre än till klockan 17. Jag fortsatte att logga ur alla datorer och mobiler på kvällar och helger, och jag stressade inte med att svara på mejl och telefonsamtal. Jag lät helt enkelt saker och ting få ta sin tid. Och när det var dags för mig att börja arbeta heltid igen hade jag fått in goda rutiner. Min arbetsglädje var tillbaka igen, och jag var oerhört tacksam för det.
Nu har det gått tre år sedan dess och allt fungerar fortfarande lika bra. Åter kan jag alltså ärligt säga att jag älskar mitt jobb och stortrivs med mitt liv. Men jag har lärt mig en grundlig läxa. Oavsett hur mycket man älskar sitt jobb måste man se till att också ta 
vara på sin lediga tid.

Annons
Gilla Allers på Facebook

 

// Anna

 

Läs också: Sofia, 41, har alzheimers: ”Jag glömmer att jag glömmer”

 

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...