Annons

Annons

Anders och Karin köpte ett spökhus

När Anders och Karin 
flyttade in i sitt drömhus visade det sig redan vara "bebott". Plötsligt började oförklarliga, övernaturliga fenomen inträffa...


Vi vaknade av att någon gick uppför trappan…

vi_kopte_ett_spokhus1

Någon gick uppför trappan mitt i natten…

Det var deras drömhus – den gamla gruvfogdebostaden som låg i naturskön miljö. Anders och sambon Karin var lyckliga och förväntansfulla.
Men det dröjde inte länge förrän de förstod att de inte var ensamma i huset. Och det blev början till ett nytt liv.

Annons

– Jag har aldrig varit vidskeplig och trott på spöken och andar, men under åren vi bodde där blev jag övertygad om att de finns, berättar Anders och lutar sig tillbaka i fåtöljen.
Han är en nöjd och glad 69-årig pensionär och betonar med ett skratt att han inte är galen. Anders bor i en lägenhet med sin fem år yngre sambo som är lärare på en skola. De har ett gott liv tillsammans och för hennes skull vill han inte gå ut med sitt efternamn. Folk kan ju tro att de har blivit tokiga.

Men övernaturliga fenomen finns och några av oss har gåvan att se dem, andra inte. Det menar Anders, som tidigare aldrig trott på att det fanns ett liv efter döden.
– Det fanns inga andra dimensioner, när man var död så var man död. Men i spökhuset blev jag grymt upplyst om att jag hade fel, säger han och plockar fram bilder av huset som så småningom skulle bli hans och sambons.
Det ligger utanför den ort där han växte upp. Anders var enda barnet och efter grundskolan jobbade han som svetsare och rörmontör. På fritiden la han ner mycket tid på veteranbilar och gamla motorcyklar som han renoverade och ibland sålde. Till slut blev verksamheten så stor att han startade eget företag.

Hittade drömhuset

Anders träffade den stora kärleken redan som 23-åring. Livet var perfekt.
Allt vändes upp och ner när hans sambo tolv år senare en dag kom hem och skrek: ”Vi måste åka och titta på ett fantastiskt hus som ligger på en kulle. Det är vårt drömhus!” När de kom dit fann de en pytteliten skylt där det stod att huset var till salu.
– Vi knackade på och kom bra överens med ägarna. Samtalet slutade med att vi skakade hand och bestämde ett pris, och vi köpte huset. Allting kändes toppenfint.

Läs också: Min dotter är synsk

1983 köpte de den gamla gruvfogdebostaden i gul träfasad. Platsen var full av stora ekar – som en bild från ett vykort. Samma dag som de gjorde upp affären bjöd säljarna på kaffe och kaka. Då frågade Karin med skämtsam ton om de kunde vara snälla och berätta om eventuella husspöken.
– Men det blev inget skratt. Hon kunde lika gärna hällt en hink vatten över båda två, det blev helt tyst. Mannen förbjöd henne att prata om spöken, utbrister Anders.

När inflyttningsdagen kom minns Anders att han hade med sig en korg med ost, kex och vin. Framför en kakelugn i huset bredde han och sambon ut en filt på golvet.
– Vi skålade för att vi hade lyckats köpa drömhuset. När vi låg där och myste började det plötsligt knaka och braka ovanifrån och vi undrade vad i herrans namn det var för något, berättar Anders.

– Jag blev 
rädd för mina kontakter med det övernaturliga, säger Anders.

Konstiga ljud

Ljudet kom från vinden. De hade ingen trappa att klättra upp på genom takluckan, men det lät som om någon gick fram och tillbaka och sköt en tung vagn framför sig.
– Det blev inte mycket sömn. Redan första natten var det full fart i huset. Ljudet av tunga järnhjul och klampande steg fanns runt om oss.
Anders trodde att det kunde vara ett gammalt oljefat som rul
lade på vinden. Men när han
klättrade upp nästa kväll på
den nyinköpta stegen var det tomt på vinden.
– De märkliga ljuden fortsatte, dag som natt. Vi hade spöken i huset, det rådde ingen tvekan om det. Men konstigt nog kände vi oss aldrig hotade av dem.

Anders berättar att det hände många märkliga saker. En kväll när han och sambon tittade på tv på övre plan hörde de hur någon öppnade dörren och slog igen den hårt.
– Jag tittade på min sambo och frågade: Låste du inte när du kom hem? ”Jo”, svarade hon och vi blev mållösa när vi hörde fotsteg komma uppför den snirkliga trappan.
Anders ropade: ”Hallå, vem är det?” Ingen svarade, men klampandet fortsatte tills fotstegen var två meter framför dem. De såg ingenting, men katten som låg i sambons knä fick totalfnatt och reste sig upp, fräste och sköt rygg. Fotstegen fortsatte och gick igenom en liten hall in till arbetsrummet. Katten hoppade ner och följde efter, medan Anders och Karin spänt väntade. Efter någon minut kom katten tillbaka och la sig lugnt i sambons knä.
– Fotstegen var borta. Men vi var helt knäckta – det lät som en människa på kanske 120 kilo som gick uppför trappan. Vad ville spöket säga? undrade Anders.

Nerbrunnen herrgård

Så småningom fick han veta att huset var den fjärde byggnaden på samma tomt. Deras hem byggdes 1915 på ruinerna av en herrgård som brann 1890. Föregående byggnad var också en herrgård, som byggts på en mycket gammal ruin från ett kapell där man bakade bröd.
– Spökena var nog en gång människor som bodde i herrgården eller kapellet. Det är vad jag tror, berättar Anders och skakar lätt på huvudet när han ska återge exempel av det som hände.

Läs också: Louise hamnade på psyket efter sina mediala experiment

En kväll när Anders och Karin hade lagt sig för att sova såg de hur en dörr till vindsutrymmet i väggen öppnades. Det är en tung dörr som man måste ta i rejält för att öppna, minns Anders. Men nu gnisslade det bara till – och så stod den vidöppen.
– Vi berättade bara för våra närmaste vänner om konstigheterna. Vi var rädda för att bli betraktade som galna av dem som inte kände oss väl, skrattar Anders.
Han älskade huset av hela sitt hjärta och la ner hela sin själ i det med flera renoveringar. Spökena var deras vänner.
– Dagar då det var lugnt skojade vi om att de kanske låg och sov eller hade rest på semester. Vi tog det lite med en klackspark allteftersom tiden gick.

Övernaturligt

Under åren i spökhuset blev Anders alltmer intresserad av det övernaturliga och köpte en del böcker, av bland andra Märta Tikkanen.
– Jag läste om att vissa kan kliva ut ur sin kropp och sväva omkring i rummet, och när jag var ensam hemma så provade jag det allt oftare. Min metod var som regel densamma varje gång, berättar Anders.
Han minns hur han kunde ligga på rygg med slutna ögon och försöka studera de små vita prickar som dök upp. I början var det svårt och han fick koncentrera sig mycket. Ibland lyckades han fokusera på en enda prick så att han drog den till sig och kunde börja urskilja detaljer. Men så fort han öppnade ögonen försvann allt och han var tillbaka i sitt rum.

vi_kopte_ett_spokhus3

Ut ur kroppen

Till slut lärde han sig att när den ljusa pricken kom så nära att den täckte hela synfältet kunde han smyga upp ögonen till helt öppna och befann sig då i den miljö som råkade dyka upp. Besöken i den märkliga världen blev allt fler och längre. Ibland svävade han inomhus och ibland på cirka tjugo meters höjd utomhus.
– Vid ett tillfälle gled jag fram över en krusig vattenyta, sedan över en sandstrand som övergick i gräs och snart seglade jag helt ljudlöst över en skog. Alla bilder och händelser var knivskarpa, säger Anders och reser sig upp för att hämta ett glas vatten.

Han tar några klunkar och berättar om hur tagen han var av sina nya egenskaper. Klockor kunde stanna när han koncentrerade sig på dem. Det hände flera gånger i olika väntrum och även med vänners armbandsur. Anders hade också en period då han kunde släcka lyktstolpar genom koncentration.

Ett annat minne var när han tillsammans med några vänner gick på en sportbar för att se svenska landslaget spela en landskamp i fotboll.
– Redan i entrén kände jag en konstig hetta, och en inre röst berättade att matchen skulle sluta 0–0. Men på övertid skulle Sverige göra ett mål och vinna. Jag berättade naturligtvis för mina vänner som skrattade högt, men skrattet avtog när slutresultatet blev exakt som jag hade förutspått, utbrister Anders glatt.

Spökhus

Underligheterna som hände under åren i spökhuset var många, minns Anders. Men den 22 november 1995 hände det mest fascinerande. Klockan var mellan elva och tolv på kvällen och sambon sov djupt.
– Själv var jag klarvaken och funderade på att tända lampan och läsa en liten stund, men då såg jag en vuxen gestalt stå bredvid min säng. Jag satte mig upp och såg att han hade lätt lockigt hår, men inte skägg eller mustasch. Personen hade en klädsel som dolde fötterna och bestod av ett grovt, gråvitt tyg. Gestalten log, men sa ingenting, minns Anders, som nu kände hur en enorm värme spred sig i kroppen.
– Det kändes som att det kokade i blodomloppet, kolsyrat hett blod som åkte omkring i kroppen. Jag blev vansinnigt pigg. Vi fortsatte att se varandra rakt i ögonen och efter fem minuter blev gestalten
genomskinlig, löstes upp och försvann. Jag är helt övertygad om att det var en ängel.

Läs också: Högkänslig? Så hanterar du din ångest

Anders låg vaken hela natten och sjukskrev sig från arbetet dagen därpå. Han berättade inget för Karin. När hon hade gått till jobbet tvekade han mellan att kontakta vuxenpsykiatrin eller kyrkan. Det slutade med ett långt samtal med en ung kvinnlig präst på församlingshemmet.
– Hon hade hört andra män-niskor berätta om samma upp-
levelse och sa att jag inte alls var galen. Lättad och glad återvände jag hem. Värmen i min kropp och den starka energi jag hade fått av mötet med gestalten fanns kvar i tre månader.

Blev rädd

Men den märkliga händelsen hade gett Anders en tankeställare. Han började känna en oro och började nu aktivt att försöka avbryta sina syner.
– Jag blev rädd för mina kontakter med det övernaturliga. Det kändes allt svårare att se vad som var verklighet och vad som bara fanns i den värld jag nu kunde glänta på, berättar han.
Anders mådde allt sämre.
– Jag gled in i en nattsvart depression, som sånär kostade mig livet. Det som tidigare hade varit en glädje var nu besvärande och jobbigt.

Utan sin sambos stöd vet Anders inte om han hade orkat kämpa sig igenom den tunga tiden. Också hans mammas bortgång bidrog till hans allt dystrare sinnelag. De 
stod varandra nära.
– Jag hittade henne medvetslös på golvet i hennes bostad och vakade vid sjukbädden i elva dygn innan hon somnade in. Jag blev besviken över att hon inte hörde av sig på något vis, nu när jag visste att möjligheten fanns att få kontakt med de döda.

Sålde spökhuset

Trots allt som hänt bodde Anders och sambon kvar i 15 års tid. 1998 sålde de huset, eftersom de inte längre orkade ta hand om det och den stora trädgården. Vid försäljningen berättade Anders om spökena. Men de nya ägarna var inte lika tåliga och stod bara ut med att sova i huset en enda natt – och tvingades sälja med förlust.

När Anders och Karin flyttat till sin lägenhet försvann spökena. En tid av lugn infann sig, för att sedan åter bjuda på dramatik: Anders fick hjärtproblem och drabbades av två hjärtstopp i mars 2006.
Efter det försvann den gåva som gett honom möjlighet att uppleva övernaturliga fenomen.
– Jag är glad över att det är borta. Samtidigt kan jag inte låta bli att sakna det lite grann, ler Anders.

Läs också: Mattias räddade livet på sin fru

Reser utomlands

I dag har han ett bra liv. Med ordnad ekonomi reser han och sambon utomlands flera gånger om året. De har varit ett par i 46 år och är glada över att ha varandra. Anders är tacksam över allt han har fått uppleva och tänker särskilt mycket på det när han ibland går förbi huset där det fortfarande spökar. Det har de som bott där berättat. Och han kommer aldrig att glömma tiden i huset.
– Jag är inte rädd för döden och är säker på att det finns ett liv efter detta. Den insikten har gett mig ro. Och det kan jag till stor del tacka spökena för.

 

Text: Therése Weber Cedergren
Bild: IBL

 

Missa inte: Linnéa räddades av 168 okända medmänniskor

blodgivare-raddade-liv

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...