Annons

Annons

Allt var perfekt – ändå kunde jag gråta i timmar

Eva-Lena och hennes man levde ett fulländat liv med allt de kunde önska sig. Men inombords var Eva-Lena döende...


Dela din historia med oss
Skriv till Allers medarbetare Anna Karin Ericson om du har någon erfarenhet som du vill dela med dig av. Du kan vara anonym om du önskar det. Mejla till: [email protected]
Vårt liv var perfekt på ytan

Bild: Shutterstock (Bilden är arrangerad)

Eva-Lena fick tidigt lära sig att alltid hålla skenet uppe. Därför fortsatte hon att köra hårt på alla plan trots att hon mådde sämre och sämre. En dag vaknade hon förlamad.

Fram tills för tio år sedan levde Eva-Lena ett liv som många skulle avundas henne. Hon var gift, mamma till två barn och bodde i ett underbart hus med sjötomt. Familjen hade ett stort umgänge med många fester.
– Det var nog lite av tv-serien Solsidan över oss, säger Eva-Lena, 56. Problemet var att prestation och framgång var normen, och att många egentligen mådde urdåligt bakom sina blekta leenden.
Eva-Lena, hennes man och barn åkte på långa utlandsresor, och firade jul och sportlov i sitt andelshus i fjällen och sommaren i skärgården.
– Det var minsann inte bara bekvämt att leva så här. Priset var att man skulle ha ett perfekt yttre, vara välgymmad och snygg, säger Eva-Lena torrt.
Hennes man jobbade som vd för ett stort företag och själv var hon projektledare på en välrenommerad reklambyrå.
– Jag hade budgetansvar för våra kunder, så det gällde att kampanjerna slog väl ut. Jag arbetade jämt och tog med mig jobb hem för att kunna arbeta på helger och kvällar. Varje sekund var dyrbar. Barnen blev förstås lidande och jag hade fruktansvärt dåligt samvete för dem. Usch, vilken dålig mamma jag var, säger hon ledset.
Maken lämnade ungarna på dagis och Eva-Lena hämtade.
– Jag kom alltid sist och var tvungen att sätta upp en glad och ursäktande fasad. När barnen väl satt i bilen så var det dags att hämta hunden från dagmatten, och hon var ofta sur på mig för att jag kom så sent.

Bäst på allt

Eva-Lena skulle vara bäst på allt, snyggast, smartast och duktigast. Att gå på yoga och mindfulness var en självklarhet i bekantskapskretsen.
– Men det var ingen avkoppling alls för mig, utan blev ytterligare en prestation. Jag skulle förstås vara bäst på att leva i nuet – det var som om jag hade en inopererad maskin som tvingade mig att vara på topp, säger hon trött.
Hemmet städades av ett städföretag och matvarorna levererades med menyer.
– I efterhand kan jag verkligen undra vad vi höll på med, vi levde så onaturligt. Jag ordnade inte ens barnens födelsedagskalas själv, dem köpte vi av ett företag, och senare även läxhjälp. Om det funnits någon som jag kunnat köpa för att hälsa på min gamla mamma hade jag gjort det, för jag hade ständigt dåligt samvete för henne. Livet var verkligen som en enda stor tävling där det gällde att vara bäst.
Eva-Lena var spänd som en fiolsträng sedan många år tillbaka, hade ständigt ont i nacken och började nu få svårt att sova.
– Hur jag än betedde mig så räckte jag aldrig till. Jag badade i dåligt samvete och min hjärna gick på högvarv. Om någon frågade mig hur jag mådde kunde jag absolut inte svara, utan skickade bara iväg ett ”toppen!” och ett stort leende.

Sprickor i fasaden

Alla hennes vänner var likadana och minsta skavank i den perfekta tillvaron var utesluten. Det hindrade henne från att yppa för någon att hon innerst inne inte mådde bra.
– Och på reklambyrån var det fullkomligt otänkbart. Där hade jag börjat glömma saker och hade svårt för att sätta mig in i nya kunders problematik. Det fyllde mig med skräck.
Hon började bli mer och mer ledsen, och grät för minsta motgång.
– Jag kunde lipa i timmar, men det fick ingen annan se. Så samlade jag ihop mig i blotta rädslan över att jag förlorat så mycket tid när jag borde ha varit effektiv.
En dag på väg hem från jobbet åkte Eva-Lena runt, runt i en rondell utan att vara medveten om det.
– Det som fick mig att vakna upp var bilen bredvid som tutade som tusan. Jag fattade inte vad jag hållit på med. En tid senare glömde jag att hämta barnen på dagis. Men jag skakade av mig det och skyllde på något annat. Att det var något fel på mig kunde jag inte ta till mig. Men nu förstår jag att det var stresskollapser jag drabbades av.

Sov nästan inget

Sömnproblemen blev värre och Eva-Lena sov ytligt, högst ett par timmar per natt. Sedan var det full fräs igen.
Hon började få väldigt ont i huvudet, fick svårt att tänka och koncentrera sig. Eva-Lena, som är uppfostrad till att behärska sig och inte visa hur hon egentligen har det, bokade en tid hos familjens doktor. Men han konstaterade att det inte var något fel på henne. Inget syntes ju utåt.
– Jag vågade inte avslöja något ens för min egen doktor, utan satte upp min vanliga, glada fasad. Jag skrattade när doktorn sa att jag borde ta det lugnare.
En morgon några månader senare vaknade hon efter ännu en sömnstörd natt och kunde inte komma ur sängen.
– Jag blev livrädd – jag kunde inte sätta ner mina fötter på golvet. Vad hade hänt? Var jag förlamad?
Hennes man ringde efter en ambulans och hon blev inlagd för observation. På sjukhuset kunde de inte hitta något fel och alla prover var normala.
– Förlamningen släppte rätt fort, men jag bara grät och fick flytta över till en psykiatrisk avdelning. Där blev jag liggande i tre veckor. Jag var både fysiskt och mentalt uttömd, det var som om jag var bortkopplad från mig själv.
När hon kom hem var barnen överlyckliga, men hennes man var inte lika uppskattande.
– Han tyckte att det var pinsamt att jag varit inlagd på psyket och hade sagt till våra vänner att jag var borta på jobbresa. Vi började glida ifrån varandra alltmer. Det var som att han lagt sig i framkallningsvätska och visade vilken kall person han egentligen var.
Eva-Lena var sjukskriven i två år. Hon är uppvuxen i ett högborgerligt hem med alla de normer som finns där; hon premierades när hon var duktig och möttes med tystnad då hon inte var det. Utsidan och prestation var allt som gällde, svaghet fick man inte visa. Att hon skulle gifta sig med en kille från samma miljö var självklart.
– Det fanns inget annat att tänka på än att göra som normerna sa. Det finns många gulliga människor från den miljön, men många är så rädda bakom sina fasader. Sådan var min man och av det blev han hård, förklarar Eva-Lena.

Förändrade sitt liv

Några veckor efter att hon kommit hem från sjukhuset fick hon kontakt med en psykolog och gick i terapi hos henne i flera år.
– Det förändrade mitt liv. I början var det lite svårt för jag hade så svårt för att formulera vad som skedde i mitt inre. Jag kunde inte säga vad jag kände, eftersom jag inte hade något språk för det.
Men hon lärde sig att sätta ord på sina känslor och lärde känna sig själv mer och mer.
– Jag bar på en gigantisk sorg, för jag hade förlorat så många år genom att leva som någon som inte är jag. Jag förstod att jag är en mjuk person som inte bryr mig så särskilt mycket om ytliga ting. En slappis, helt enkelt, säger Eva-Lena och skrattar nöjt.
Självkännedomen ledde till stora förändringar. Hon skilde sig från sin man i samförstånd.
– Jag tror inte att vi någonsin älskade varandra. Kanske med förståndet – vi passade liksom så bra ihop på ytan. Men inte med våra hjärtan.
Huset såldes och Eva-Lena köpte en lägenhet och har barnen hos sig varannan vecka. Hon slutade på reklambyrån och utbildade sig till sorgterapeut och coach.
– Jag vill hjälpa andra. Jag tjänar inte hälften mot vad jag gjorde tidigare, men jag lever ett liv där hela jag får vara med. Och nu kan jag se en mening i allt som hänt.

Annons
Gilla Allers på Facebook

Text: Kicki Biärsjö

Mer läsning:

Min man levde dubbelliv

Sandra pendlar mellan lycka och förtvivlan

Robin fick mig att kämpa för mitt liv



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

 

 


Annons


Laddar...