Annons

Annons

Adhd-diagnosen var en tröst

Sven-Olof var 63 år när han fick veta att han hade adhd. Med rätt medicin kunde han koppla av för första gången i sitt liv.

Mejla
Dela (13)
Pinna

svenolof

Mitt humör kunde skrämma folk
– men räddast av alla var jag själv

Rastlösheten, blygheten, den dåliga självkänslan, konflikterna… I alla år har Sven-Olof kämpat på utan att veta att det fanns ett ord för det han upplevde.
Den djupa sorgen över en mist dotter utlöste en depression hos honom och med hustruns stöd sökte han professionell hjälp. Då var Sven-Olof 63 år och svaret han fick var: du har adhd.

Annons

Hans liv har kantats av ständiga konflikter, stora problem i sociala sammanhang och en ständig kroppslig oro. När läkaren Sven-Olof Björkén, 63, för ett halvår sedan fick diagnosen adhd med lätt inslag av Aspergers syndrom föll så alla pusselbitar på plats. Medicineringen har gett honom ett nytt lugn – och ett nytt liv.
– Innan jag fick diagnosen hade jag aldrig suttit så här och pratat om mitt liv, säger Sven-Olof som satt sig till rätta med en kopp kaffe och en bulle på ett kafé i Luleå.
– Jag undvek sociala sammanhang och fester. Jag såg till att ta så många helgjourer på sjukhuset som möjligt bara för att ha dem att skylla på. ”Tyvärr, det var min tur att ta nyårsjouren”, kunde jag säga då. Det var bara det att det var min tur år efter år.

”Du är en social katastrof”

Sven-Olof glömmer aldrig vad en arbetskamrat sa till honom för 30 år sedan: ”Du är duktig på det du gör, men du är en social katastrof.”
När Sven-Olof nyligen berättade om sin diagnos för sin yngste bror Bengt, 48, kunde också han se händelser ur barndomen med nya ögon.
– Ja, oj, jag har gjort så många galna saker genom åren då jag helt saknade impulskontroll. När jag var 22 och lillbrorsan 12 läste han högt ur tidningens frågesport. Jag tyckte att han läste slarvigt och blev förbannad. Utan förvarning kastade jag en penna med full kraft mot honom – den fastnade i magen! En annan gång blev jag irriterad på vår hund, en 50-kilos riesenschnauzer, tog den i nackskinnet och hivade i väg den nerför källartrappan.
Sven-Olof berättar att det genom åren funnits människor som upplevt honom som hotfull när han tappat humöret och blixtrat till.
– Själv förstod jag aldrig att någon kunde vara rädd för mig. Herregud, jag var ju räddast själv!

Hoppade av skolan

Sven-Olof beskriver en barndom i Haparanda i en trygg familj, där han var näst äldst av fem barn. Han säger att han utan tvekan var familjens busunge – hyssen avlöste varandra – men på den tiden pratade man inte om diagnoser, utan det var pojkstreck eller dålig uppfostran.
Sven-Olof minns hur han rymde genom fönstret både första skoldagen och första tandläkarbesöket, och hur leken ofta urartade till bråk på skolgården. Sven-Olof hoppade av skolan efter nian och valde att göra lumpen direkt.
– Det blev min räddning. Jag hade gått under om jag hade stannat i Haparanda.
I lumpen fick Sven-Olof den struktur och de tydliga krav han behövde, och när han efter några år lämnade den militära världen för att jobba som kriminalvårdare fick han upp ögonen för vilket bra läshuvud han faktiskt hade.
– Efter kunskaps- och psykologtesterna på jobbet fick jag veta att mitt resultat var det bästa de sett, och internutbildningen klarade jag lekande lätt, minns han.

Sökte in till läkarutbildningen

Det var där och då han bestämde sig för att plugga vidare. Gymnasiestudierna på vuxenskolan resulterade i högsta betyg i alla ämnen, och påhejad av sin mamma sökte han vid 30 års ålder till läkarutbildningen.
Trots utmärkta studieresultat kände sig Sven-Olof ofta värdelös. Han berättar att han under läkarutbildningen jobbade extra både på patologen och på nattvaket för att få känna sig lite mer meningsfull.
Efter studieåren har Sven-Olof bytt jobb lika ofta som konflikterna kulminerat.
– Mitt sätt att lösa konflikten har varit att fly, och en hel del anställningar blev ganska korta, sannolikt på grund av mitt okända handikapp. Mina kärleksrelationer har förmörkats av mitt ständiga behov av bekräftelse från andra kvinnor. Jag fick två pojkar med en av mina fruar och en flicka med en annan.
Hans dotter Sara är inte längre i livet.
– Hon blev inte ens 26 år och sorgen efter hennes självmord fick mig att hamna i en djup depression. Om jag inte hade haft sönerna Peter, 40 och Micke, 37, och barnbarnen skulle jag nog inte ha levt i dag. Jag låg i sängen i två veckor och fingrade på repet. För första gången sökte han professionell hjälp hos både psykiater och psykolog, och började nysta i varför hans liv sett ut som det gjort.

Hustrun är klippan i livet

För Sven-Olof är hustrun Pia Nordström Björkén, 60, klippan i hans liv. Han säger att vilken annan kvinna som helst hade kastat ut honom för längesedan. Pia, som jobbat hela sitt liv med barn och träffat många barn med diagnoser, var den som sådde fröet om adhd i hans huvud.
– Första gången när hon påpekade att mönstret i mitt beteende påminde om personer med adhd slog jag bara ifrån mig det. Det var när jag började tillfriskna från depressionen som jag sökte information på internet om diagnosen.
Han gick igenom en checklista med kännetecken för adhd. 17 av 18 kriterier stämde in på honom, och efter kontakter med en psykiater bekräftades diagnosen och Sven-Olof fick medicin.
– Jag märkte en skillnad redan dagen efter att jag tagit mitt första piller! Det var som om ett lugn sänkte sig över mig och för första gången i mitt liv kunde jag vara helt stilla. Annars brukade alltid minst en fot vispa runt på golvet, samtidigt som jag zappar fram och tillbaka mellan alla tv-kanaler. Jag har nött sönder flera mattor på golvet vid tv-soffan. Men nu var jag helt lugn och det kändes fantastiskt.

Skrattar äntligen

På soffbordet hemma i lägenheten ligger en av Guillous böcker. Nu när rastlösheten är borta har Sven-Olof äntligen ro att läsa alla de böcker han så många gånger börjat på.
Han berättar att det var många spärrar som släppte när han började ta sin medicin. För första gången på väldigt länge kunde han skratta!
– Du vet, när man skrattar så där riktigt hjärtligt och på riktigt – det gjorde jag häromdagen när jag såg en dokumentär om Chaplin och det var så befriande. Och den extrema blygheten har lättat, nu kan jag sitta och prata med människor. Som här och nu när jag berättar om mitt liv för er.
När Sven-Olof fått sin diagnos ringde han och pratade med sonens sambo, som är psykolog.
– Hon sa att både hon och Peter hade misstänkt att det var just så, men att de inte vågat säga något till mig. Och Micke, min yngre son, sa att det var skönt att äntligen få en förklaring till varför jag alltid varit på språng.

Tänker inte skämmas

Sven-Olof säger att han bestämt sig för att inte skämmas. Han vill berätta öppet om sin diagnos för att visa att det inte är något skamligt och han vill peppa andra vuxna som känner igen sig att söka hjälp i vuxen ålder, samt föräldrar vars barn får en liknande diagnos. Han vill visa att det, med rätt hjälp i god tid, går att leva ett bra liv.
– Om min berättelse kan vara till stöd för någon annan människa så finns det en mening med att jag berättar min historia.
Att hjälpa andra människor att må bra är just det Sven-Olof genom åren brunnit för. Även om han haft svårt för sociala kontakter i det privata har han alltid haft fina patientrelationer.
– Du förstår, att när jag tar på mig läkarrocken tar jag samtidigt på mig en yrkesroll och som doktor vill jag hjälpa mina patienter att må så bra som möjligt.
Själv känner Sven-Olof en tröst i att många dumheter han gjort genom åren fått en förklaring. Han har aldrig varit elak med flit och kan nu få lindring även i sitt samvete.

Text: Birgitta Lindvall Wiik Foto: Anders Alm

Läs mer om ahdh

Viktigt att söka hjälp

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...