Annons

Annons

”Vi vill hjälpa – inte hata”

De har något väldigt tungt gemensamt. Både Ewa-Britt och Michaela har förlorat anhöriga i våldsbrott och fann varandra genom RAV.


rav2

Det tar tid att lära sig hantera känslorna

Ewa-Britts son misshandlades till döds, Michaelas pappa blev knivmördad. Sorgen har varit tung och svår att bära, men när de träffades genom RAV – Riksorganisationen för Anhöriga till Våldsdödade – kunde de hitta hjälp och stöd hos varandra.

Annons

Michaela minns hur hon gick runt, runt på ängen i klänning och klackskor. Hon gick i det höga gräset, solen sken, det var varmt och i bakgrunden hördes ”Små grodorna” från midsommarfirandet en bit bort. Bara en kort stund tidigare hade Michaela Wallin fått veta att hennes pappa Ingemar hittats död i sitt hus en bit utanför Sandviken och att pappans flickvän satt anhållen.
– Det kändes helt surrealistiskt, säger Michaela. Det var som i en film.
58-åriga Ewa-Britt Gabrielsen sitter bredvid och nickar instämmande.
Hela världen rasar på en sekund, konstaterar hon.
De sitter tillsammans vid köksbordet hemma hos Ewa-Britt i Gävle. För tio år sedan förlorade hon sin son Marcus när han misshandlades till döds av ett gäng, för honom okända, unga killar. En historia som hon och maken Oddvar berättat i Allers tidigare.
– Ibland känns de tio åren som ett år, säger Ewa-Britt och fingrar på sin kaffekopp. Så kommer det nog alltid att vara.
Det var en tidig morgon i maj 2005 när Ewa-Britt och maken Oddvar väcktes av telefonsamtalet som skulle förändra allt.
– Jag hörde Oddvar fråga ”Är han svårt skadad?”, minns Ewa-Britt. Marcus var vårt enda barn så jag förstod på en gång och skrek: ”Vad är det?”.
Marcus hade blivit sparkad så hårt att halskotpelaren gått av och huvudet i princip lossnat från kroppen. Anledningen var att en av Marcus kompisar sagt åt ett par ungdomar när de stod och kissade i en port.
Marcus dödförklarades halv fyra på eftermiddagen den 7 maj 2005.
– Vi satt och pratade med honom men även om han var varm och kändes levande så visste vi att han var död, berättar Ewa-Britt. Klockan fem sa vi hej då och gick hem till Marcus lägenhet och sov i hans säng. Det kändes tryggt och som om vi ändå fortfarande var med honom på något sätt.

Bröt ihop

För 25-åriga Michaela har det gått tre år sedan hon förlorade sin pappa Ingemar. Hon minns samtalet, när hennes mamma ringde. Det var midsommarafton och Michaela var med sin dåvarande pojkvän.
– Mamma sa ”Det har hänt något. Polisen säger inte vad, men det har hänt något hemma hos pappa”. Det kändes som en evighet att ta sig till polisstationen…
Väl framme vid polishuset blev Michaela sittande i bilen, tillsammans med sin mammas man, medan mamma Birgit gick in för att ta reda på vad som pågick.
– Sedan såg jag, genom fönstren, mamma komma ner för trappan inne i polishuset. Jag var på väg mot dörren då. Mamma tittade på mig och började gråta. Då förstod jag.
Michaela beskriver hur hon sedan sprang i cirklar utanför polisstationen.
– Mamma sprang efter. Det var som om min kropp sprang, medan huvudet låg bredvid. En jättekonstig känsla. När de fick tag i mig bröt jag ihop. Poliserna stod bara och tittade på mig i chock.
Michaelas mamma visste inte vad hon skulle göra eller vart hon kunde vända sig, så efter att de hämtat Michaelas lillasyster som befann sig hos en kompis åkte de till akuten.
– Från akuten blev vi sedan skickade till familjeläkarjouren där en läkare tog emot oss, minns Michaela. Vi fick med oss lite sömntabletter, men sedan var det bara att åka hem.
Hon tystnar lite och säger sedan:
– Det hade hjälpt så mycket om vi hade fått information om RAV av polisen.
– Får man stöd i början blir det en mycket mindre skakig väg att gå, fyller Ewa-Britt i. Det är jätteviktigt med den tryggheten.

Ordnar träffar

Ewa-Britt har varit engagerad i RAV – Riksorganisationen för Anhöriga till Våldsdödade – sedan 2009, men redan kort efter Marcus död kom hon i kontakt med en annan mamma vars son även han misshandlats till döds. Ewa-Britt vet hur mycket det betyder att få prata med någon som varit med om en liknande situation.
– Det viktigaste vi gör för anhöriga är anhörighelgen som vi arrangerar en gång per år, säger hon. Men vi jobbar på att även kunna ordna fler mindre, lokala träffar under året. Med facit i hand vet jag att det är den bästa medicinen, att få prata med andra, säger Ewa-Britt, som numera lever ensam efter att maken Oddvar avlidit.
Michaela lutar sig tillbaka på stolen samtidigt som hon förklarar att hennes mamma sökte på internet på ”brottsoffer” och ”anhörig” och på sätt hittade RAV och fick kontakt med Ewa-Britt.
– Det var efter rättegången tror jag. Vi var jätteoroliga då. Vad skulle hända? Jag tänkte ”Tänk om hon blir fri”.
Michaela satt med under hela rättegången – hennes pappas flickvän dömdes slutligen till 14 års fängelse i hovrätten.
– Vi satt i rättssalen hela tiden utom vid obduktionsredovisningen, berättar hon. Då satt vi i ett annat rum och lyssnade, vi ville inte se bilderna.

Hon gör en kort paus och säger sedan:
– Det var jobbigt men samtidigt behövligt tror jag. Jag ångrar inte att jag var där, man har så många frågor och funderingar. Men självklart var det jätteläskigt att se den här personen som dödat pappa, även om det här nu inte var en främmande person för oss.
– Rättegången är ett första steg i bearbetningen, konstaterar Ewa-Britt. Jag brukar säga att var och en måste känna efter hur de vill göra, men det känns ofta bra att vara med.
Hon tar en klunk kaffe innan hon berättar:
– Vi var väldigt aktiva och fokuserade under rättegången, både jag och Oddvar, kanske för att överleva. Men det tog på krafterna.

Sörjer olika

Det börjar skymma ute och Michaela berättar om första gången hon var på en anhörighelg med RAV.
– Det var skönt men också jättejobbigt, säger hon. Jag var helt slut efteråt och låg bara hemma och grät hela måndagen. Det är svårt att förklara… Det är sällan jag pratar om pappa, och det som hände, en hel helg.
Innan anhörighelgen hade Michaela flera gånger tänkt ”Nu har det gått ett år, jag kanske inte längre borde prata så mycket om det här”.
– Jag fick känslan av att mina vänner och folk runtomkring mig tänkte ”Kan hon sluta älta det här, det har gått ett år nu”, även om de egentligen inte tänkte så. Det var bara så jag kände. Men under anhörighelgen insåg jag att man får prata om det, man får vara ledsen.
Hon ser på Ewa-Britt och lägger till:
– Även om det gått tio år, som för dig. Det är inte konstigt att man är ledsen vissa dagar. Man får vara svag ibland.
Michaela säger att hon även fick mer förståelse för att alla sörjer olika.
– Alla sitter inte bara och är ledsna. Man sörjer på så olika sätt.

Hon tystnar lite innan hon fortsätter:
– Jag skällde på min syrra för att hon inte var ledsen. Hon stängde av. På kvällen, samma dag som pappa hade dött, sa hon ”Jag går till Ica och handlar hårfärg”.
Ewa-Britt nickar och fyller i:
– Man tar det så olika.
– Jag skällde på min pojkvän också, fortsätter Michaela. Vi hade svårt att kommunicera och han fick panik när jag blev ledsen. Det är inte bara själva händelsen man ska hantera, relationer påverkas och spricker.
Ewa-Britt håller med och berättar om anhöriga hon mött där det har gått 10–15 år utan att de erbjudits någon form av hjälp för att bearbeta sorgen och det som hänt.
– Det blir som dominobrickor. Allt rasar. Vänner försvinner. Jag tror att RAV har räddat många.

Fokuserar framåt

Både Ewa-Britt och Michaela är överens om att det inte är värt att lägga energi på att hata och tänka på dem som tagit Marcus och Ingemar ifrån dem. Men det har tagit tid att lära sig att hantera känslorna.
– I början grät jag för att jag var så förbannad, minns Michaela. Jag kan bli arg nu också, men inte på samma sätt. Och det är nästan jobbigare att vara hatisk och arg än ledsen.
– Jag kan få lust att slänga tallrikar i väggen, fortsätter Ewa-Britt. Men man lär sig hantera det. Det är bättre att fokusera framåt och lägga energin på att hjälpa andra i stället för att hata.
Michaela fingrar på sin kaffekopp och säger sedan:
– Det är inte värt energin det tar. I stället för att tänka på henne och vara arg väljer jag att tänka på pappa. Och för mig har det betytt mycket att jag träffat Ewa-Britt. Jag har lärt mig att tänka annorlunda, att det är bättre att lägga sin energi på de positiva minnen vi har av våra anhöriga. Jag tror att det hade tagit mig längre tid att komma underfund med det om jag inte hade lärt känna Ewa-Britt.

Här hittar du RAV

Om du själv har varit med om någonting liknande det som hände Ewa-Britt och Michaela och känner att du behöver stöd, råd eller bara någon att prata med så kan du söka upp RAV – Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade. Gå in på www.rav.se. Där hittar du kontaktuppgifter till styrelsen och till andra anhöriga.

Text: Lina Norman Bild: Pernilla Wahlman

Fler reportage

Mamma och pappa hjälpte mig tillbaka till livet

Ung Cancer gav oss ett helt bröllop

Åsas mamma har haft ALS i över 20 år


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida… http://www.allers.se/page/1/