Annons

Annons

Vi rymde till Amerika – utan barnen!

Det lackar mot semestertider och jag tänker på alla roliga ställen vi varit på med familjen genom åren. Jag glömmer inte den stora julbuffén vi åt mitt i sommaren på Astrid Lindgrens värld.


23_cowboy

Illustration: Victoria Plantin

 

Speciellt intryck gjorde den stora gräddskålen till ostkakan. Som vi lassade upp grädde med den djupa sleven! Det var härligt att få frossa så. Tror också vi åt julskinka och kål. Men jag tror inte att varken dottern eller sonen vill åka dit på semester som det ser ut nu. De vill nog heller inte handla klingande svärd eller prinsesskrona på Legoland; inte heller bada nästan nakna i nöjesparkens fontän. De är liksom för stora för det.

När vi har vägarna förbi Köpenhamn och jag kommer med den roliga överraskningen att ”vi avslutar på tivoli”, hör jag inga glädjetjut. Om jag hade sagt shoppingstråket, parfymaffärer eller hippa second hand-butiker hade jag kanske gjort det. Jag vet inte när de slutade åka karusell och började dricka kaffe i stället.

Ibland har vi dragit på oss cowboyhattarna och åkt till vilda västern. Vi har inte behövt åka längre än till familjen i Småland, för här i närheten finns äventyrsparken som vi har passat på att besöka. Maken och barnen har varit på High Chaparral fler gånger än jag. Jag har missat roligheterna ett par gånger då jag har jobbat.

För ett par år sedan eller så var jag därför supersugen på att åka dit igen. Jag brydde mig inte om att barnen var stora, för jag ville dit och fantisera och drömma. Tycker själv att jag egentligen är gjord för ett liv på hästryggen med bara det nödvändigaste i en sadelväska. Även om jag aldrig var någon hästtjej. Den här gången hade jag däremot svårt att få familjen med på noterna och åka till parken igen. De var fullständigt nöjda med sina tidigare besök. Men jag tänkte inte ge mig. Jag hade doktor Quinns mod i färskt minne. Jag hade precis plöjt igenom serien om henne igen och sett fram emot att få frottera mig med guldgrävare och annat löst folk. I värsta fall fick jag möta indianhövdingen ensam.

Barnen var bestämda. De tänkte stanna hos farmor och farfar och mysa. De skulle inte med och jag kunde inte tvinga dem. Maken kunde jag däremot övertala. Det var ett tillfälle för oss att få lite tid på tu man hand… bland alla cowboysare. Han bestämde sig till slut för att göra mig sällskap och vi hade en jättetrevlig eftermiddag. Vi drack kaffe i solskenet mer än en gång, och strosade och pratade i timmar.

Vi kände oss som Amerikaresenärer och efter en stunds promenad passerade vi gränsen till Mexiko. Vi fann ett bord i skuggan vid några vitkalkade hus och beställde något svalkande att dricka. Hade utsikt mot en show där kvinnor och män hade uppvisning i latinamerikansk dans. Tiden bara rann iväg och till slut ringde familjen och undrade var vi var någonstans. Hade vi grävt guld och rymt med alla pengarna?

Nej då, det hade vi inte. Jag lovade att vi var på väg hem, jag skulle bara gå en sista runda på stället först och se mig omkring, ifall det skulle dröja innan jag kom hit igen. Ungefär som Karl-Oskar och Kristina innan de steg på Amerikabåten.

Sedan åkte vi hem, nöjda med att ha gjort en kontinent på en eftermiddag. Maken var nog också glad att jag aldrig hade tagit på mig min gamla Lilla huset på prärien-mössa från 1979. Sanningen är att jag inte hittade min kära ägodel i blåvitt rutigt tyg med slokande brätte. Nu har jag hittat den och lagt den på ett säkert ställe till nästa gång. Det är mitt sätt att hålla drömmarna vid liv.

Christel

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här.


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…