Annons

Annons

Vi fick bröstcancer båda två

Världen slogs i spillror när Lotta fick sin diagnos: bröstcancer. Då fanns vännen Pernilla där.


vaninnor-brostcancer

Pernilla och Lotta har gått igenom mycket tillsammans.

Plötsligt var det ombytta roller för oss

Inom loppet av tre år drabbades vännerna Pernilla och Lotta av samma sjukdom: Bröstcancer. Det har stöttat varandra genom det svåra men valt olika vägar tillbaka.

Annons

Pernilla skulle gå till danssalen för att leda fredagszumban när mobilen ringde. En storgråtande Lotta berättade att hon drabbats av bröstcancer. Hon satt i bilen på sjukhusets parkering och världen hade precis slagits i spillror.
– Ögonen svämmade över av tårar och med ens slungades jag tre år bakåt i tiden. Till den dagen när jag själv fick samma besked.
Pernilla sjönk ner på en stol med tusen tankar som rusade runt i huvudet. Det overkliga hade inträffat, två goda vänner hade drabbats av samma sjukdom. Det var en överjävlig verklighet att förhålla sig till, men det skulle också bli en styrka att de hade varandra.

Pernilla Forsberg och Lotta Videhult är båda 47 år och båda var mitt i livet, fyllt av arbete och familjeliv, när bröstcancern ställde allt på ända.
För fem år sedan var Pernilla på sitt livs första rutinundersökning med mammografi. Två veckor senare blev hon kallad på ett återbesök, som ledde till ännu ett.
– När doktorn sa ”det ser ut som att du har cancer” började jag skaka i hela kroppen.
Precis som Lotta satte hon sig storgråtande i bilen när hon slog telefonnumret till sina närmaste. Pernilla tvingades genomgå fyra operationer, hela bröstet togs bort liksom lymfkörtlarna i armhålan. Hon behandlades dessutom med cellgifter. När håret började falla i stora sjok fick Pernillas svägerska klippa och raka bort det sista. För Pernilla var förlusten av håret värre än förlusten av ett bröst.
– Jag var beredd att offra det friska bröstet också, i förebyggande syfte, men doktorn ville inte ta bort det.

Skrämmande fråga

Under ett års tid vägrade Pernilla att se sig själv i badrumsspegeln.
– Jag var skallig, svullen i ansiktet och sårig på bröstet. Jag blev rädd för att se på mig själv.
Men det som skrämde henne allra mest, den jobbigaste frågan som malde i Pernillas huvud – frågan hon inte kunde ställa utan att börja gråta – var den om framtiden.
– Skulle jag få följa mina barn, Leo och Adam, upp i vuxen ålder?

När Pernilla drabbades av bröstcancer var Leo 8 år och Adam 2. När Lotta tre år senare fick sin diagnos var hennes barn Oscar 22 och Hugo 10.
– Oscar, som jag varit ensam vårdnadshavare till i hela hans liv, hade flyttat hemifrån till Stockholm veckan innan. Nu tvingades jag ringa och ge honom beskedet om min sjukdom.
Till Hugo berättade hon om bröstcancern på fredag kväll.
– ”Du får inte dö, mamma!” var hans reaktion och sedan grät vi tillsammans hela den helgen.
Oscar kom hem från Stockholm en gång i månaden, han ville vara nära sin mamma, han ville vara delaktig.

När Lotta inledde sin behandling var hon ensam mamma men nykär. Men mannen som hon haft ett förhållande med valde att lämna henne, halvvägs in i behandlingen.
– Jag bröt ihop och har aldrig gråtit så mycket som under hela den följande sjukdomsperioden.
Pernilla skakar på huvudet och säger att Lotta egentligen inte alls är en sådan person, hon är ju den glada, positiva Lotta. Den hon lärde känna för många år sedan via gymmet. Hon, som sida vid sida med Pernilla lett allt från aerobicpass till spinningklasser. Alltid med samma goda humör.

vaninnorna-brostcancer

Viktiga samtal

Pernilla fanns ständigt där för sin kompis. De pratade ofta i telefonen, Pernilla hälsade på hemma hos Lotta och hon kom till sjukhuset i Umeå när Lotta skulle få en av sina strålbehandlingar. Mycket av det som Lotta gick igenom hade Pernilla redan upplevt. Illamåendet, det svullna ansiktet, hårförlusten, mötet med vänner som vek undan med blicken, tårarna, de ångestfyllda nätterna.
– Hon försökte inte försköna eller släta över det som hände. Samtidigt var hon ett positivt exempel, hon hade tagit sig igenom bröstcancern. Samtalen och ältandet med Pernilla betydde allt för mig.

Även om likheterna är många så finns det också skillnader i väninnornas historia. Pernilla hade sin man Krystof och barnen, hon hade sina föräldrar som bor i samma hus. Lotta var övergiven och ensam med Hugo.
– Jag hade ändå tur att mamma och mina tre systrar också bor i Luleå, de stöttade mig jättemycket och mamma körde mig till sjukhuset när jag skulle på behandling.

Pernillas hela bröst togs bort, Lotta har bara förlorat en tårtbit. Pernilla har accepterat förlusten av bröstet och har hittills inte valt att rekonstruera det. För Lotta känns det viktigt att hon har båda brösten kvar.
– Jag skulle ju kanske träffa en ny man framöver och kände mig fortfarande hel som kvinna, så mitt i allt elände var det ändå en liten tröst.
När Lotta mådde som allra sämst sa hon till sin kurator att hon inte längre orkade leva. Kuratorn sa att det fanns två alternativ, antingen skulle hon börja ta medicin mot depression eller så skulle hon börja leva igen, ta upp sitt liv där hon lämnat det.

Vändpunkten

Det var när Pernilla lyfte fram en extra spinningcykel på träningssalens scen som det vände för Lotta.
– Jag tänkte att vi måste göra något roligt tillsammans, som vi alltid gjort, säger Pernilla.
Hon lyckades locka med sig Lotta att hålla i spinningpasset med henne. Trots att Lotta bara kände sig fet och ful och fel.
– Det var fantastiskt! Det var precis lika roligt som förr och jag grejade det. Folk kom fram till mig och sa att de hade saknat mig. Bekräftelsen gjorde mig gott, och under nästa besök hos kuratorn sa jag att vi struntar i pillren, det var träningen som saknades, skrattar Lotta.
När Lotta firade ett år som färdigbehandlad knackade hon på hos Pernilla med en flaska champagne.

Även om den nattliga ångesten fortfarande kan drabba dem båda så är den tuffaste tiden över. Lotta har satsat på drömmen om ett eget företag och känner att hon lever livet fullt ut här och nu. Hon har dessutom hittat en ny kärlek i särbon Niklas.
Samtidigt som livet och lyckan har återvänt även till Lotta har det blivit hennes tur att vara den starka stöttepelaren.
– Ja, mamma fick också bröstcancer tidigare i år och nu ska vi genomgå en ärftlighetsundersökning. Mamma har fördelen att vara över 70 år. När celldelningen går långsammare delar sig inte heller cancercellerna lika fort, så vi känner oss positiva!

Text: Birgitta Lindvall Wiik Bild: Petra Isaksson

Läs också:

Kvinnor ska inte behöva känna sig stympade

Rosa bandet räddar liv

Läs mer:

Så här undersöker du dina bröst

 


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar... http://www.allers.se/page/1/