Annons

Annons

Min man misshandlade mig i över 30 år…

ALLERS LÄSARE BERÄTTAR: Redan när första slaget föll borde jag ha lämnat honom. Men det gjorde jag inte. I 30 års tid levde jag och barnen under Leifs tyranni och det var inte förrän han gick bort som jag kunde börja leva på riktigt.


Annons

Jag visste aldrig när första slaget skulle komma.

Jag visste aldrig när första slaget skulle komma.

Misshandlade ”Ann-Marie”: Jag förstår inte varför jag stannade kvar

Vi hade varit gifta i över 30 år. Barnen var utflugna sedan länge och jag minns att jag vaknade upp på vår 30-åriga bröllopsdag och kände mig förvånad över att han inte hade lyckats ha ihjäl mig under alla dessa år. Nu i efterhand känns det som en väldigt absurd tanke, men det var så mina tankar gick.

Läs också: Hans psykiska misshandel var nära att knäcka mig

Det destruktiva och aggressiva beteendet hade inte funnits i äktenskapet de första åren. Han hade varit kontrollerande och svartsjuk, men han lyfte inte sin hand mot mig förrän efter att barnen hade kommit.

Barnen var rädda för honom

Leif krävde mycket uppmärksamhet och han behövde få mitt odelade fokus för att känna sig sedd och hörd. Han hade aldrig varit bra på att fungera i en grupp, han mådde och presterade bäst individuellt. I hemmamiljön ville han alltid stå i centrum och han förminskade barnens roll.

Han reste väldigt mycket i jobbet och var ibland borta flera veckor i sträck. Jag tror att det gjorde att jag trots allt kunde skapa en trygg miljö för barnen. Även detta faktum, att jag stannade hos Leif trots att jag innerst inne visste att barnen var rädda för honom, känns i dag väldigt sorgligt.

Läs också: Jag var livrädd för min styvfar

Psykiska och fysiska ärr

Trots att de psykiska och fysiska ärren är så djupa att jag aldrig någonsin kommer att kunna glömma vad han har gjort mot mig, så känns de val jag gjorde och de tankar jag hade under de åren väldigt främmande. Som att det är en annan persons liv jag kikar in i och inte alls min egen historia.

Läs också: Lara tvingades bo i ett hönshus

När han kom hem från jobbet så kunde jag på en sekund avgöra hans sinnesstämning och hur han skulle behandla mig under resten av dagen. Det var små detaljer som avgjorde det: en liten ryckning i ögonlocket, en nästan omärklig justering i hans hållning, den dova sänkningen i rösten som bara jag och kanske barnen hade lärt oss att frukta.

Upptappning till misshandeln värst

Det var upptrappningen till misshandeln som var värst. Att inte veta när första slaget skulle komma. Ibland kunde det ta flera timmar och ibland kom det direkt. Men jag visste garanterat att jag hade en jobbig natt framför mig. Leif somnade alltid när han var färdig, vilket gav mig tillfälle att se över mina skador och plåstra om mig så gott jag kunde.

Läs också: Mitt äktenskap var som en skräckfilm

Under misshandeln försökte jag parera de slag som kom och förbereda min kropp på smärtan som var på väg, men Leif var så oförutsägbar att jag väldigt sällan lyckades förutspå hans nästa slag. Ju mer jag bönade och bad honom att sluta, desto värre blev det.

Var tyst när han slog

Jag lärde mig även att barnen kom om jag skrek, så för att de skulle slippa se sin pappa slå deras mamma var min fokus att vara helt tyst under tiden Leif fick utlopp för sina aggressioner. Det slutade oftast med att han tvingade mig att ha sex med honom och när han var nöjd så somnade han.

Läs också: Skilsmässan blev starten på ett bättre liv

Detta pågick i så många år att jag inte kan komma ihåg hur ofta eller hur illa varje gång var. Vid en handfull tillfällen fick jag uppsöka läkarvård, troligtvis beroende på att Leif inte kunde kontrollera sin styrka och inte heller hade insett att han slagit mig medvetslös. Dessa tillfällen sammanföll alltid med att Leif kände sig väldigt pressad, antingen ekonomiskt eller på jobbet.

Kunde inte lämna honom

När vi hade det bra och Leif var lycklig så kunde livet kännas fantastiskt. Vi åkte på resor hela familjen och hade det mysigt hemma. Men de perioderna blev kortare och kortare allt eftersom åren gick. Det gjorde att misshandeln blev tätare och ibland hann jag inte ens läka. Minnet av den smärtan kan få mig att bli tårögd än i dag.

I villaområdet där vi bor var det vida känt att Leif misshandlade mig. Flera av familjerna hade erbjudit mig sin hjälp, men jag var inte redo att lämna honom. För mig var det viktigt att uppfostra barnen i vår lilla kärnfamilj och ingenting skulle komma emellan det.

Läs också: 16 varningstecken på att du lever i en ohälsosam relation

I dag önskar jag så starkt att jag hade lämnat Leif redan efter första slaget. Men jag levde på hoppet att det inte skulle komma fler slag.  Jag hoppades att Leif skulle förändras, jag justerade mitt eget beteende för att minska Leifs irritation.

Jag kuvades och kränktes och blev en foglig betjänt, som sopade mattan och gjorde Leifs liv så smidigt som möjligt. Jag var en orubblig mur mellan Leif och barnen och såg till att barnen aldrig hamnade i skottlinjen.

Barnen visste

Nu i efterhand så har jag förstått att barnen visste mycket mer än jag trodde och de har berättat att de ofta smög in i varandras rum och somnade tillsammans under täcket medan jag mötte Leifs knutna händer på nedervåningen.

En dag stannade Leifs hjärta och han dog ögonblickligen. Han satt vid sitt skrivbord på jobbet och en kollega ringde ambulans. På sjukhuset konstaterades att Leif hade avlidit. När jag kom hem från sjukhuset den eftermiddagen så grät jag.

Läs också: Jag önskade till slut att pappa skulle dö

Jag grät för att Leif var borta och för att barnen hade förlorat sin pappa. Jag grät för att jag var rädd för att vara ensam och för hur mitt liv nu skulle bli. Jag grät för allt som Leif hade gjort mot mig, men jag grät även för allt det fina vi hade fått uppleva. Sedan grät jag för att jag stannat kvar hos Leif i över 30 år. Jag grät för att jag aldrig blev så modig att jag lämnade honom, det monster som hade orsakat mig så mycket ont.

Hittade en bra psykolog

Det tog mig flera månader att inse att Leif inte skulle komma in genom ytterdörren med en knuten näve och hävda sin plats i hemmet. Det tog lång tid för mig att inse att jag inte längre skulle behöva vara den som jag tvingats bli.

Nu kunde jag vara precis som jag själv ville. Jag flyttade om möblerna hemma och ställde dem på ett sätt som Leif skulle ha hatat. Jag åt mat i sängen, något som alltid hade varit totalt förbjudet för Leif.

Läs också: Jag klandrade mig själv – nu hjälper jag andra

Jag hade ett par månader då jag var väldigt trotsig och tvärtemot mitt tidigare jag. När min trotsperiod var utagerad så bestämde jag mig för att det var dags att jag och även barnen fick prata om allt vi hade varit med om. Jag hittade en bra psykolog som barnen och jag gick hos i flera år individuellt och behandlade ämnet.

När jag kände att jag var redo att stå på egna ben så sålde jag huset och köpte ett mysigt litet torp vid en vacker sjö. Leif hade lämnat ett stort arv så jag behövde inte bekymra mig över min försörjning. Det skulle även finnas gott om pengar kvar till barnen den dagen jag tog mitt sista andetag. Jag brukar säga att jag var nästan 60 år när jag började leva på riktigt.

Text: ”Ann-Marie”
Bild: Shutterstock

Läs också

Åsa blev misshandlad – nu hjälper hon andra

– Jag vet att jag gör skillnad och önskar bara att jag kunde hjälpa fler, säger Åsa. Bild: PETRA ÄLVSTRAND

 


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…