Annons

Annons

Hanna springer Tjejmilen för att tacka sin hjärtdonator!

Som nybliven mamma tvingades Hanna genomgå en hjärttransplantation. Hon är evigt tacksam mot donatorn för sitt nya hjärta och ser till att hålla sig i god form. Bland annat genom att springa Tjejmilen.


tjejmilen-nytt-hjarta

Hanna började löpträna efter hjärttransplantationen.

Hanna fick nytt hjärta – nu springer hon Tjejmilen

Den period i livet som skulle bli hennes bästa blev också den värsta. Som nybliven mamma fick Hanna Morin Kemi chockbeskedet att hon var allvarligt hjärtsjuk.
– Den första tiden i Hermans liv låg jag inlagd på sjukhus och kunde inte amma honom, berättar Hanna, 34.
Hennes tillstånd försämrades snabbt och hon svävade mellan liv och död. Det utvecklades till en kamp mot klockan där läkarna febrilt sökte efter en lämplig donator.
– Det mest chockartade och omtumlande var att jag på så kort tid gick från att vara en fullt frisk kvinna till att bli en dödssjuk hjärtpatient. Herman var bara sex veckor när jag genomgick hjärttransplantationen.

Inför Tjejmilen

Vi får en pratstund med Hanna under hennes förberedelser inför Tjejmilen, det lopp som varje år anordnas på Gärdet i Stockholm, i år den 2 september.
Av den dramatiska tiden märks i dag ingenting, men så har det också gått snart nio år sedan hjärttransplantationen, och det nya hjärtat har hittills klappat helt felfritt i hennes bröst.

Sprang efter hjärtbytet

Flera gånger i veckan är Hanna ute och löptränar på vägarna runt Pajala. När hon efter hjärtbytet mådde bättre började hon, lite till sin egen förvåning, att löpträna.
– Jag brukar säga att min donator måste ha varit en riktig löpare. Jag avskydde nämligen att springa när jag var yngre, berättar Hanna med ett leende.
– Men det kan också ha att göra med att jag kände att jag ville vara rädd om den gåva jag fått genom att motionera och hålla mig i form. Det är jag skyldig personen som gett mig sitt
hjärta.

Annons
tjejmilen-nytt-hjarta

Hanna vill tacka sin donator genom att hålla sig i god form.

Väldigt trött

Det var under graviditeten som Hanna började få besvär. Hon fick vätska i kroppen och kände sig mycket trött, men man trodde då att besvären berodde på att det var hennes första graviditet.
– Vid förlossningen var jag så orkeslös att jag inte orkade krysta själv och Herman förlöstes därför med kejsarsnitt, berättar hon.

Fick chockbeskedet

Hanna och hennes dåvarande man Peter fick aldrig tillfälle att njuta av att de blivit föräldrar innan de drabbades av chockbeskedet.
– På uppvaket upptäckte barnmorskorna att min hjärtrytm inte gick ner. De tyckte att det var säkrast att ta ett ultraljud för att undersöka att allt var som det skulle.
Det var det absolut inte. Hannas hjärta var förstorat och hon hade hjärtsvikt.
– Det kändes jättejobbigt när jag fick beskedet. Det var som om någon hade sparkat mig i magen. Jag hade sett fram emot att bli mamma och så får jag veta att jag är allvarligt sjuk.

Ville medicinera hjärtsvikt

Först trodde läkarna att det kanske skulle gå att medicinera bort hennes hjärtsvikt, men hon blev bara sämre och sämre.
– Jag låg inlagd på sjukhuset i Gällivare i sju dagar. Min puls var stundtals uppe i över 200 och det kändes som om hjärtat skulle hoppa ut ur bröstet på mig. Samtidigt var jag så trött att jag inte orkade gå upp ur sängen.

Till hjärtspecialister

Hanna fördes över till universitetssjukhuset i Umeå där hon bara vårdades i ett par dygn
innan hon fick komma till
 hjärtspecialisterna på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.
– Det var då helt klart att jag skulle gå igenom en hjärttransplantation men först måste alla infektioner jag hade i kroppen försvinna, och därför fick jag antibiotika i tre veckor innan jag sattes upp på väntelistan, berättar Hanna.
Under de dramatiska veckorna fick Peter ta hand om deras lille son, med hjälp av släktingar. Samtidigt försökte han vara så ofta han kunde hos Hanna.
– Peter och jag skilde oss förra året, men det har inget med min hjärttransplantation att göra. Vi upptäckte att vi växt ifrån varandra. Men vi är fortfarande goda vänner.

Väntade på en donator

Efter att Hanna satts upp på transplantationslistan följde en nervös väntan på att en lämplig donator skulle dyka upp.
– Det gick ändå relativt fort eftersom jag var så allvarligt sjuk.
Hanna glömmer aldrig den natten när läkarteamet kom in på hennes rum på Sahlgrenska och berättade att de hade en donator.
– Jag blev jätteglad. Det innebar ju att jag skulle överleva. Jag var inte orolig en enda gång inför transplantationen. Jag såg fram emot den.

Snabbt till operation

Hanna vet ingenting om donatorn men hon misstänker att han eller hon fanns i närheten, eftersom allt gick så snabbt. Det dröjde bara ett par timmar från det att hon fått beskedet tills hon låg på operationsbordet.
– Transplantationen gick bra och jag slapp komplikationer. Direkt när jag vaknade upp kände jag mig mycket bättre. Tidigare hade det känts som om någon stod på mitt bröst när jag andades. Den känslan var borta nu.

Berättade om sitt nya hjärta

Hon minns också den sköna känslan när hon kunde ringa Peter och sina föräldrar i Pajala och berätta att hon hade fått ett nytt hjärta och att allt gått bra.
– Jag blev snabbt återställd efter operationen. Efter bara fyra dagar kunde jag ta kortare promenader i korridorerna och efter en vecka fick jag komma hem.
En biopsi av hennes gamla hjärta avslöjade att Hanna led av hjärtmuskelsjukdomen dilaterad kardiomyopati.
– Det är en ärftlig sjukdom, och det visade sig att min farbror som dog i början av 1980-talet hade samma hjärtsjukdom. Efter att jag drabbats blev även min pappa sjuk, men i hans fall blev det inte så illa att han behövde transplanteras.

Oro för ärftlighet

Oron för att även sonen Herman ska drabbas finns där.
– Därför går han på regelbundna kontroller, men hittills har läkarna inte sett några tecken på sjukdomen hos honom.
Den första tiden efter transplantationen var Hanna orolig för att hennes egen kropp skulle stöta bort det nya organet eller att det skulle tillstöta andra komplikationer.
– Men det har nog varit ett jättebra hjärta som jag fick, säger Hanna med ett glatt leende. Det har fungerat felfritt.

tjejmilen-nytt-hjarta

Ibland följer sonen Herman med på träningsrundorna.

Började löpträna

Några år senare kände hon plötsligt ett behov av att träna och hålla sig i form som hon aldrig känt tidigare.
– Det började när jag närmade mig 30. Jag tyckte att jag var tvungen att börja röra på mig. Samtidigt var jag lite osäker på hur mycket jag orkade.
Hon började springa lite försiktigt och löpträningen gick bra. De korta turerna blev längre och längre och för tre år sedan ställde Hanna upp i sin första tävling – den sex kilometer långa Blodomloppet. Sedan dess har hon sprungit Vårruset, Tjejmilen och några andra 
mindre lopp.
– Jag har till och med börja åka skidor och det är verkligen något jag hatade som barn. Sista helgen i mars i år startade jag i Dundret runt i Gällivare. Det är ett skidlopp på tre mil, berättar hon.

Springer Tjejmilen igen

Efter ett uppehåll på ett år har hon under sommaren deltagit i flera tävlingar och nu i september åker hon till Stockholm för att för andra gången springa Tjejmilen.
Anledningen till att det inte blev några lopp för henne under förra året var att hennes mamma var svårt sjuk i cancer och gick bort i september.
– Mamma var så stolt över mig när jag började träna, och därför springer jag nu för att hedra henne och naturligtvis för att hedra min donator, säger Hanna som vill uppmana andra att registrera sig som donatorer.

Engagerad i MOD

Hanna har engagerat sig i organisationen Mer organdonation, MOD, som kämpar för alla som står på väntelistan för organdonation och för att fler ska registrera sig. När hon springer brukar hon bära en av organisationens T-shirtar.
– Jag har fått en andra chans tack vare hjärttransplantationen, och den vill jag ta vara på. Jag tänker ofta på den personen som genom sin donation räddat mig och vill därför göra något bra med det liv jag har fått, säger Hanna samtidigt som hon gör sig redo för en av veckans tre träningsrundor i löparspåret runt Pajala.
Hon försöker locka med sig sin son på dagens träning.
– Ibland får jag med mig Herman på träningsrundorna. Men han springer helst inte längre än tre kilometer, säger Hanna med ett leende och kramar om sin son.

 

Text: Per-Ola Ohlsson

Bild: Joakim Nordlund

 

Missa inte: Kristin fick träffa sin okända donator



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...