Annons

Annons

Tillsammans är Emma och Julia starka efter övergreppen


Tillsammans

Vi har räddat varandra – nu hjälper vi andra

Samtalen i gruppterapin svetsade samman Julia och Emma, och ur vänskapen växte något större. I dag föreläser tjejerna om sina erfarenheter av övergrepp och stöttar andra som utsatts. De vill att barn och ungdomar ska se på sex på rätt sätt och lära dem att respektera andras kroppar.

Annons

Den 1 juni 2013 är ett datum som 20-åriga Julia Östfeldt och 24-åriga Emma Blomdahl för alltid kommer att minnas, men av olika orsaker. För Emma slutade kvällen i tragedi då hon blev våldtagen av en kille hon träffat på ett uteställe. För Julia var det dagen då hon tog mod till sig och berättade för sin chef att hennes pojkvän utsatte henne för psykiskt, fysiskt och sexuellt våld.
– 1 juni 2013 kommer för alltid att vara det datum som förändrade våra liv, säger Emma.
För ganska precis ett år sedan träffades hon och Julia på Södersjukhuset i Stockholm, i gruppterapi, och deras gemensamma resa tog sin början.

Våldsamt förhållande

Vi sitter på ett kafé i Stockholm med utsikt mot Sergels torg. Julia häller upp lite te i koppen som står på bordet framför henne och berättar om killen hon träffade när hon var 18 år.
– Jag blev snabbt kär i honom, men vårt förhållande var egentligen aldrig nyttigt.
Julia tar en klunk av sitt te innan hon fortsätter:
– Det började med psykiskt våld, men snabbt kom även det fysiska och sexuella våldet. Många tror inte att man kan bli våldtagen i en relation…
Julia förklarar att hon efter många om och men till slut berättade för en vän vad hennes pojkvän utsatte henne för.
– Hon sa ”om inte du anmäler så anmäler jag!”, minns Julia. Jag var livrädd och kände att jag inte kunde komma ur det själv, men hennes reaktion satt kvar i mitt huvud. Några dagar senare efter ett bråk med min pojkvän berättade jag för min personalchef. Hon erbjöd mig att bo hos henne några dagar.
Det var en lördag och måndagen därefter polisanmälde Julia sin pojkvän. Samma kväll häktades han.
– Men det rättsliga är inte över än, berättar Julia och fingrar på sin tekopp.

Möte på en bar

Samtidigt som Julia somnade hemma hos sin chef den där lördagsnatten förra sommaren firade Emma sin 23-årsdag.
– Jag hade haft fest hemma hos mig och minns att jag sedan dansade på tunnelbanan på väg in till stan, berättar Emma. Det var en fantastiskt kul kväll, jag gick som på rosa moln.
I en bar träffade hon en kille som var trevlig och verkade intressant.
– Han la in sitt nummer i min telefon, sedan gick jag för att leta upp mina kompisar.
En stund senare träffade Emma på killen igen, som nu frågade om hon ville följa med ut och röka. De gick upp i ett buskage och började kyssas.
– Det ville jag, säger Emma. Jag ska inte säga något annat. Men sedan började han ta på mig på ett sätt som jag inte var bekväm med.
Emma lutar sig tillbaka på stolen och berättar sedan om hur hon tre gånger sa nej.
– Han svarade ”jag känner att du vill”. Samtidigt var det något i hans blick som förändrades, som om han hade bestämt sig. Han vände mig om och drog ner mina trosor.
Sedan minns Emma inte så mycket mer förutom att hon tänkte att det måste ta slut. Hon beskriver det som att hon lämnade sin egen kropp för en stund.
– När han var färdig gick jag tillbaka in för att leta efter mina kompisar. Jag försökte förklara vad som hade hänt men jag visste ju knappt själv vad jag hade varit med om. Att det skulle ha varit en våldtäkt fanns inte, jag hade ju inte blivit slagen och psykopat var han ju inte. Till slut sa jag att jag nog hade haft sex fast jag inte ville.
Emma var trött och ville bara hem, men på vägen mötte hon och vännerna en polis. De bestämde sig för att berätta vad som hade hänt och en patrull specialiserad på sexualbrott tillkallades.
På måndagen gick Emma till sin chef och berättade att hon hade blivit utsatt för en våldtäkt och att hon nog skulle behöva sjukskriva sig ett tag.
– Han höll på att tuppa av, minns Emma. Jag berättade som om det inte berörde mig och hade samma inställning när jag träffade min psykolog första gången. Jag reflekterade inte över hur jag mådde, jag tror att det var en överlevnadsmekanism.
– För mig tog det två månader innan jag kraschade, berättar Julia. Innan hade jag samma beteende som Emma och pratade som en robot, men bara om vad som hänt, inte om hur jag mådde.

Tillsammans

Julia och Emma jobbar för att stötta andra som utsatts för övergrepp och föreläser på skolor om sina erfarenheter.

 

Skadade sig själv

Emma tar en klunk av sitt te och berättar att hon inte grät förrän i januari, mer än ett halvår efter våldtäkten.
– Jag tog upp det självskadebeteende som jag tidigare haft och började skära mig i stället, annars hade nog sorgen kommit tidigare.
Hon tystnar lite och ögonen blänker till.
– Men nu kan jag gråta, och gör det ofta.
För ett år sedan träffades de båda på Södersjukhuset och blev nära vänner.
– Emma hade väldigt mycket energi, minns Julia. Hon pratade non-stop under gruppterapin och uttryckte sina känslor väl. Det var befriande med en person som kunde säga rakt uppochner hur det var. Jag kände att vi var ganska lika på den punkten och tänkte att vi nog skulle klicka.
Så småningom, när Emma och Julia lärt känna varandra även utanför terapin, växte tankar fram kring att de ville göra något för att påverka och förändra. Från början handlade det om en fotoutställning – True faces of sexual violence – bestående av fotografier och intervjuer med människor som blivit utsatta för sexuellt våld. Tanken var bland annat att krossa fördomarna om vem som blir våldtagen. Julia berättar att hon själv i början tänkte ”jag är inte en sådan som blir våldtagen”.
– Men vi kände snabbt att vi ville göra någonting mer, säger Emma. Det fanns ett behov och ett hål att fylla. Och vi fick en förfrågan från Julias skola om vi ville komma dit och föreläsa. Vi testade och sedan bildade vi föreningen Tillsammans.
Julia, som vid sidan av arbetet med Tillsammans vikarierar på en grundskola medan Emma
studerar, förklarar att de vill visa barn och ungdomar hur man ser på sex på rätt sätt och lära dem att respektera andras kroppar.
– Vi vill lära dem om sex på lika villkor, fyller Emma i. Och så berättar vi våra historier.
Förutom att föreläsa, och på så sätt arbeta förebyggande mot sexuellt våld, vill Julia och Emma genom Tillsammans även stötta och hjälpa andra som utsatts för övergrepp. För dem båda lättade mycket när de till slut klarade av att prata om det som hänt.
– Min psykolog har hjälpt mig otroligt mycket, säger Julia. Men det som har hjälpt mest är gruppterapin och att driva det här med Emma.
Hon tystnar lite och lägger sedan till:
– Det är fantastiskt att kunna känna sig lycklig och på väg till att bli hel igen. I gruppterapin fick jag bekräftat att jag inte var konstig och att det inte var mitt fel. Skulden ligger inte hos mig.

Stort stöd

Emma ler lite och säger att det på ett sätt känns märkligt att tänka på att hon och Julia, som kommer från helt olika bakgrunder, skulle föras samman på grund av något så fruktansvärt som det de båda varit med om. Att de träffades och sedan insåg att de båda hade den 1 juni 2013 som gemensam nämnare, och att de skulle bli så viktiga för varandra som de i dag är.
– Vi pratar med varandra så fort det är något, säger Emma. Julia är min bästa vän nu.
Hon skrattar lite när hon lägger till:
– Jag och min sambo kallar henne för vårt adoptivbarn.
Julia ler och säger sedan:
– Vi har räddat varandra. Vår vänskap är en djup vänskap som kommer att hålla livet ut.
–  Ja, så är det verkligen, håller Emma med. Vi kan både skratta och gråta tillsammans, det är viktigt.n

Här kan du läsa mer om Emma och Julias förening Tillsammans

Läs mer

Lenita blev en räddande ängel när Anna hade det svårt

Pernilla visade vad verklig vänskap är

Allers guldhjärta till 14-åriga Caroline

Text: Lina Norman Bild: Pernilla Wahlman



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...