Annons

Annons

Tiden måste gå fortare nu för tiden!

Det måste vara så att tiden går fortare nu för tiden. För när jag i min ungdom upptäckte antik-/second hand-butikerna letade jag mest efter vackra grejer från mormors mors tid, alltså saker som var minst 60–70 år gamla. Svarta nätta kavajer, utan min tonårstids axelvaddar...


kaseri-80-tal

Illustration: Victoria Plantin

Det måste vara så att tiden går fortare nu för tiden. För när jag i min ungdom upptäckte antik-/second hand-butikerna letade jag mest efter vackra grejer från mormors mors tid, alltså saker som var minst 60–70 år gamla. Svarta nätta kavajer, utan min tonårstids axelvaddar…

Annons

När min dotter letar loppisfynd söker hon efter kläder och skor från min ungdomstid på åttio- och nittiotalen. Men det var ju alldeles nyss, tycker jag. I alla fall var det inte mer än 30 år sedan.

Jag undrar hur det kommer sig att favvojeansen Levi’s 501 från åttiotalet så snabbt kunde bli superheta igen och falla under beteckningen vintage, äldre plagg av god kvalitet.
Kan det vara så att världen snurrar så snabbt att gamla grejer blir antika fortare? Vad jag vet är det inte veteranklass på saker förrän efter 25 år, men det kanske måste revideras. För tänk dig en telefon som är fem år…

Jag gnäller, men tycker ändå det är spännande att djupdyka bland second hand-grejer med dottern i innebutikerna, specialiserade på kläder som jag kunde haft på mig när jag var i hennes ålder.
Senast hittade jag en skärmkeps i genomskinlig röd plast som jag testade. En sådan som min mamma använde på båtsemestern när jag var liten, typ som ett par stora solglasögon.

Jag tog den på mig, dottern fotograferade mig och la upp på något av sina sociala nätverk på internet. Men jag var inte snygg. Det var något med ljuset och den röda skärmen som gjorde mig helt grå i ansiktet. Kanske för att jag inte är så solariebrun som i tonåren.

Sanningen att säga så kände jag mig lite vimmelkantig. Jag hade en känsla av att befinna mig i filmen Tillbaka till framtiden med Michael J Fox, eller snarare tillbaka till dåtiden. För min dotter, som inte var med eller inte minns något från den här tiden, är 1980- och 1990-talskläderna superspännande. Dessa plagg är avantgarde, experimentella och nyskapande.

Omgiven av mina gamla tonårsplagg känner jag mig däremot som om jag ofrivilligt kastats tillbaka i tiden, oförmögen att ta mig framåt. Mönster och färger bländar mig. Visst kan jag längta efter ungdomen. Men inte på det sättet.

Min gamla relation till dessa kläder har nog grumlat mina sinnen. För när en ung man gör entré i vintagebutiken i blekblå jeans, högt uppdragna i midjan, och i en jacka som min pappa skulle haft för länge sedan ser jag inte hur cool han är. Min dotter däremot, ser med ungdomens klarhet hur skarp han är.

Min mamma har också ett skarpt öga för mode. När vi var på köpcentrumet nyligen sa min mamma: ”Det är hemskt vad alla byxben på de unga killarna är korta. Ska det vara så?”
Ja, det ska det. Det har jag sett hos sonen ett tag nu. Uppvikta byxben och ankelsockor ska det vara. Oavsett väder. Både tjejer och killar går med stora hål på knäna på sina byxor. Antingen det är kallt eller varmt ute. Jag tror inte det har något med 1980-talet att göra. Vad jag minns från den tiden så lappade och lagade man sina jeans om och om igen.

Förstå mig rätt: jag går ofta in i second hand-affärer och tycker det är en utmärkt idé för att behålla sin ekonomi i någorlunda balans – och miljömässigt är det fantastiskt. Det är bara det att jag inte kan hantera grejerna från min tonårstid. Jag har ju knappt hunnit sortera ut dem ännu innan de åker tillbaka in i hemmet genom dottern.

När hon tar på sig en scarf på huvudet, en sådan som mamma hade över hårrullarna när jag var liten, så vet jag inte vad jag ska tro. Vem är det jag har framför mig? Min mamma eller min dotter? Universum svindlar. Själv letar jag mest antika blomsterkrukor på loppis nu för tiden. Jag har börjat snegla på figurinerna som mormor och morfar hade hemma, och vet vem… kanske jag en dag får med mig något från 1985 hem!

Slutordet måste ändå vara detta: Det är insidan som räknas. Och inte det vi ser på ytan.

Christel

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här.


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar... http://www.allers.se/page/1/