Annons

Annons

Tankar på tiden gör mig snurrig

Jag brukar tycka att det är skönt att februari är så kort. Men jag måste ställa mig frågan: Varför? Jag har inget intresse av att dagarna ska passera fort. Jag har bara två år kvar till femtio och tid är egentligen det enda vi har!


Illustration: Victoria Plantin

Illustration: Victoria Plantin

I stället för att längta framåt borde jag satsa på att försöka stanna tiden. Det var en sysselsättning som jag gärna ägnade mig åt som barn. Jag satt på gungan och vände huvudet mot himlen. Sedan spände jag blicken i molnen och försökte med all tankeverksamhet jag kunde uppbåda försätta molnen i samma läge som de var stunden tidigare.

Annons

Om jag kunde det hade jag inte bara återskapat ögonblicket, utan också fått tiden att gå baklänges. Jag lyckades förstås inte med mitt projekt och möjligtvis var det ett kontrollbehov när saker gick för fort, som gungan till exempel.

Tror inte det handlar om kontrollbehov när jag vill att februari ska passera. Möjligtvis inflytande över ekonomin. Och en viss girighet och shoppinglusta. För i och med att det fattas några dagar i slutet av månaden behöver man inte vara lika rädd om pengarna när de kommer. Nästa lön dröjer inte lika många dagar.

Det kan också vara så att jag längtar till ljuset, till längre dagar. Fast jag vet att det är en illusion. Vi har ju bara 24 timmar om dygnet antingen det är vinter, vår, sommar eller höst. Men det känns som att man har fler timmar när mörkret lyser med sin frånvaro. Ljuset ger energi och man får mer lust att göra saker.

När jag gör mycket går tiden fort fast samtidigt känns det som att det har gått lång tid. Som när man upplever en massa saker på semestern, mer än man brukar på en vecka, och det känns som en evighet sedan man var hemma.

Tankar på tiden gör mig snurrig 
och jag tror inte att jag hade klarat en resa tillbaka i tiden – om det var möjligt. I så fall skulle det vara till början av 1900-talet när min farmor och den generationen var barn. Jag skulle lära känna dem som de var och resonerade då. Jag kan inte tänka mig att livet var bättre förr, men de hade rätt snygga kläder. Om någon erbjöd en resa till min tonårstid på 1980-talet hade jag tackat nej. Det erbjudandet hade jag inte tagit på allvar. Och kläderna ska vi inte tala om.

Jag vill faktiskt inte heller tillbaka till tiden när min då lilla dotter, min förstfödda, skulle börja på dagis. Hon grät och jag var ledsen. Vi hade båda separationsångest. Visst kan jag längta efter små bebisarmar, men inte när de slits från min hals. Då är livet enklare nu.
På något vis bär man alltid med sig saker som man upplevt, både bra och dåliga. Det är som om de finns i en parallell rymd, som om dåtid och nutid existerar samtidigt.

Vissa saker är också bättre att bevara i minnet än att uppleva dem igen. Det är inte säkert att jag hade känt samma sak igen. Min tidsuppfattning gör att jag heller inte ser tydligt att barnen håller på att bli stora. Oavsett om jag måste höja en aning på huvudet för att möta sonens blick i dag eller om jag tänker på när han låg i min famn, är det samma anlete jag ser. Och när jag tittar på dottern är det samma panna jag ser. Samma försiktiga drag, fast hon är en tuffing.

Om jag ska vara ärlig så känner jag mig själv också densamma inuti som när jag var barn. Lika trotsig när saker inte går min väg. Som när jag var 3–4 år och hade fått en lillebror och vi bodde på fjärde våningen utan fungerande hiss. Mamma hade gått alla trapporna upp med vagnsinsatsen. Väl uppe kom jag på att jag skulle ha tagit av mig kappan där nere på bottenvåningen.

Jag var inte nöjd förrän jag tvingat ner oss alla igen för att ta av mig ytterkläderna där. Hur mycket tid mamma måste lägga på det brydde inte jag mig om. Men jag tror ändå att jag blivit lite schystare och visare med åren. Fyller ju snart femtio. När pappa fyllde det fick han en samekniv som jag hade specialbeställt. När han var barn brukade folk få en käpp vid femtio.

Det vill jag verkligen inte ha. Slösa inte tid på att hitta en sådan till mig. Hellre då något som gör att jag kan styra molnens framfart!

unknownText: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här!

 



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...