Annons

Annons

Susanna Alakoski: Jag har mått skit under många år

Sorgen kommer hon alltid att bära med sig, men hon har skämts färdigt nu. Det har gjort ont och hon har tvekat, men till slut hittade orden henne. Susanna Alakoski har gett röst åt alla dem som delar hennes erfarenhet, de som har levt eller lever nära någon som missbrukar.


alakoski

Prick klockan 15.00 går hon in på scenen. Salongen är fullsatt. En förväntansfull publik har kommit för att höra henne tala om sin senaste bok, April i Anhörigsverige. Hon är klädd i eleganta svarta långbyxor och en svartvit blus, rött läppstift och röda naglar.

Annons

Med boken i den ena handen och läsglasögonen i den andra är hon väl förberedd. Susanna slår upp den första sidan och börjar läsa:
”Det finns ett ämne som jag ofrivilligt återkommer till. Det är för evigt förknippat med dem som vinglar, stapplar, trippar, faller samman. /…/ Vi som levt med tomflaskor, pipor, brass, joint, kokain och tjack. /…/ Vi som lider av anhörigsorgen. Den obenämnbara, skamliga, den förfärligt fula.”

LÄS OCKSÅ: Jag önskade till slut att pappa skulle dö

Det är knäpptyst i salongen. Den berömda knappnålen skulle höras lika tydligt som vore den ett järnspett. Två timmar senare sitter Susanna Alakoski med en kopp grönt te framför sig, glad och berörd över ännu ett stärkande möte med läsarna.
– Jag är fortfarande häpen över att folk vill komma och lyssna på mig. Det är fantastiskt! Jag får ofta en enorm respons och känner att det jag gör är meningsfullt.
Bekräftelsen manar henne att fortsätta skriva om det svåra. Hon värderar läsarnas omdömen minst lika högt som alla utmärkelser hon har fått.

Läsarna en drivkraft

Redan för debutboken, Svinalängorna, fick Susanna det åtråvärda Augustpriset, 2006. Därefter har hon skrivit ytterligare tre uppmärksammade vuxenböcker och fyra barnböcker. Hon har bland annat fått Moa Martinson-stipendiet (Moa-priset), Ivar Lo-priset och Tidningen Vi:s litteraturpris. I höstas utsågs hon till hedersdoktor vid Fakulteten för hälsa och samhälle på Malmö högskola.
– Jag är oerhört stolt och glad över alla fina utmärkelser. Det är en stark uppmaning att fortsätta, och prispengarna ser jag som en uppmaning att ta en månad då och då och bara skriva.

LÄS OCKSÅ: Pias mamma var psykiskt sjuk

Men hennes främsta drivkraft är ändå läsarna. Det händer att hon möter människor som säger: ”Jag har aldrig läst en bok tidigare, men nu har jag läst din.” Andra, med andra erfarenheter, tackar för att de vidgat sin blick.
– En gång kom en hemlös person och lyssnade på biblioteket i Malmö. Jag får brev från människor som berättar om sina liv i trasiga familjer med beroendesjukdom och övergrepp, som skriver att de känner igen sig i mina böcker. Kan jag ge minsta lilla hopp till en sådan människa är det större än alla litterära priser i världen.
Hennes röst blir en smula skrovlig av rörelse. Hon dricker en klunk av det varma teet. Susanna vet det mesta om utsattheten i en familj där någon lider av beroendesjukdom. Hon vill helst använda det ordet. Föräldrar som super eller knarkar vill inte sina barn illa. Det är sjukdomen som kidnappar deras hjärnor, så att de sviker och gör hemska saker.

Tog tidigt ansvar

Susanna föddes i Finland 1962. När hon var fyra år flyttade familjen till Ystad. De tillhörde en välkommen invandrargrupp men fick det ändå svårt. Båda föräldrarna kom att missbruka alkohol och hennes barndom var mestadels ett kaos med brist på pengar, trygghet, rena kläder och mat i kylskåpet.
– Det är hisnande när jag tänker på vad jag har gått igenom, vad det kostar en människa. När jag var liten försökte jag bara överleva. Men jag älskade ändå mina föräldrar, de var inte alltid onyktra. Vi hade också bra perioder. De ville oss inte illa, de kunde oss bara inte alltid väl.
Hon beskriver hur man som anhörig lägger ansvaret för det som sker under rus på någon annan. Man säger inte att det är mamma eller pappa som är full och somnar, är aggressiv, gör dumma saker.  Man säger ”svinet” eller ”aset”.
– Det gör man för att skydda sig själv, för att kärleken ska få finnas kvar. För man vet att detta egentligen är en underbar människa.
Susanna är mellanbarn i en syskonskara på tre. Hon lärde sig tidigt att ta ansvar och klara sig själv. Som tonåring hade hon bara en enda tanke: att komma bort.
– Jag hoppade av gymnasiet men tog reda på att man kunde börja på komvux. Det var ett sätt att få studielån och flytta till en annan stad. Då kunde jag bryta med min historia och skapa ett eget liv. Det kan låta som att jag varit så medveten och fattat genomtänkta beslut. Men mycket beror på tillfälligheter, jag hade absolut ingen plan.
19 år gammal sökte hon till Socialhögskolan, kom in och utbildade sig till socionom.

LÄS OCKSÅ: Rattfylleristen tog min sons liv

– Många tror att det var ett kall för mig, men det var ren tur. Sista dagen på komvux frågade en klasskamrat vad jag skulle göra nu. Han hade sökt till socionomlinjen, och hade en ansökningsblankett över. Den fyllde jag i på ett kafé och la på brevlådan. Det var sista ansökningsdagen, säger hon och skrattar.
Det har gått bra sedan dess. Susanna har jobbat med socialt arbete i olika former, hon har varit pressekreterare hos Gudrun Schyman, hon är en hyllad författare. Och hon har ett stabilt familjeliv. Hon och maken Mats Söderlund, poet, har varit gifta i 25 år. De har tre vuxna barn. Familjen bor i ett parhus i Gustavsberg öster om Stockholm.
– Jag är väldigt lycklig över min familj. Jag älskar att vara förälder och leva i den lilla världen. Och jag har haft en fantastisk yrkeskarriär. Men jag har mått skit under många år. Allt jag har burit med mig, att mina föräldrar dog när jag själv fick barn, all sorg över den hemliga, sorgliga berättelsen. Jag har rasat ihop och gått igenom kriser, det har absolut inte varit någon enkel resa.

Fått tillbaka sin storebror

Sorg och skam har tyngt och plågat henne, ätit sig inåt. Känslan av att vara den enda i världen som vuxit upp i en beroendesjuk familj. Så länge man tror så lider man lätt av stumhet.
– Skam är en väldigt förgörande kraft som leder till tystnad och ensamhet. Ofta vet grannar, skolor, lärare, sjukvårdspersonal – men ingen frågar. Och du själv berättar inte, för att skydda de människor som har utsatt dig för svåra saker.
Susanna tror att det nog är lite bättre i dag än när hon var liten. Vi pratar mer öppet om beroendesjukdom, och samhället kan erbjuda anhöriga en del hjälp. Men mycket återstår.
– Vi måste hjälpas åt att göra svåra saker talbara. Där hoppas jag kunna bidra med mina böcker. Jag vet att även politiker läser dem och jag har varit i riksdagen och pratat. Jag har, märkligt nog, aldrig känt att jag gör större nytta än nu.
Aprilboken har varit den svåraste att skriva. Det var tungt att gräva så djupt i anhörigsorgen. Hon blev fysiskt sjuk av att gå in och ut ur sitt eget och andras mörker.
– Jag skriver inte som terapi, inte i vrede eller av hat. Jag skriver av kärlek, söker efter förståelse för hur svårt livet kan vara. Och det var jättejobbigt. Jag skulle absolut inte vilja göra om det, men nu när boken är klar känner jag mig mindre ensam.
Hon sörjer att hon aldrig förunnades en frisk relation med sina föräldrar, att de båda dog till följd av sitt beroende. Hon sörjer att hennes egna barn inte har någon mormor och morfar. Men hon har fått tillbaka sin storebror.
Efter många år med tungt missbruk är han nu drogfri. De har återupptagit kontakten som länge var bruten, och Susanna berättar öppet om honom i sina böcker.
– Jag är väldigt stolt över honom, och andra jag känner som är nyktra narkomaner, nyktra alkoholister. Jag vill lyfta fram att det är möjligt. Och jag hoppas att alla vi som är anhöriga kan bli stolta anhöriga. 

Text: Lilian Ottosson
Bild: Helene Nordgren


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar... http://www.allers.se/page/1/