Annons

Annons

Sandra fick en stroke – bara 24 år gammal!

Uppsök en optiker, blev rådet när Sandra plötsligt tappade balansen och blev snurrig. Men när hon även fick ont i nacken ombads hon åka in till akuten. Och efter många och långa undersökningar kom chockbeskedet: hon hade drabbats av en stroke!


Sandrastroke
Plötsligt small det till i huvudet. Det började snurra och Sandra tappade balansen.
– Jag och min man Johan var hundvakt åt mammas och pappas hund, berättar Sandra. Jag skulle gå ut och gå med henne men hann bara runt hörnet på huset.
Det var i september 2012 och Sandra hade, trots att hon bara var 24 år gammal, drabbats av en stroke.

Vi sitter i soffan hemma hos Sandra Thörn i Uppsala. Katten Luke Skywalker tittar misstänksamt på mig och fotografen. Sandra kallar Luke sin rehabkatt – hon skaffade honom när hon fortfarande var sjukskriven.
– Vi är väldigt tajta, säger Sandra och böjer sig fram för att klappa Luke.
– Det var super att ha honom hemma. Någon som inte brydde sig om hur sjuk eller frisk jag var. Han ville ha mat, sin låda städad och någon att leka med oavsett.

Tvungen att blunda

Sandra lutar sig tillbaka i soffan och återgår till att berätta om den där septembermorgonen då livet för alltid förändrades. Förutom att allt snurrade kunde hon inte heller fokusera blicken. Hon blev tvungen att blunda och tog tag i sina föräldrars hund.
– Sedan stapplade vi hem, minns Sandra. Och jag sa till Johan att något var jättefel.
De ringde till sjukvårdsupplysningen och förklarade att Sandra inte kunde se ordentligt och inte hade någon balans.

Läs också: Annika fick rehab hemma efter stroken

– Men jag kunde ju prata och tänka, så vi trodde inte att det var så stor fara, fortsätter Sandra.
Rådet de fick var att ringa optikern. Eftersom Sandra har linser misstänkte man att hon överansträngt ögonen.
Optikern svarade dock inte och plötsligt började Sandra även få ont i nacken. I samma stund ringde det från dolt nummer.

Neurologen

– Det var 1177, berättar Sandra. De hade diskuterat sinsemellan och kommit fram till att jag nog ändå borde åka till närakuten.
När de fick höra att Sandra även hade fått ont i nacken bad de henne att åka direkt till Akademiska sjukhusets akutmottagning.
– När jag kom till akuten lyste de mig i ögonen, sedan skrek någon ”neuro” och ”bår”.
Sandra såg inget och förstod inte heller vad som hände.

– Jag kom in med fel på ögonen, trodde jag. När alla lugnat sig lite sa jag: Jag tror att det blivit ett missförstånd. Jag kom in för att träffa en ögonläkare.

Läs också: Therèse var 26 och gravid när hon fick en stroke

Svaret hon fick var att hon skulle undersökas för att utesluta att det handlade om något neurologiskt. Efter en dag fylld av olika tester kom beskedet att allt såg normalt ut. Sandra fick veta att problemen nog bara berodde på migrän.

– Fast det tyckte jag lät lite fel, minns Sandra. Jag hade haft ett par migränanfall tidigare och det här kändes inte som migrän. Men de skrev ut mig ändå, Johan hade kommit och de ringde efter en taxi åt oss.

Hasade ur rummet

Sandra beskriver hur allt då fortfarande kändes snurrigt. Hon undrade hur hon skulle kunna ta sig till taxin.
– Vi började hasa ut ur rummet, berättar hon. Men då ringde det från dolt nummer igen. De hade haft skiftbyte och den nya läkaren tyckte inte att jag borde ha skrivits ut.

Alla undersökningar gjordes om och Sandra fick stanna på sjukhuset över natten. Dagen efter blev hon skickad till magnetröntgen.
– Men det tog lång tid innan svaret kom, minns Sandra.

Läs också: Eva räddade maken Kristians liv

Hon väntade och väntade. Plötsligt kom en läkare in i rummet och sa: ”Du har fått en stroke, du måste ligga kvar.” Det var allt.
– Efter honom kom en orolig sköterska med fyra tabletter blodförtunnande medicin, berättar Sandra. Hon undrade hur jag tog beskedet. Jag var ganska cool då och svarade: ”Bra. Jag vet inte vad det innebär, så jag kan inte ta in det.”
Sandra gör en kort paus och lägger sedan till:
– Jag var så trött då också, så jag brydde mig inte så mycket.

Fem proppar

Sandra hade fått fem proppar i hjärnan, stora som ärtor – det var vad hon dagen efter fick information om. Och efter ytterligare en dag på sjukhuset blev hon utskriven med en tvåveckors sjukskrivning.
– Jag har inte så mycket minnen från den tiden, säger Sandra. Men jag vet att vänner och familj satt skift med mig. Och mina föräldrar släpade ut mig ur huset eftersom jag skulle öva på att röra mig. Men jag somnade innan vi hunnit till baksidan.

När läkaren efter två veckor hörde av sig förklarade Sandra hur trött hon var och att hon inte gjort så stora framsteg. Hon blev då sjukskriven i fjorton dagar till.

Läs också: Hunden Agda räddade Isabelle från att drunkna

– Vid den tiden började jag få ångest och panik, minns Sandra. Jag förstod inte vad som hände med mig och mamma försökte få tag i någon som kunde ta ansvar: ”Jag har en hjärnskadad dotter här hemma som är allmänt förvirrad och bara sover.”
Sandra var utskriven från sjukhuset så det var oklart vem som egentligen hade ansvaret för hennes tillfrisknande.

– Men efter en utskällning från mamma ordnades det med en remiss till hjärnskaderehab, fortsätter Sandra. Då fick jag den rehab som jag skulle ha haft från början.

Togs på allvar

På hjärnskaderehab, där Sandra bland annat fick träffa en neuropsykolog och en sjukgymnast, fick hon även lära sig om hjärnskador och hjärntrötthet och hon beskriver hur hon kände att hon äntligen togs på allvar.

– Min psykolog har varit ett fantastiskt stöd. Hon har lärt mig tro på mig själv och fått mig att förstå att jag är värd att kämpa för. Mina problem syns ju inte, då blir man lätt ifrågasatt inom vården.
Luke hoppar upp i soffan och placerar sig i Sandras knä.

– Jag kunde ligga i sängen i flera dygn och såg ingen anledning att gå upp. Men Luke ställde sig på min mage och skrek. Det var ganska skönt. Jag tänkte: Jag går väl upp i alla fall då.
Hon ler lite och klappar Luke över pälsen.

Läs också: 7 hälsofördelar med att ha katt

– Ett stort problem har varit att jag inte passat in i mallen. Jag var inte gammal och hade inte drabbats av halvsidesförlamning.

Och i början trodde jag att de hade fel. Det var nog först vid årsskiftet, tre månader efter att jag fått stroken, som jag började förstå. Innan kunde jag inte ta till mig det och tänkte: Inbillar jag mig inte bara?
Sandra berättar med ett snett leende att hon till slut bad att få se röntgenplåtarna, för att få ”bevis”.

– Jag tänker på min psykolog. Personligen hade jag blivit tokig på mig själv, säger Sandra och skrattar lite. Det tog nog ett år, nästan två, innan jag började kalla det för stroke. Det kändes fel att identifiera sig med den typen av händelse.

Kände inte igen sig

Sandra minns hur hon skrev ”stroke 24 år” och sökte information på Internet.
– Men jag hittade bara någon som var arg, någon ledsen och någon som klättrat i berg. Jag hittade inget mittemellan.
Hon gör en kort paus och förtydligar sedan:
– När jag bara låg hemma och åt ostbågar de första fem månaderna kändes det jobbigt att läsa om människor som blivit av med armar och ben men ändå bestigit Mount Everest. Jag fick prestationsångest. Och andra jag läste om mådde inte alls bra. Det var så svartvitt.

Läs också: Jag trodde jag var lat – men jag var dödssjuk!

På grund av det startade Sandra så småningom en egen hemsida om att vara ung och drabbad av stroke. Där la hon upp vad hon då tyckte var matnyttig information.
– Jag hoppas att nästa 24-åring som googlar ”stroke” ska hitta den, säger Sandra med ett litet leende. Och kanske tänka: Det verkar inte vara jättekul, men här finns lite praktiska råd. Om man tar en dag i taget så ska det nog lösa sig.

Tappar ord ibland

Sandra arbetar som jurist på Skatteverket, sedan i våras jobbar hon 75 procent. Hon konstaterar sedan att det går framåt, i stadig takt.
– Det är inte några problem att lära sig att leva med en hjärnskada. Man hittar sätt att anpassa sig. Jag har vant mig vid det här, vid min nya hjärna. Jag tror att vi kommer att komma överens i framtiden.
– Men det är också pissjobbigt ibland. Man behöver stöd, man behöver sin psykolog.

Det som är jobbigast är hjärntröttheten. Hon tappar ord och kan ha svårt för att fokusera när det blir för många olika intryck att ta in.
– Nu till exempel, med grannes torktumlare som låter, är det jättejobbigt att lyssna på er samtidigt.

Hon tror inte att problemen hon i dag tampas med kommer att försvinna helt. Men hon tror att hon kan bli så pass bra att det inte stör livet. Hon ler lite snett när hon sedan berättar att hon just nu håller på att lära sig cykla igen. Och för ett par år sedan satte hon upp tre egna ”friskmål”, klarade hon dessa skulle hon se sig själv som frisk: Gifta sig, åka på en weekendresa och springa ett lopp på fem kilometer.

Läs också: Wiwi vägrade ge upp kampen för sin sjuke man

Alla tre är avklarade! Det senaste – loppet – genomförde hon i oktober förra året.
– Loppet gick jättebra! Jag kom i mål tillsammans med mina vänner, 5 km på 44 min. Och jag lyckades dessutom samla in 5 500 kr till Hjärt-lungfonden i samband med loppet!

Fotnot: Du hittar Sandras hemsida på www.ungmedstroke.se
Text: Lina Norman
Bild: Pernilla Wahlman


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…