Annons

Annons

En ödesdiger spark omkullkastade allt för Sofie

Sofie gled genom tillvaron. Hon var 
omtyckt bland 
vännerna, tog sig 
igenom läkarprogrammet med lätthet och hade 
rätt förutsättningar 
för att lyckas inom 
taekwondo. Men 
debuten i elitserien fick allvarliga 
konsekvenser.


Hjärnskadan har tvingat Sofie at anpassa sig efter sin förmåga. Bild: Petra Älvstrand

Sparken mot ansiktet förändrade Sofies liv totalt!

När vi sågs putade en fin liten bula under Sofies röda kappa som hon hade på sig under en korta promenaden runt kvarteret i Umeå där hon bor.

– Det är en liten Freja, säger Sofie Wennberg, 33, med ett stolt leende.

Annons

För den som inget vet är det svårt att föreställa sig hjärnskadan som Sofie lider av.

Läs också: Hjärnskadan gjorde Kamillas dotter till en levande död

Gilla Allers på Facebook

Livet för henne och maken Tore Wennberg, 36, ser ljusare ut än på länge. Efter många års sjukskrivning och nästintill en tillvaro som sjukpensionär blev Sofie inte bara gravid. Hon kom även tillbaka i yrkeslivet, även om det inte är samma yrkesliv som hon precis var på väg in i när hon skadades svårt av en spark mot huvudet.

Sofie fick jobb på halvtid som tillgänglighetsstrateg och fritidskonsulent, men är så gott som färdigutbildad läkare.

Drömde om läkaryrket

Hon hade gått nio terminer på utbildningen och var snubblande nära att uppnå drömmen hon haft ända sedan hon var liten.

– Jag har alltid velat bli doktor och fick alltid en ny doktorsväska i julklapp. De höll ju inte så länge när jag tog hand om alla mjukisdjur och småsyskon, skrattar Sofie som bjuder oss in i hennes och Tores rymliga lägenhet som ligger inte alls långt ifrån Universitetssjukhuset i Umeå.

Sofie utvecklades 
snabbt inom taekwondo. Bild: Privat.

Kurskamraten fick in Sofie på taekwondo

I gamla fotoalbum finns bilder på en liten, blond flicka med doktorsväskan i handen. För Sofie var yrkesvalet klart redan då, och efter gymnasiet flyttade hon direkt från hemorten Kalix till Umeå för att gå läkarprogrammet.

– Jag var så lycklig när jag fick antagningsbeskedet. Platserna lottades ut bland sökande med toppbetyg, säger Sofie och berättar att hon alltid varit den där lyckligt lottade tjejen.

– Jag hade det lätt i skolan, var omtyckt bland vännerna och var bra på både musik och idrott. Jag gled fram genom livet.

Vid sidan av studierna på läkarprogrammet klarade hon att både läsa extrakurser i musik och jobba extra som nattvak på sjukhuset. Och dessutom att sjunga i kör. När en kurskamrat introducerade henne för kampsporten taekwondo var hon inte sen att haka på.

Läs också: Jag vägrade bli ett vårdpaket efter båtolyckan!

Hon hade lyckan att få en landslagsman som tränare. Han hade brutit armen och hade därför tid att ta sig an nybörjargruppen. Coachen Tore och Sofie hade från första början ett gott öga till varandra, men båda levde i relationer och kärleken fick stå på vänt. När de väl blev ett par flyttade de ihop ganska snabbt.

– Vi hade ju tillbringat nästan all ledig tid tillsammans och kände varandra väl, även om vi inte varit ihop, säger Sofie, som inte bara föll för tränaren Tore utan också för kampsporten som han lärde henne.

Sporten en spännande mix

Sofie säger att hon hade precis vad som krävdes för den sporten. Hon var lång, smal och snabb och utvecklades i rasande tempo.

Hon beskriver sporten som en mix av fotboll och schack.

– Det är mycket strategi, det är en poängsport som inte går ut på att brotta ner eller knocka varandra.

Nervtrådar i hjärnan hade gått sönder. Bild: Privat

Skulle göra debut i elitserien

Sofie hade läst nio terminer när hon blev erbjuden ett vikariat som underläkare och forskare på lungkliniken.

När hon fick följa med sin forskargrupp till Toronto på en två veckor lång medicinsk konferens satt hon där, i de stora salarna som pryddes av kristallkronor och guldspeglar, och tänkte: Wow, det här är början på mitt yrkesliv. Tänk att jag som kommer från lilla Kalix, och knappt varit utanför Sverige, får vara här och har den här framtiden framför mig.

Eftersom Sofie skulle göra sin debut i taekwondons elitserie direkt efter hemkomsten avstod hon dock konferensens maffiga middagar och hon höll i gång genom att springa upp och ner i hotelltrapporna.

– Tore hade förbjudit mig att ge mig ut på löprundor ensam i en främmande storstad, men det var viktigt att hamna i rätt viktklass under invägningen, ler Sofie.

I stället för att åka hem till Västerbotten från Kanada åkte Sofie direkt till Malmö, där tävlingen skulle äga rum dagen efter. Tore och andra klubbmedlemmar mötte upp på hotellet.

Läs också: Det är ett mirakel att 
vi har vår Leo

Sofie säger att hon blev besviken när hon såg lottningen.

I sitt livs första elitmatch skulle hon möta en av Sveriges absoluta bästa tjejer.

Sofie visste att hon inte skulle ha en chans mot henne, men bestämde sig för att försöka gå en hel match. Det fick bli målsättningen.

Det är ungefär det Sofie minns av tävlingen i Lomma. Hon klickar i gång en filmsnutt som hon sparat i datorn. Den har hon tittat på många, många gånger men den var alldeles för jobbig att se under den första tiden efter händelsen.
Filmen visar en tävlingsmatta, domare och tränare som sitter runt den. Tore sitter där. Och sedan två vitklädda tävlande. Allt går blixtsnabbt, men man ser hur en av dem snurrar runt och hur den andra plötsligt ligger ner och Tore reser sig upp och springer mot henne. Sofie ligger blödande och medvetslös på mattan.

Bröt näsan och överkäken

Det är Tore som berättat för henne vad som hände när det var 20 sekunder kvar av matchen. Motståndaren ledde med 5–0. Då gjorde hon en snurrspark mot Sofies ansikte. Sofie visar bilder där motståndarens fotavtryck till och med syns i hennes ansikte. Hon bröt näsan och överkäken, och till en början trodde man att det i övrigt bara handlade om en hjärnskakning.

– När jag fick kramper och min hjärna började svälla i ambulansen på väg till sjukhuset slog de på sirenerna har jag fått höra, säger Sofie som själv inte förstod allvaret under den första tiden efter händelsen.

– Jag tänkte att hjärnskakning blir man ju frisk från. På röntgen syntes ingen hjärnblödning men jag hade drabbats av något mycket allvarligare än en vanlig hjärnskakning, något som inte syntes under de första undersökningarna, säger Sofie.
Nervtrådarna i hennes hjärna hade gått sönder på utspridda ställen, något som skulle påverka hennes liv mer än hon någonsin kunde ana till en början. Det märktes särskilt tydligt när hon efter en dryg veckas sjukhusvård, först i Malmö och sedan i Umeå, fick komma hem igen.

På sofiewennberg.se finns en guide för den som har drabbats av en lätt traumatisk hjärnskada.

Hade självmordstankar

Svåra huvudsmärtor plågade henne dygnet runt och hon kunde inte sova mer än tre timmar i sträck, trots att medicinerna för insomning och mot ångest var så många att de knappt gick att räkna. Hon klarade inte av syn- och hörselintryck och kunde varken se på tv eller radio.

– Vi hade nerdragna persienner och jag bar solglasögon eftersom jag inte tålde ljuset. Det var så illa att jag skrek av smärta om Tore gick för snabbt genom rummet. Det var hemskt. Ändå tänkte jag att jag skulle tillbaka till jobbet som underläkare.
Sofie säger att förnekelse är en del av hjärnskadan och till slut tvingade en läkare henne till den sjukskrivning som kom att vara i mer än sex år.

Läs också: Jag förstår inte att jag klarade mig levande!

Sofie, som varit högpresterande hela livet, kunde på sin höjd fixa disken under en dag.

Liten förbättring

Hon såg sina klasskamrater utexamineras och lämna stan och åren gick. Undersökningarna på neurorehab visade ingen eller en mycket liten förbättring och Sofie började tappa hoppet. Hon slutade fråga doktorn ”När kan jag börja plugga igen?” och ”När kan jag börja tävla igen?”.

– Jag var riktigt, riktigt deppig och under en period ville jag bara göra slut på allt. Jag brottades med självmordstankar. Om jag inte hade haft Tore, som alltid stöttat och peppat mig, vet jag inte hur det hade gått. Men jag funderade också på om han bara var kvar hos mig av medlidande. Vårt liv hade ju förändrats helt och hållet. Jag orkade inte bjuda hem kompisar på middag och vi kunde varken gå ut på restaurang eller bio.

Tore, som kommit hem på en lunchvisit, skakar på huvudet:

– Jag kände mig maktlös när Sofie mådde sådär dåligt. Jag fanns där med henne, men kunde inte få henne att må bra. Det var jobbigt. Men Sofie har en unik egenskap, och det är att till slut acceptera situationen och göra det bästa av den och till slut vände det, säger han.

Livet för Sofie och Tore ser ljusare ut än på länge. Bild: Privat.

Blev gravid

Sofie instämmer och säger att när sjukpensionering kom på tal bestämde hon sig för att göra en lista på saker hon är bra på. Hon fokuserade på det som är positivt, i stället för att försöka bli ”som vanligt” igen och bara misslyckas.

– Det var det positiva tänkandet som vände allt. När jag började anpassa mig efter min förmåga i stället för att kämpa mot mina brister, då kunde de delar i hjärnan som inte var skadade börja helas på allvar. Jag tvingade mig själv att vara glad och kunde göra en segerdans när jag klarat av att diska, säger Sofie och skrattar.

Sakta blev hon bättre och kunde till en början jobba 25 procent. Hon berättar att hon och Tore alltid sagt att de vill ha barn, och för två år sedan bestämde de sig för att försöka.

Läs också: Moa tog hand om lillebror när föräldrarna dog

Graviditetsbeskedet dröjde och paret sökte hjälp.

– Vi skulle inleda en fertilitetsbehandling i augusti men så blev jag gravid i juli, säger Sofie och strålar.

Hon berättar att hennes nattsömn fick en liten skjuts tack vare graviditetshormonerna som gjorde henne trött. Hon sov närmare fem timmar i sträck.

Hon har blivit bättre på att uppskatta de små glädjeämnena och de kan fira alltifrån att disken är fixad till att resväskan är packad.

– Jag tänker inte att ånej, det snöar, nu måste jag skrapa bilrutorna. I stället tänker jag att det är ljust och fint med snö. Jag har ett jobb som tillgänglighetsstrateg där jag kan göra skillnad för andra människor, ett jobb där det är ett värde att jag är jag med alla mina erfarenheter. Jag tror på riktigt att jag är lyckligare nu än jag varit som specialistläkare.

Text: Birgitta Lindvall Wiik



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...