Annons

Annons

Jag började nätdejta efter 50

ALLERS LÄSARE BERÄTTAR: Det är inte det lättaste att som kvinna och 50-plus börja dejta på nätet. Jag kom i kontakt med många män, men alltid var det något som inte stämde. De som väckte mitt intresse var inte intresserade av mig och vice versa. Till slut var jag nära att ge upp...


Det fanns så många som sökte drömkvinnan, men många hade också väldigt högt ställda krav...

Det fanns så många som sökte drömkvinnan, men många hade också väldigt högt ställda krav…

Efter det att min son slutat skolan och rest ut i världen var jag helt ensam. Det ville jag inte vara, så femtiosju år gammal gav jag mig ut i cyberrymden – och började nätdejta. Det gällde att ha is i magen och inte ta det så allvarligt, intalade jag mig.

Annons

Männen hade olika signaturer men var ändå så lika i sin framtoning och sina önskemål: Önskar en kramgo tjej. Tycker om mysiga hemmakvällar, tända ljus, en god middag i trevligt sällskap. Du ska vara snygg, lång, välutbildad, språkkunnig och ha de rätta måtten. Vad hade jag att komma med?

Läs också: Estrid sökte kärleken i Allers – och fann den i Anna

Min signatur var Calypso: Jag är en fartfylld glad tjej mitt i livet. Jag bor vid havet. Tycker om hav och natur. Tar lika gärna på mig långfärdsskridskor och anorak som högklackat och klänning. Jag tycker om att läsa och gå på teater. Jag är nyfiken och tycker om att träffa nya männi­-skor. Jag lever ensam. Söker en livskamrat. Hör av dig!

Jag hade inget fotografi, och det var ingen rusning. Avundsjukt hörde jag en väninna berätta hur det hade dråsat in svar när hon hade satt in ett kort av sig själv. Vad var skillnaden? Hon var söt.
I cyberrymden fanns allt. Många sökte tröst, hade upplevt sorg eller skilsmässa.

Läs också: Mamma fixade kärleken

Signaturen Rödspättan var förtvivlad. Hans fru hade nyligen dött. Han skrev om sin stora sorg och jag tröstade. Visst ville han att vi skulle träffas. Du måste sörja klart först, var mitt svar. En del sökte spänning, ett annat liv. Mister Lonely levde med en sjuk kvinna som han kände att han inte kunde lämna. Han sökte fysisk kontakt. Kunde vi träffas på ett hotell över en natt? Nej tack, men han var åtminstone ärlig med vad han ville.

En del unga killar ville ha ”lite bus” med mig, en äldre erfaren kvinna. Jag kände mig förnedrad.
Det fanns många som intresserade mig. De var välutbildade, seglade, läste och såg bra ut. Hur såg jag ut? undrade Tigertass. Jag skickade ett kort i helfigur. Ingen ”beauty” precis, skrev jag när jag skickade kortet. Det kom aldrig något svar. Några få intresserade sig för mig. Jag ville träffa dem genast för att se om det var något.

Kändes fel

Sailorboy hade eget hus, bodde vid vattnet och var välutbildad. En dröm, tänkte jag, full av förväntan. Vi träffades på Centralstationen. Han bjöd mig på middag, ville bjuda hem mig på toscakaka som han bakat. Det brukade han och katten festa på. Nu skulle jag få vara med. Nej. Han kändes fel. Glädjelös, utan energi. Bäst att dra sig ur genast, tänkte jag.

Tangokavaljeren hade skrivit att han var 63 år. När vi träffades berättade han att han var 68. Varför ljuga? Därför att ingen hade svarat när han skrivit sin rätta ålder. Träffen med Fixaren var lyckad. Vi tyckte om samma saker, var på samma våglängd. Han var stilig och tilldragande. Efter första träffen fortsatte vi att skriva till varandra. Han skrev heta brev och vi skulle träffas igen. Han skulle besöka mig. Sedan blev det tyst en lång tid. Så kom förklaringen: Jag är alkoholist. Vill inte dra in dig i ett nytt helvete. Det var ärligt men sorgligt.

Läs också: Han blev intresserad när jag träffat en annan

Readyforfun var snygg, hans stil var fartfylld. Han läste och skrev på fritiden. Hans språk tilltalade mig. Men han ville ha en kvinna med de rätta måtten. Jag skrev ändå. Tyvärr fullt på listan, var svaret.
Jag gav inte upp, skrev att jag uppträtt som Dolly Parton. Då nappade det: Fotografi? Jag skickade ett kort av mig i röd duffel liggande i en snödriva.

Vi träffades, och visst såg jag på honom att jag dög. Vi var tvillingsjälar, hade likadan trasslig barndom, en förälder som var alkoholist. Vi kunde citera dikter. Han dolde inte att han hade många på gång. Han hörde aldrig av sig mer. Det kändes hopplöst, och jag tänkte ge upp. Men en dag kom ett kortfattat brev: Vi passar precis för varand­ra. Jag blev arg, det var säkert bara ett färdigt uttryck, men fortsatte läsa Sigges rader: Vill inte leva ensam. Har haft en svår skilsmässa som jag kommit över. Känner mig redo för ett nytt förhållande. Tar en öl med killarna ibland men ett glas vin i trevligt sällskap känns inte fel.

Blaha, blaha, tänkte jag. Men på fotot såg han trevlig ut, satt i en båt, alltid ett plus i mina ögon.
Bor du vid havet? skrev jag.  Jag är en oxe från Småland, svarade han. Jag kände att jag inte orkade med en träff till, behövde en paus. Men: Ge mig en chans, skrev han.

Läs också: Nu kan jag njuta av sexlivet igen!

Jag for för att träffa honom, helt utan förväntningar. Vi skulle träffas inne på Centralstationen i Stockholm. Det var hett, mycket folk, högljutt prat, barnskrik. Folk sprang, jag blev knuffad och kände mig som kusinen från landet.

Stort grått skägg

I ögonvrån såg jag en man i kycklinggul skjorta komma rusande nerför trappan. Det var Gulliver eller ett troll från John Bauers sagovärld som kom emot mig, i gul pikéskjorta, med stort grått skägg, mycket yvigt grått hår. Han gav mig en kort kram, jag hade velat stanna i famnen längre.

När vi kom ut från Centralen märkte jag att jag inte hade mina glasögon. Jag tömde ut min välfyllda handväska på den kokheta asfalten. Cyklisterna susade förbi. Min dejt och jag låg på huk och letade. Inga glasögon. Jag bedyrade att det inte var någon katastrof. I själva verket såg jag dimmigt. Skulle någon knuffa till mig skulle jag nog förlora dejten ur sikte.

Jag tog mod till mig och frågade: ”Kan jag hålla din hand?” Med fast och varm hand lotsade min dejt mig genom folkmassorna.Vi styrde kosan mot en källarrestaurang i Gamla stan. Det var mysigt i de dunkla valven. Scampi skulle vara gott, tänkte jag. Jag började skala räkorna, det gick inget bra. Skalet knastrade mellan tänderna. Jag erbjöd min dejt räkorna. Han tog glatt emot och glufsade i sig dem.
Vi flanerade och pratade. Jag kände mig nyfiken, ville veta mera om honom och kunde inte förneka att det kändes lite pirrigt inombords.

Läs också: Jag vägrade deppa ihop!

Efter viss tvekan kom vi överens om att fortsätta träffas som vänner, och vi lärde känna varand­ra på djupet. Vi är båda fyrtiotalister. Men vår historia och våra liv var så olika. Han växte upp i ett fattigt arbetarhem. Hade stått på barrikaderna och kämpat mot borgerligt förtryck. Jag kom från ett borgerligt hem med högutbildade föräldrar, överklass. Våra diskussioner var berikande för oss båda. Olikheterna var stimulerande. Vi kände glädje och värme. Vi ville dela vardagen med varandra, dagarna som kommer och går, dela upplevelser, resa, diskutera böcker, gå på teater.

Vi gifte oss efter det att jag fått nya glasögon. Min man, med fötterna djupt rotade i den småländska jorden, omsluter mig och jag känner mig fullkomligt trygg. Jag vet att han aldrig skulle överge mig vad som än händer.
/Calypso


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar... http://www.allers.se/page/1/