Annons

Annons

Skilsmässan blev starten på ett bättre liv

ALLERS LÄSARE BERÄTTAR: Min man blev alltmer kontrollerande. Till sist hade jag ingen initiativkraft och ingen tilltro till mig själv och vågade inte lämna honom. Men så upptäckte jag att han varit otrogen, och då äntligen kom jag till ett beslut...


Bild: Shutterstock (Bilden är arrangerad)

Bild: Shutterstock (Bilden är arrangerad)

Jag lämnade barnens far när de var stora nog att själva välja var de ville bo. Mitt beslut blev en chock för min man, Per. Han var arg, argare än han någonsin varit, den där lördagen i februari när jag berättade att jag hade skaffat mig en lägenhet i staden.
Jag hade tänkt och trott att vi skulle kunna vara någorlunda lugna och balanserade så att vi kunde prata om allt som gått fel under åren, men jag möttes bara av hans isande tystnad resten av dagen och kvällen.

Fruktansvärt rädd

På natten klev han in i gästrummet där jag valt att sova. Han satte sig på sängkanten och hans ögon var svarta av raseri. Han hade aldrig misshandlat mig fysiskt, men nu var jag så rädd att jag skakade när jag såg hans knutna nävar som han ilsket hamrade med mot sina lår. Jag kan lugnt säga att så rädd har jag aldrig varit i hela mitt liv. Och jag hoppas att jag slipper uppleva denna djupa fruktan igen.
Den natten slog han mig inte med sina händer utan med sina ord. Han talade om för mig hur värdelös jag var, hur mycket han avskydde mig och hur okamratlig jag var. Han sa långt värre saker än så och anklagade mig för att ha träffat någon annan.
Jag vågade inte säga eller göra något utan låg bara kvar under täcket och tog emot hans verbala misshandel. Det jag försökte koncentrera mina tankar på var att i morgon skulle jag inte finnas kvar i huset. Och jag tänkte att om jag håller med om allt han säger så slår han mig inte.

Packade mina saker

Tidigt nästa morgon smög jag omkring och packade ner det allra nödvändigaste. Själv satt han i köket och åt frukost. När jag satte mig i bilen och åkte mot staden darrade jag av rädsla och trötthet. På vägen ringde jag till mina två bästa vänner. Den ena erbjöd mig husrum tills jag fick tillträde till min lägenhet och den andra ägnade många timmar åt att prata med mig.
Barnen var fortfarande kvar hos Per. Jag visste att han inte skulle göra dem illa, men jag led med dem. De var så ledsna över allt som hänt, jag saknade dem något alldeles oerhört och det gjorde så ont i mig att de skulle behöva vara med om vår uppslitande skilsmässa.
Efter några dagar fick jag tillträde till lägenheten. Per och jag hade inte haft vare sig telefonkontakt eller mejlkontakt under den här tiden. Jag var rädd och nedbruten efter alla år av psykisk misshandel. Han hade kontrollerat hela mitt liv. Det här beteendet hade kommit smygande, helt ofattbart, från den man som jag mött femton år tidigare och som var den charmigaste jag någonsin träffat.

Läs också: Jag opererade mig för att min man skulle bli nöjd

Inga vänner kvar

Jag vet inte hur det kom sig, men till slut hade jag inga vänner kvar och inte heller några fritidsintressen. I rask följd, med bara ett och ett halvt år emellan, fick vi två gemensamma barn. Per älskade vår familj, hävdade han, och han tyckte inte att vi hade några behov av att umgås med andra. Och så blev det.
Vi blev mer och mer ensamma. När Per fick jobb på en annan ort i södra Sverige veckopendlade han. De vardagar då han var borta, och de få helger han stannade borta, var de lyckligaste dagarna för oss. Då levde jag och flickorna som en vanlig familj. Jag kunde bjuda hem de få vänner jag hade, och barnen kunde ta med sig sina klasskamrater hem utan att vara rädda för att deras pappa skulle irritera sig på kompisarna och skämma ut dem med ilskna blickar.
Mina vänner – som jag inte fick umgås med för Per – tyckte att jag hade förändrats. De undrade var den glada skojiga Mimmi tagit vägen. Det visste jag inte själv. Jag visste inte riktigt säkert om hon ens hade funnits på riktigt.

Vågade inte lämna

Under flera år ville jag lämna Per, men jag vågade inte. Han hade brutit ner min självkänsla så att jag inte kunde förstå hur jag skulle våga lämna honom och hur jag skulle kunna klara ett vardagsliv utan honom.
Åren gick. Vi flyttade efter honom, ner till södra Sverige. Jag fick säga upp mig från mitt jobb, lämna mina rötter, mina släktingar och barndomsvänner. Vi skulle få en nystart här nere, sa vi, med ett nytt, större och finare hus och med nya, välbetalda arbeten.
Det blev förstås inte någon nystart. Jag upptäckte att Per varit otrogen under tiden han veckopendlade. Jag gick i terapi och grät ihop med honom. Han ångrade sig och sa att de andra kvinnorna inte betytt något. Jag försökte förlåta och försökte få tillbaka tilliten, men det gick inte. Jag misstrodde honom, slutade att älska honom och kunde inte längre se det lilla som fanns kvar att högakta hos honom. Bara min egen rädsla och oförmåga fanns kvar. De negativa känslorna hade byggt bo i min kropp.
Så här var det tills jag en dag öppnade mig för en av mina arbetskamrater. När Kajsa, som levde i ett äktenskap som liknade mitt, träffade en ny man skilde hon sig. När jag väl anförtrott mig åt henne fanns hon kvar vid min sida. Hon lyssnade och stöttade mig under mina våndor och tankar på att en dag våga lämna honom. Till slut fick hon mig att lova henne ett datum då jag skulle berätta för Per att jag ville skiljas. Utan Kajsa hade jag kanske fortfarande varit kvar i mitt fruktansvärda äktenskap.

Mitt bästa beslut

Det har gått åtta månader sedan skilsmässan och Per försöker fortfarande att kontrollera mig. Han gör sitt yttersta för att krångla till mitt liv där han kan, ekonomiskt och via barnen. Men jag klarar det, jag blir ledsen och jag blir arg, för jag tycker att han skadar barnen mera än mig. Och även om skilsmässan självfallet påverkat barnen mycket så mår de bättre än tidigare, eftersom de inte mådde bra av det dåliga förhållandet mellan Per och mig. Själv påverkas jag nu mindre och mindre av det han säger och gör mot mig, för jag har bestämt mig för att inte längre ödsla min energi på att tänka på honom.
Det var mitt livs bästa beslut att lämna honom. Materiellt har jag det förstås sämre nu. Jag är fattigare, jag bor i en mindre lägenhet och jag har ingen trädgård att odla något i. Men jag är lycklig igen! Mina väninnor säger att de har fått tillbaks sin gamla Mimmi. På skilsmässoköpet fick jag dessutom en sådan enorm energi att jag under sommarmånaderna efter min nyvunna frihet började motionera. Förutom en finfin kondition gick jag ner 14 kilo och mår bättre än jag någonsin gjort!
Om du sitter fast i ett olyckligt äktenskap, tveka inte utan lämna det! Om jag klarade av att lämna min kontrollerande man så kan du göra det! Jag lovar. Du kan också. Han hade brutit ner min självkänsla så att jag inte förstod hur jag skulle våga lämna honom.

/”Mimmi”
Läs också: Min man levde dubbelliv

Läs också: Jag började nätdejta efter 50


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…