Annons

Annons

Skammen hindrade mig från att be om hjälp

Benny bar på sin hemlighet i 35 år. Inte ens för sin fru vågade han avslöja hur det låg till: att han knappt kunde läsa och skriva.


benny

Dum och lat. Det måste man vara när man bara kan läsa serietidningar.

Så såg 53-årige Benny Björkman på sig själv under många år. När Allers besöker hans och frun Camillas hus i skånska Åkarp håller de på att packa inför en resa till Thailand. Sönerna, Johannes, 27, och Jonathan 25, tittar till huset medan de är borta. Bredvid en resväska ligger en hög med ljudböcker som Benny ska lyssna på när han solar på stranden. Böcker är det bästa han vet.
– Livet är härligt, tänk att det blev så här mot alla odds, skrattar Benny.

Ingen kunde ana

När han var barn avskydde han böcker. Benny hade svårt att läsa och skriva, och blev stökig i skolan. Ingen anade vad det egentliga problemet var. Det skulle dröja hela 35 år innan det kom fram.
– Min fru är min ängel, utan henne hade jag inte klarat att ta mig igenom den här resan, konstaterar Benny och kastar en öm blick mot Camilla.
Hon slår sig också ner vid köksbordet och lyssnar engagerat på Bennys erfarenhet av att leva med grav dyslexi utan att veta om det.

Annons

När Benny växte upp i Helsingborg med sin storasyster och mamma var kunskapen om dyslexi liten.
– Skolan fungerade inte. Det var en plåga. Hur jag än ansträngde mig kunde jag varken skriva eller läsa. Det var tufft, mamma var ensamstående och hade inte ork eller tid att hjälpa mig med läxorna.
Benny blev kallad för dum och lat av skola och omgivning för att han inte klarade sina uppgifter.

I tredje klass kunde han inte längre följa med i undervisningen och det blev specialklasser resten av grundskolan, vilket präglat honom.
– Alla vill bli sedda och bekräftade. Sedan är det frågan hur man blir det. Är man med tuffa pojkar måste man bli hård för att inte bli hackkyckling, berättar Benny.

Läs också: Jag kallades kinkig och kräsen

Blev utskickad

Ibland var enda lösningen för att lugna Benny och hans klasskamrater att skicka ut dem på fotbollsplanen. Det hade varit bättre om skolan ställt sig frågan varför de blev bråkiga, menar Benny. Han struntade i böckerna och la i stället all sin fritid på fotboll, handboll, rugby, hockey, innebandy och basket.

Medan hans syster fick toppbetyg gick Benny ut skolan med raka motsatsen.
– Jag var kreativ och duktig på att jobba med händerna, så jag fick trots allt en plats på en tvåårig grafisk linje. Och jag blev erbjuden jobb innan jag var klar med utbildningen, säger Benny stolt.
Han fick fast anställning som tryckare i Kristianstad, bara sjutton år gammal.

Med egen lägenhet och hyfsad lön kändes livet inte så dumt. Och bättre blev det när han några år senare träffade Camilla under en semester i Grekland.
– Jag hade knappt läst en bok och nästan slutat skriva när vi gifte oss. Av rädsla för att Camilla skulle tycka att det var en märklig karl hon blivit kär i skrev jag på små lappar som hon knappt kunde läsa. Jag ville att hon skulle tro att jag bara hade en speciell handstil som var svårläst, säger Benny och ler.

Camilla ler tillbaka och minns att hon i början inte anade någonting. Men erkänner att han skrev lite väl slarvigt.

Hustrun Camilla har varit ett stort stöd för Benny i alla år.

Hustrun Camilla har varit ett stort stöd för Benny i alla år.

Kämpade i tysthet

Det var inte bara hemma som Benny blev världsmästare på att hitta på saker för att inte bli avslöjad. När han skulle skriva rapporter som tryckare tog det honom flera timmar. Benny skämdes över att knappt få fram läsbara ord och kollegorna fnissade ibland åt hans handstil.
– Jag bad en kollega skriva rapporten mot att jag gjorde hans jobb. På så sätt var det ingen som kom på att jag faktiskt inte kunde skriva.

Men självförtroendet påverkades. Benny mådde dåligt över sina brister. Och han såg sig själv som dummare än andra.

Lite märkligt kan tyckas att en man som inte kan skriva eller läsa arbetade med att trycka skolböcker. Benny förklarar att han var duktig på layouten och att korrekturläsarna skötte den andra biten.
Han arbetade som tryckare i sexton år och hade nog fortsatt med det om det inte vore för olyckan, då hans ena hand krossades i en rullpress. Nu kunde han inte längre arbeta som tryckare, hans hand klarade inte av fler tunga lyft.

Benny blev sjukskriven.
– Jag kunde inte få kontorsjobb och var rädd för att det var kört för mig på arbetsmarknaden.

Läs också: ADHD-diagnosen var en tröst

Inkallad på kontoret

Han gick kurser på arbetsförmedlingen och det gick bra så länge ingen fick veta att han inte kunde läsa och skriva.
Men en dag kallade en av tjejerna på arbetsförmedlingen in honom på kontoret. Hon sa att hon trodde att Benny hade dyslexi – de fick ju aldrig papper där han hade skrivit något.

Det var första gången som någon yttrade ordet dyslexi till honom. Benny var då 35 år.
– Det var som en riktig käftsmäll och den gjorde ont. Jag led fortfarande av arbetsskadan, av att inte kunna jobba med det jag älskade och var bra på. Jag var arbetslös och inte värd någonting, kändes det som. Samtidigt förstod jag att jag inte kunde fly från problemet längre.

Efter ett test på åtta timmar gav en läkare honom diagnosen grav dyslexi. I samma veva fick sonen Johannes, som då var nio år, också diagnosen dyslexi. Och för Camilla föll alla pusselbitar på plats.
– Jag hade alltid fått följa med till banken och göra andra ärenden, för att min man inte ville eller kunde. Nu förstod jag varför, men det var ett brutalt uppvaknande, säger Camilla.

En vändpunkt

För Benny blev diagnosen en vändpunkt. Den var ju ett bevis på att han inte var dum i huvudet som alla hade sagt.

Nu tänkte han kämpa för att läsa och skriva, och fick gå en specialkurs för dyslektiker. Där fick han lära sig att läsa böcker samtidigt som han lyssnade på dem som ljudböcker. Att läsa med öronen och ögonen samtidigt förändrade allt.

Han glömmer aldrig första böckerna där han förstod vad han läste. Det var boken Alla vill vara européer av Herman Lindqvist, och så Jonas Gardells En komikers uppväxt.
– Jag hade inte långt till tårarna kan jag säga, säger Benny, som med rätt hjälp, bra hjälpmedel och rätt inställning sedan lyckats med saker som ingen trodde att han skulle klara.

Han utbildade sig till marknadsförare.
– Jag fick spela in föreläsningarna, göra muntliga tentor och skrev på en dator med rättstavningsprogram.

Läs också: Min övervikt vart ett skydd mot omvärlden

Startade reklambyrå

Benny startade en reklambyrå. Men blodproppar i benen och i lungorna på grund av komplikationer efter handingreppen satte tillfälligt stopp för framtidsplanerna. Benny var nära att stryka med och blev sjukskriven.

Men efter en hård kamp lyckades han få jobb på studieförbundet Sensus och genom dem håller han föreläsningar om dyslexi runt om i landet.

I dag kan han skriva på dator, men inte med penna.
– När saker ska gå snabbt får jag rycka in. Som att skriva etiketter på resväskan, checka in på hotell och fylla i papper – då skickar han fram mig, skrattar Camilla.
– Ja, vad hade jag gjort utan dig! utbrister Benny och ger sin fru en kram.

Benny vill gärna föreläsa på fler skolor runt om i landet för att öka kunskapen och förståelsen. För det är lärarnas engagemang som ger den stora förändringen enligt Benny.
– Fortfarande går många barn till skolan utan att få rätt hjälp att tillgodose sig undervisningen. Vissa kommuner och skolor är duktiga på att hantera elever med dyslexi medan andra är en katastrof. Men det är också viktigt att man får en diagnos så tidigt som möjligt, betonar han.

När han fick sin diagnos kom det fram att flera i släkten har dyslexi, men att ingen vågat prata om det.
– Jag vill tvätta bort skamkänslan. Jag har fått revansch, och kan jag bli en förebild för andra har de 35 åren jag förlorade inte varit förgäves.

Text: Therése Weber Cedergren
Bild: David Bergström



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...