Annons

Annons

Hannas förlossningsskador slutade med stomipåse

Hanna ville bara njuta av sin lilla nyfödda Selma, men smärtan efter förlossningen var enorm. Visst hade hon fått veta att hon spruckit en del och att det nog kunde bli svårt att hålla gaser ett tag framöver. Men det här var något helt annat! Hon läckte avföring och kunde till sist varken sitta eller gå...


sfinkterruptur

Hanna, Adam och Selma drömmer om att utöka familjen.

Hanna drabbades av en sfinkterruptur

I rosa klänning och med håret i en fläta kommer fyraåriga Selma nerskuttande för trapporna för att hälsa oss välkomna till villan i Älvsbyn. Hon vill visa sitt rum och favoritboken som mamma brukar läsa för henne.

Flickan, som kom med så mycket glädje till familjen, tycker att det är fascinerande att mamma bajsar i en påse på magen. Men hon har ingen aning om att det var strax efter hennes födelse som mardrömmen började…

– Jag har aldrig, aldrig skuldbelagt mitt barn eller ens förknippat mina problem med henne. Från början fattade jag ju inte ens vad det var jag drabbats av, säger Hanna Öhman, 32.

Sfinkterruptur

Med outhärdliga smärtor som höll henne vaken om nätterna och ständigt läckande avföring höll Hanna på att bryta ihop. Vad var det som hände med hennes kropp? Hon ville ju bara njuta av sin nyfödda flicka.

– Visst sa de efter förlossningen att jag spruckit hela vägen bakåt, att jag drabbats av en sfinkterruptur, men den information jag fick var att det till en början kunde bli svårt att hålla gaser, berättar Hanna och säger att det inte kändes så farligt. Hon hade ju nyss fått barn. Och det skulle gå över!

– Jag är glad för att jag inte började googla efter sfinkterrupturer förrän långt senare. Bilderna man hittar på nätet är riktigt hemska.

Graviditeten inte planerad

Det var inte planerat att Hanna skulle bli gravid men när brösten började växa och byxorna stramade misstänkt över magen gjorde hon ett graviditetstest.

Läs också: My vägde bara 512 gram när hon föddes

– Jag var 26 år och min man Adam 20. Han var så ung, det var inte självklart att vi skulle behålla bebisen.
Men efter ett tag bestämde de sig för att göra så, hade någon synpunkter fick de tycka vad de ville.

Snabb förlossning

Vid den tiden jobbade Hanna som mäklare på en annan ort och veckopendlade. Hon mådde så illa att hon ofta tvingades stanna bilen för att spy vid vägkanten, eller ursäkta sig inför husspekulanter när hon behövde gå ut och hulka. Hanna valde att ta ledigt en månad innan Selma föddes.

– Förlossningen gick bra och utdrivningsskedet tog bara nio minuter. Det är klart att det gjorde ont, men jag har aldrig fött barn förut och hade inget att jämföra med. Jag syddes med flera stygn, men det kändes inte heller som något ovanligt. Och sedan fick jag som sagt veta att jag kunde läcka gaser i början.

Läckte bajs

Det var när Hanna kom hem från BB som helvetet brakade loss på allvar. Hon hade så ont att hon varken kunde gå eller sitta ordentlig.

Läs också: Elisabeth lider av lipödem

– Så fort jag rörde mig gjorde det ont och jag liksom haltade fram. På vårdcentralen gav de mig salva och stolpiller mot hemorrojder. Men smärtan blev värre och värre, trots att jag utökade doserna hela tiden.

Dessutom läckte jag bajs. Om jag inte genast sprang på toa hann det komma i trosan och jag tvingades packa med mig ombyteskläder till mig själv i Selmas sköterska.

Svåraste gradens förlossningsskada

Till slut blev Hanna förtvivlad och ringde till barnmorskan och grät. Då tittade en läkare äntligen  på henne och sedan gick det undan.

– Jag fick åka in akut till länssjukhuset och opererades efter bara ett par timmar. Det visade sig att jag drabbats av en förlossningsskada av den svåraste graden. Jag hade spruckit ”från Haparanda till Ystad” och ändtarmens slutmuskel hade slitits sönder. Efter förlossningen blev jag sydd, men man hade inte sytt ihop mig hela vägen invändigt i tarmens slemhinna.

Risk för blodförgiftning

Hanna berättar att det fanns ett hål i tarmen som läckte ut avföring och att det bildats tre stora varbölder som i värsta fall skulle kunna leda till blodförgiftning.

Läs också: Sjukdomen stal mig från mina barn

– Jag ammade Selma, som bara var tre månader, och vi hade aldrig ens provat ge flaska åt henne men nu tvingades jag lita på att Adam fixade matningen när de åkte hem från sjukhuset utan mig.

– Det var inte tillåtet med spädbarn på avdelningen, säger Hanna och berättar att det var känslomässigt smärtsamt, samtidigt som hon äntligen skulle få hjälp mot den fysiska värken.

Ändtarmen läkte inte ihop

Men operationen misslyckades. Slemhinnan ville inte läka ihop, smärtorna kom tillbaka och läckaget från ändtarmen fortsatte. I flera år gick Hanna omkring med babyservetter upptejpade mellan skinkorna, annars blev hon skinnflådd.

– Jag har blivit expert på att plåstra om mig och Adam har fått vänja sig vid att hjälpa mig med privata bestyr som inte ens partner borde behöva göra. Han har varit fantastisk.

Tjugo operationer

Under de fyra år som följde opererades Hanna ytterligare 20 gånger. Efter ett av lagningsförsöken, när hon till synes mådde bra och gjorde sig i ordning för att bli hämtad från patienthotellet, fick hon på ett skrämmande sätt uppleva hur snabbt hennes tillstånd kunde förändras:

Läs också: Sandra, 24, fick en stroke

– Plötsligt fick jag hög feber, började kräkas och kunde inte stå på benen. Jag hade drabbats av en akut blodförgiftning. När jag försökte ringa på mobilen förstod jag inte hur man gjorde. ”Nu dör jag”, tänkte jag, och la mig ner på golvet, drog mig fram till toaletten där jag kunde trycka på larmknappen. I samma veva som personalen anlände med en bår kom mamma, pappa och Selma för att hämta hem mig.

sfinkterruptur

I dag njuter Hanna av tillvaron med lilla Selma.

Samlivet påverkas

Hanna har funderat mycket på hur Selma påverkats av de dramatiska åren.

– Jag tror inte att hon minns allt, men varje gång jag ska till doktorn frågar hon om jag kommer hem efteråt, säger Hanna.

Hennes och Adams relation har förstås också påverkats av det som hänt.

– Visst har samlivet blivit lidande. Jag har ju så ofta haft väldigt ont i underlivet, men vi har fått det att funka periodvis i alla fall. Jag tycker att svårigheterna svetsat oss samman också.

Stomi underlättar

För några månader sedan fick Hanna slutligen genomgå en stomioperation.

– När den lösningen först kom på tal vägrade jag ens tänka tanken, men efter all smärta, alla misslyckade operationer och den förstörda bebistiden, kändes det som en lättnad.

Läs också: Efter hjärtinfarkten fick jag ett chockbesked

Tanken är att stomin – enkelt förklarat en öppning på magen för avföringen, som samlas upp i en påse – tillfälligt ska avlasta tarmen, så att den akuta inflammationen läker ut. Detta ger ett större hopp om att en lagning av hålet i tarmen ska lyckas framöver.

– Men jag förbereder mig mentalt på att få leva med stomipåse resten av livet.

Läcker fortfarande slem

Hanna säger att det är en otrolig lättnad att slippa läcka avföring, även om tarmen fortfarande läcker slem.

Framför allt slipper hon de svåra smärtorna från varbildningen. Hon kan också röra sig friare utanför hemmet, det är inte längre någon katastrof om hon glömmer sina ombyteskläder hemma.

Hanna har nämligen hunnit vara med om otaliga mardrömsupplevelser med sin läckande tarm.

Inför öppen ridå

Som när hon skulle bila de fyra milen till grannkommunen för att gå på en anställningsintervju.

– Halvvägs längs vägen kände jag att jag måste bajsa och då är det bara att tvärbromsa. Tyvärr fanns det ingenstans att gå undan så jag tvingades sitta ner och göra mina behov inför öppen ridå, där bilarna susade förbi mig. Jag kunde ju inte skita ner mig, för jag hade glömt ombyteskläderna hemma!

Läs också: Okända blodgivare räddade vår dotter

Hanna visste om hon skulle skratta eller gråta när hon ringde sin mamma och berättade att en buss full med militärer passerade henne där hon satt vid vägkanten.

– Jag grinade när jag ringde, men skrattade när jag la på. Mamma peppade mig och anställningsintervjun gick bra. Jag fick jobbet som säljare hos ett husföretag!

Ger förlossningsskadorna ett ansikte

Hannas föräldrar har varit familjens stora stöd under de svåra åren. De har hjälpt till med Selma och stöttat henne och Adam på alla sätt.

– Det är ovärderligt. Men något jag saknade var att prata med andra som drabbats av lika svåra förlossningsskador som jag. Det finns hemliga snackgrupper, men det är väldigt mycket hysch-hysch kring ämnet, säger Hanna som tidigt bestämde sig för att börja blogga om sin skada och livet efter sfinkterrupturen.

– I början var jag anonym, men när jag fick ok från min arbetsgivare att tala öppet om problemen bestämde jag mig för att våga ge de svåra förlossningsskadorna ett ansikte. Jag har ingenting att skämmas för.

Uppskattad blogg

Hanna säger att hennes blogg snabbt växte till en av Norrbottens största.
– Många kvinnor har hört av sig till mig och tackat för min öppenhet.

Samtidigt är hon lite rädd för att skrämmas.
– Det vill jag inte. Min svägerska är gravid nu och jag berättar inte mer än hon vill veta.

Hanna , Adam och Selma längtar efter att utöka familjen.
– Då kommer jag att föda med kejsarsnitt, vilket känns ledsamt för jag gillade verkligen att föda barn. Men hur som helst vill jag att tarmen är hel först. Nästa gång vill jag kunna njuta av bebistiden fullt ut.

Klicka här för att komma till Hannas blogg.

Text: Birgitta Lindvall Wiik
Bild: Petra Isaksson

Läs också

Madeleine fick 230 volt genom kroppen – i tvättstugan!

Madeleine togs om hand av Håkan när hon rasade ihop. Bild: BIRGITTA LINDVALL WIIK


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…