Annons

Annons

Min styvfar utsatte mig för sexuella övergrepp

Under många år var Marlene ensam med sina traumatiska barndomsminnen. Först långt upp i vuxen ålder vågade hon berätta om sin styvpappa och kunde äntligen börja läka.


sexuella övergrepp konsekvenser

Barndomens sexuella övergrepp har fått stora konsekvenser

Marlene, 57 år, är en vacker, lite försiktig kvinna som bjuder in i sitt trivsamma kök i en Stockholmsförort. Kaffe och hembakade bullar står på menyn.

Hon lever ensam, har ett bra jobb och hittar sin livslust i teaterföreställningar och bokcirklar på fritiden. Hon är dessutom suppleant i bostadsrättsföreningen.

Burit på övergreppen hela livet

Hon säger att hon har varit lite nervös inför mötet. Det hon burit på i sitt liv är mycket tungt, men ändå vill hon berätta. Hon hoppas att andra kan ha nytta av hennes historia och våga be om hjälp, men att det är minst lika viktigt med en inkännande och uppmärksam omgivning.

Läs också: Jag var livrädd för min styvfar

Det är vad Marlene innerligt önskat hon själv hade haft som liten flicka.
– Min pappa var död så det var bara mamma och jag fram tills jag var åtta år. Då gifte mamma om sig och jag fick en styvpappa, berättar hon.

Marlene och hennes mamma flyttade in i mannens stora villa.
– Han tjänade mycket pengar och vi fick ett helt annat liv, materiellt sett. Men nästan från det att vi flyttat in började han komma in till mig på nätterna, säger Marlene.

Vågade inte berätta

Mannen tafsade på henne och utsatte henne snart för värre saker. Vissa perioder kom han in till henne varje natt.

– Jag vågade inte säga något, säger Marlene. Han sa att det var för att han skulle må bra och för att jag skulle vänja sig vid vad som skulle komma när jag blev äldre.

Läs också: Förövaren var min egen bror

Han övertygade också henne om att de nattliga besöken gjorde det lättare för honom att vara snäll mot hennes mamma. Marlene fick lova att inte säga något till mamman – i så fall skulle det bli synd om henne och de kanske inte kunde bo kvar i huset som hon tyckte så mycket om.

– Fastän att det var så otäckt tyckte jag konstigt nog synd om honom, säger Marlene.

Förnedrande och äckligt

Hon vågade snart inte somna om kvällarna.

– Han kunde ge mig en blick vid middagsbordet och jag förstod precis vad det handlade om. Med åren blev jag rätt så rund och han kunde säga saker som att jag hade utvecklats till ett riktigt fruntimmer. Det var så förnedrande och äckligt, jag var ju bara ett barn.

Allt ledde till att Marlene tog på sig en enorm skuld, och än i dag känner hon sorg för allt ansvar den lilla Marlene måste bära.

Läs också: Sekten förstörde min barndom

Och i efterhand kan hon inte förstå hur mannen vågade komma in till henne på nätterna. Hon minns hur hennes mamma en natt hade vaknat och gått in till sin dotter för att hon hade hört ljud.

– Då rusade han upp och förklarade att han hört mig snyfta och ville gå in för att trösta mig. Och mamma nöjde sig med det.

Ytan viktigast

Marlenes mamma arbetade långa dagar på modeavdelningen på ett stort varuhus. Utseende och kläder var väldigt viktigt för henne.

– Jag var alltid väldigt välklädd och på något sätt såg nog andra mig som välmående. I skolan var det ingen som undrade hur jag hade det egentligen, fastän jag inuti var ett förstört barn, konstaterar Marlene.

Läs också: Nu hjälper jag andra våldtäktsoffer

Mamman levde delvis i sin egen värld. Om det inte varit för hennes känslomässiga kyla hade allt varit så mycket lättare, menar Marlene.

– För mamma var ytan allt. Om jag sa något som besvärade henne ignorerade hon mig helt och låtsades som om jag inte fanns. Det fick mig att bli ett ännu tystare. Jag ville för allt i världen inte bli utsatt för iskylan.

Hon tystnar en stund innan hon fortsätter:
– Jag möttes bara av förnekelse och tystnad när jag försökte antyda något om mannen. Mamma ville inte höra talas om något som var svårt.

Blev deprimerad

Marlene utvecklade med åren svåra sömnstörningar och mamman tog henne till doktorn, som inte hittade något fysiskt fel på henne.

Och Marlene fortsatte hålla tyst om vad hon utsattes för om nätterna. Hon kände sig smutsig och la all skuld på sig själv.

Läs också: Tillsammans är de starka efter övergreppen

– Hela livet var grått. Jag tyckte inte att något var riktigt roligt och kunde inte skoja och tjoa som andra barn. Jag gick mest för mig själv. Som vuxen förstår jag att jag var väldigt deprimerad.

När Marlene var 14 år skilde sig mamman äntligen från mannen. Hon och dottern flyttade till en lägenhet och det var Marlenes livs lyckligaste dag. Äntligen fick hon vara i fred.

– Det var som att slippa ut ur ett fängelse, säger hon.

Bestulen på sin kropp

Hon hade utvecklats till en blyg ung tjej som hade väldigt svårt att få kompisar.

– Mamma anmälde mig till en kurs i dans, vilket var helt förfärligt. Jag var ju mycket tjockare än de andra och hade svårt med att göra rörelserna, säger Marlene, som kände sig mycket obekväm.

Hon hade bokstavligen blivit bestulen på sin kropp under sex års tid; hon ville inte riktigt veta av den.

– Till viss del så är det faktiskt så än i dag. Så fort jag har tagit av mig mina kläder så sätter jag på mig nattlinnet och jag klär mig helst inte i baddräkt på sommaren. Usch, vad jag har känt mig lortig, utbrister Marlene.

Behöver trygghet

Hon kom att utbilda sig till kontorist och jobbar kvar på samma arbetsplats än i dag.

– Jag är nog lite av en trygghetsnarkoman som tycker om rutiner och mår bra av att veta vad som ska hända, säger hon och tillägger att hon gått flera kurser inom IT, eftersom det nu krävs för hennes jobb.

Under sitt vuxna liv har hon levt ensam och hon fick inga barn.

– Det sörjer jag, men för att få barn måste man ju vara nära en man och det klarar jag bara inte av.

Läs också: Mitt äktenskap var som en skräckfilm

Marlene byggde upp ett pansar kring sin sårbarhet och lät aldrig någon ana vad hon varit med om.

– Jag har ju lärt mig att det är mitt ansvar att en man mår bra. Men kanske att jag kan våga ha en relation så småningom, rättar hon sig själv och ler.

Samtalsgrupp förändrade livet

För ett par år sedan kände hon att hon måste göra något av sitt inre liv och anmälde sig till en samtalsgrupp inom kyrkan. Där vågade hon så småningom under trygga former äntligen berätta vad hon var med om som barn. Det föll i god jord och mottogs med största förtroende av de andra deltagarna i gruppen.

Läs också: Min väninna utnyttjade mig för egen vinning

– Äntligen fanns det människor som lyssnade utan att döma. Jag kunde plocka bort sten efter sten från mina axlar och tack vare gruppen har jag nu också börjat i terapi.

Anmälde aldrig

Marlene ångrar att hon aldrig anmälde mannen, det skulle ha gett henne någon slags upprättelse. Men viktigast är att hon nu har börjat bli fri från den börda som hennes styvfar borde ha burit.

– Lite finns nog kvar och det får jag acceptera. Men nu ligger den bredvid mig som i en liten resväska och är inte längre någon tung ryggsäck, säger hon filosofiskt.

Hon är väldigt förvånad över att hennes förflutna har blivit så mycket lättare bara av att dela med sig till andra av det. Hon känner sig numera gladare och mer frimodig. Dessutom har hon fått nya vänner.

– Det går att förändras, säger hon hoppfullt.

Text: Kicki Biärsjö
Foto: Shutterstock

Läs också

Emil tvingades bo hos en pedofil

emil

Save

Save

Save

Save


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…