Annons

Annons

Då ska jag åka till Frankrike och leva på vindruvor!

När jag blir stor ska jag ta semester i september. Det är vad jag drömmer om!


Annons

Christel_39

Illustration: Victoria Plantin

Jag påminner mig om att jag faktiskt är stor. Egentligen handlar det väl om att det är barnen som ska växa upp, innan jag gör verklighet av mina planer. Som det är nu vill jag gärna ha någon veckas semester tillsammans med dem under sommarlovet, för att kunna hitta på roliga saker.

Men sedan när de båda har slutat skolan, kommer jag att ta ut alla mina semesterveckor vid den här tiden på året – i ett sträck! Och jag vet precis hur jag ska tillbringa tiden: Jag ska åka till Frankrike och leva på vindruvor! För det är ett av mina starkaste minnen från den där september för 28 år sedan, när jag precis hade slutat gymnasiet och åkte till Bordeaux för att plugga franska. Att jag mest levde på vindruvor.
Affärerna dignade av stora fruktiga vindruvsklasar, färsk leverans varje dag. Det fanns ingen anledning till att äta någonting annat! Skörden var i full blom och druvorna fanns i överflöd. Man kunde ju inte använda allt till att tillverka vin.

Och de där vindruvorna, de släpper inte mitt sinne. Jag tänker på dem varje år. Har inte sett sådana sedan dess. De var gigantiska, och i mitt minne växer de för varje år. Jag för armarna längre och längre ifrån varandra varenda gång jag ska beskriva dem, ungefär som en fiskare som beskriver sin fångst. Vindruvsätandet blev snabbt en vana. På så sätt visste jag att jag var hemma och kunde trivas här. För det är när man börjar rota sig som man skaffar vanor.

Det hjälpte mig att känna mig trygg på denna nya plats, där jag inte kände någon som talade något annat än franska. Ett språk som jag behärskade en del, men inte till fullo, vilket bidrog till en del utmaningar i början.
Som när jag skulle köpa en så enkel sak som ett busskort för att kunna ta mig runt i den stora bullriga staden. För att få köpa busskort ville damen i kassan se mitt tillfälliga uppehållstillstånd som student. Men för att kunna visa det behövde jag hämta ut det först på migrationsmyndigheten utanför stan. Dit kunde jag bara nå med buss. Och då behövde jag busskort…

Jag tror vi dividerade en stund, damen i kassan och jag, innan vi förstod varandra. Det slutade med att jag överskred min skrala studentbudget och köpte en dyr engångsbiljett på bussen. Det tillät hon mig.
Till slut kom jag iväg på rätt buss för att kunna hämta mitt uppehållstillstånd – som skulle vara en enkel sak då det mesta förberetts. Såklart hoppade jag av fel, då jag inte visste exakt var migrationsmyndigheten låg. Jag fick fråga folk om vägen när jag promenerade den sista biten. Det var inte alltid jag hängde med på deras förklaringar, och var halvt gråtfärdig innan jag kom fram.

Väl där upptäckte jag att jag inte var ensam i lokalen i samma ärende. Det var trångt och människor argumenterade med kassafolket. Jag tog ett nummer och hoppades att det skulle bli min tur innan de smällde igen luckorna för dagen. Det blev det. Här gick det undan, och jag skulle snart förstå varför. Damen i min kassa var effektiv. Hon sa bara: ”Du saknar en blankett. Här har du en ny, fyll i den och kom tillbaka en annan dag. Nästa!”

Bortsjasad stod jag snopen kvar. Jag förstod att jag missat något, men inte riktigt vad eller hur jag kunnat göra annorlunda. Jag var förstås tvungen att göra som kassadamen sa, och fick lurat ut så småningom vad det var jag skulle fylla i.  Till slut fick jag mitt uppehållstillstånd, men det blev ett par dyra engångsbiljetter med bussen innan dess. Till slut hade jag busskortet i min hand. Jag var inne i systemet och det kändes skönt. Det är en känsla som jag påminner mig om ibland då det inte är alla givet att känna och få tillhörighet.

Historien slutade lyckligt, jag fick ett fantastiskt år och längtar ofta till Frankrike. Nu vill jag tillbringa mina septemberdagar där, så fort jag har möjlighet. Jag ska spara min semester till efter sommaren, och gå när alla andra kommer tillbaka. Jag ska inte bara drömma om praktfulla vindruvor, jag ska leva på dem!

Christel SkeppåsText: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här!

 


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…