Annons

Annons

Sandra pendlar mellan lycka och förtvivlan

Mobbning och depressioner präglade Sandras uppväxt. Det tog många år innan hon fick diagnosen: bipolär sjukdom.


Sandra bipolar

Teatern ger mig styrka att kämpa vidare

När livet var som mörkast fanns det ett särskilt ljus som höll Sandra Kaun uppe: teatern. Den kanske till och med räddade hennes liv.

Skolåren var tuffa för Sandra. Hon blev mobbad och drabbades av djupa depressioner. Familjens stöd gjorde att höll hon ut, men det var först när hon kom i kontakt med teatern som livet förändrades i grunden.
–  För mig var och är teatern allt, säger Sandra, 27. Det har gett mig mer än något annat i livet.
Hon och maken Robin, 31, bor tillsammans med vita terriern Willy i ett litet radhus i byn Förslöv i nordvästra Skåne i idylliska omgivningar. Utanför knuten böljar vidsträckta åkrar med skogsdungar och beteshagar. I dessa trakter har också den populära lokala Hjärnarpsrevyn sitt säte. Varje år sätts revyn upp av ett sammansvetsat gäng skådespelare och manusförfattare. Människor som kommit att betyda mycket för Sandra.
–  Det är ett fantastiskt gäng som gett mig verkligt fina vänner.

Lugn i livet

Sandra har hittat ett lugn i livet. Hon älskar att syssla med teater och hon brinner för sitt arbete som teaterpedagog för 6–8-åringar i skolans fritidsverksamhet. Där kan hon förena de bästa av två världar: teater och barn.
–  Ingen dag är den andra lik och det är fantastiskt roligt att se barnen växa med varje uppgift de får, säger Sandra.
Främst jobbar hon och barnen med teater och dans, men hon lär också de små att utveckla sin självkänsla och att visa varandra hänsyn och respekt. Ingen ska behöva uppleva den mobbning som Sandra själv fick utstå som barn.

Annons

Hon växte upp med mamma Eva, 58, hennes sambo Bengt och sina två äldre halvsyskon, Bodil och Mats, utanför Förslöv.
–  Jag hade en jättefin uppväxt. Släkten är stor med mostrar och kusiner, och vi har en nära relation till varandra. Familjen har alltid varit viktigare än jag själv, säger Sandra och ler.
Som barn var hon alltid mer rädd om andra än om sig själv. Hon var en känslig och omtänksam flicka, som under lågstadiet blev kompis med den nya flickan i klassen. Men den nya flickan var utanför och det blev även Sandra. En fem år lång period av mobbning tog sin början, där de två flickorna tydde sig till varandra för att värja sig mot de andras elakheter. Skolan lyckades inte stoppa mobbningen och Sandras mamma fick kämpa med näbbar och klor för sin dotter.
– Mamma har alltid stridit för mig. Hon är en fantastisk människa som alltid funnits där för mig.

Mobbningen blev värre

Men en mammas kärleksfulla stöd räckte inte. I sjuan gick mobbningen så långt att Sandra och bästisen blev fysiskt attackerade. Trots att mamma Eva återigen tog strid så såg skolan ingen annan lösning än att låta Sandra vara hemma med hemundervisning fram till dess att sommarlovet började. När Sandra sedan skulle börja i åttan såg Eva till att hon fick byta skola.
I den nya skolan var det bättre, men åren av mobbning och utanförskap hade skapat en stor inre stress hos Sandra. Förtroendet för de vuxna låg på noll, hon var deprimerad och oerhört stresskänslig.
–  Jag mådde så dåligt att jag till slut bröt ihop och blev halvtidssjukskriven nästan hela åttan och nian, berättar hon.
Hon slutade att äta, hon skadade sig själv och drack stora mängder alkohol. Hon var bara 14 år och hade hela livet framför sig, men kunde inte se någon mening med att leva.

Två gånger lades Sandra in på barn- och ungdomspsykiatriska avdelningen och fick medicin för sina depressioner, men ingenting hjälpte. Då visste ingen ännu att hon led av en sjukdom: bipolär sjukdom typ 2.
–  Jag tror att om vårdpersonalen läst hela min journal under dessa år så skulle de kunnat urskilja ett mönster och sett att någonting var fel. Då hade jag kunnat få hjälp mycket tidigare, säger Sandra i dag.
Det skulle dröja nästan tio år innan hon fick sin diagnos.
–  Jag har min familj att tacka för så mycket. Min kärlek till dem räddade mig under de där kaosartade åren när jag ville dö. Jag ville inte ge dem den sorgen. Mamma mådde så dåligt för att jag mådde dåligt. Jag kunde inte ge henne mer sorg än vad jag redan hade gett henne, säger Sandra och blickar ut genom fönstret.
Mamma Eva, som tidigare jobbade som undersköterska men i dag driver en second hand-butik, är fortfarande ett stort stöd i tillvaron.
–  Vi står varandra väldigt nära. Hon har alltid funnits där för mig, stöttat, skött medicinering och letat upp alternativa behandlingar när jag mått dåligt, konstaterar Sandra med värme i rösten.

En livlina

Mitt i allt tonårskaos fanns också en annan livlina. Redan när hon som tolvåring såg Eva Rydberg i föreställningen Kärlek och lavemang på Fredriksdalsteatern i Helsingborg var det som om hennes liv, där och då, osynligt ändrade färdriktning.
–  Jag blev alldeles tagen av det jag såg på scenen, det var så himla fantastiskt, beskriver Sandra och lyser upp.
Plötsligt hade hon funnit något som gav henne glädje och energi, något som fick henne att glömma allt annat: teater! När hon var 14 år sökte hon sig till i en amatörteatergrupp i Ängelholm, där teaterledaren Bengt tog den unga Sandra under sina vingars beskydd.
–  Han såg mig under alla de år i tonåren när jag kämpade så mycket med mig själv, säger Sandra tacksamt.

Som sårbar och en smula vingklippt tonåring var det läkande att bli sedd, och hon engagerade sig med liv och lust i teatern. Under fyra års tid kom Bengt och de andra i ensemblen, särskilt Lillemor och Bert, att bli ett stort stöd. Och Sandra behövde dem. Hennes liv kantades av maniska och depressiva perioder.
–  Men dessa underbara människor gav mig styrka att kämpa vidare, säger hon.
Sandra led av svåra depressioner som gradvis växlade över till perioder där hon var överdrivet aktiv, euforisk och glad. Sedan trillade hon återigen ner i ett svart hål.
–  Men då förstod varken jag själv eller någon annan vad det berodde på.

Fann kärleken

Åren gick och hon kom in på teaterlinjen i Helsingborg. Därefter flyttade hon till Norrköping för att studera teater och här mötte hon sin stora kärlek, Robin. Tillsammans kom de in på teaterpedagogutbildningen, där en spännande tid tog sin början. Eleverna skrev egna manus och monologer som de framförde på scen och varje dag blev en upptäcktsresa i livet och i dem själva. Tillvaron började falla på plats för Sandra.
–  På utbildningen tvingades vi att möta alla slags utmaningar. Vi lärde oss lita på andra – och på oss själva.
Det var stora insikter. Efter de tuffa skolåren hade Sandra svårt att lita på någon. Med nya erfarenheter och stärkt självkänsla i bagaget flyttade hon och Robin till hennes gamla hembygd efter avslutad utbildning. 2011 gifte de sig i vackra Mölle kapell på Kullahalvön.
–  Det var en fantastisk dag! Robin har alltid varit ett stort stöd för mig, säger Sandra och visar bröllopsfotografierna av det förälskade brudparet.
Hon fick jobb som teaterpedagog och Robin i en butik. En dag för tre år sedan ringde telefonen – det var Sandras gamle teaterledare Bengt.
–  Han hade precis tagit över Hjärnarpsrevyn och ville att jag skulle vara med. Och det ville jag, såklart!

Sandra bipolar

Maken Robin och terriern Willy är viktiga för Sandra.

Mår mycket bättre

Det blev ett kärt återseende för Sandra och vännerna från amatörteatergruppen, som nu också var med i revyn. Tillsammans började de repetera inför den kommande uppsättningen. Men under tiden började Sandra känna sig sämre psykiskt och hamnade åter i en djup depression.
– Det var då jag insåg att de här perioderna av känslomässig berg-och dalbana inte var riktigt normala.
Hon kontaktade sin husläkare som hon känt i många år och en utredning startades. Ett år senare fick Sandra diagnosen bipolär sjukdom typ 2.
–  Det var till en början svårt för mig att ta in att jag hade en diagnos och att lära mig leva med det, säger hon.
Teatern blev återigen en tillflyktsort och kollegerna ett stort stöd i bearbetningen.
–  Det var så härligt att gå dit och få tänka på något annat och ha kul – det betydde mycket.

I dag mår Sandra mycket bättre. Dalarna med depression och topparna med eufori – typiskt för bipolär sjukdom – har planats ut, tack vare den stämningsstabiliserande medicin hon äter. Hon finner stor tillfredsställelse i sitt arbete med skolbarnen. För Sandra är det viktigt att varje enskild liten individ bygger sin självkänsla från grunden och därmed behandlar sina medmänniskor med kärlek och respekt.
–  Det är viktigt att barn lär sig vad mobbning innebär. Jag lär dem att säga ifrån, att våga stå för vad de tycker och att våga säga nej.
Och visst kan man förebygga psykisk ohälsa bland unga, menar Sandra. Det är i arbetet med barnen som vi långsiktigt kan bygga en tryggare värld, men då krävs det också engagerade vuxna som verkligen ser barnen.
–  Jag tror att vuxna lätt missar små signaler hos de unga. Man misstar bråk för uppmärksamhetstörst när det egentligen är något som går mycket djupare. Därför är det så viktigt med rätt stöd, tidigt i livet. Och vi måste våga prata mer om psykisk ohälsa, understryker hon.
Nu har hon varit med i revyn i tre år. Sandra älskar kombinationen att både skriva eget material och att stå på scen.
–  Hela den resan, från idé till sketch och mötet med publiken, är fantastisk.
Nu är nästa dröm att starta en egen teaterverksamhet med kurser för alla slags människor.
–  Jag vet ju hur mycket det kan ge, oavsett vad man har för bakgrund eller bagage i livet.

Text: Anna Karin Ericson
Bild: Christel Lind

Mer gripande läsning

Susanne fick kämpa för rätt diagnos

Anna anmälde sin son till polisen

Per förlorade sin familj i en bilolycka



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...