Annons

Annons

Så vann jag slaget om duschen!

"Jag först!" hörde jag mig själv säga. Jag var knappt vaken...


Christel_36

Illustration: Victoria Plantin

Maken, min väckarklocka, hade rest till Oslo tidigt på morgonen. Alldeles för tidigt för att jag skulle gå upp med honom.
Det skulle jag i och för sig behövt med tanke på vad jag skulle åstadkomma under dagen – både på hemmaplan och på redaktionen. Men det orkade jag inte.

Annons

Jag har lagt ansvaret på honom för att jag ska komma upp på morgonen. Därför hör jag sällan den riktiga väckarklockan.
I gengäld väcker jag honom när han slumrar till i tv-soffan på kvällarna och jag vill att han ska vara vaken och göra mig sällskap, prata om folk, film och politik.

Den här morgonen var det meningen att jag för första gången skulle använda min nya mobil som väckning. Jag hade lärt mig funktionen för att kunna ta mig upp på egen hand – i tid. Och jag gjorde helt rätt. Telefonen larmade, även om ljudet var obehagligt. Något helt annat än makens varsammare väckning. Det var inte tekniken eller hanteringen som brast.

Jag hade vaknat första gången en hel halvtimme innan klockan ringde, och slumrade sedan till igen. Men av någon anledning fick det mig att tro att jag i det närmaste var klarvaken. Det var jag inte. I alla fall inte efter att jag hade stängt av snooze-knappen som skulle påminna mig.

Plötsligt vaknade jag av att en figur skyndade förbi sovrummet och in i duschen. Det var sonen som skulle till badrummet.
Han är noga med att ställa sin telefon och komma upp i god tid för att hinna till skolan, och det är inga problem om inte någon raserar hans planering och ockuperar badrummet.

Nu ville jag göra det. Jag ville duscha först för att inte komma supersent till jobbet. Jag visste att han hade ganska gott om tid, och sa därför alltså: Jag först! Dottern var ute ut leken för länge sen, av den enkla anledningen att hon var på resa. Dessutom tar hon mest kvällsduschar.

Då maken nästan alltid är morgontidigast, är det mest sonen och jag som gör upp i slagen om duschen. Antingen det är på helgen eller vardagen. Vi har lite samma tider och vanor. Ibland gäller konflikten vem som ska duscha sist. Det kan vara på helgen när vi ska någonstans men inte har speciellt bråttom. Någon måste ändå gå in i duschen först.

Ingen av oss vill det. Jag myser i soffan och sonen myser med läsplattan i sin säng. ”Du först”, brukar han säga. ”Nej, du först”, svarar jag då. Ibland vinner han, ibland vinner jag. Men det brukar bli bra i slutändan.

Den här morgonen hann jag först. Men jag fick snabba mig ut för att ge plats åt sonen i duschen. Jag var inte riktigt klar i badrummet, behövde kamma mig och borsta tänderna. Vi fick samsas en stund om utrymmet men det gick bra. Det ångade varmt från duschen och ventilationen hann inte riktigt med att jobba i samma takt.

Jag torkade bort imman från spegeln och försökte få luft därinne samtidigt som jag arbetade snabbt med håret. Jag var klädd och ville inte stanna längre än nödvändigt i ångbastun. När jag var klar var jag trots allt ganska nöjd med morgonen. Jag hade faktiskt vunnit slaget om duschen denna gång.

Mycket för att sonen varit så medgörlig eller knappt vaken själv, när jag tog mig ton om duschordningen på morgonkvisten. Ibland måste man vara snabb. Och jag tror att även sonen kom iväg i tid sedan…
Om vi alla fyra någon morgon tänker duscha ungefär vid samma tid, så är det strikt schemaläggning som gäller. Det måste diskuteras på kvällen före och maken håller i utdelningen av tider. ”Jag duschar kvart i, du duschar hel, du duschar kvart över. Och sedan är det du (jag).” Så går jargongen hemma hos oss! Det brukar vara damerna sist och herrarna först.

Christel SkeppåsText: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här.


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar... http://www.allers.se/page/1/