Annons

Annons

Termometern var avsedd för rumpan…

Dottern var sjuk och ensam hemma. I badrumsskåpet fanns två febertermometrar: en vanlig, ganska ny digitaltermometer och en gammal kvicksilvertermometer från Sydeuropa 1988. Jag fattar inte att jag hade kvar den...


christel

Illustration: Victoria Plantin

Kanske för att jag inte visste hur jag skulle slänga dylika giftiga saker eller för att jag kände viss nostalgi. Den var inhandlad under mitt studieår i Frankrike. Vid något tillfälle uttryckte dottern också: ”Släng inte den, den är så fin.” Utan att skylla på henne, men kanske även hennes ord bidrog till att den fortfarande var kvar. Själv har jag dömts av familjen för min slapphet när det gäller att mäta febertempen. Jag brukar sätta handen på sjuklingens panna och hävdar bestämt att jag kan bedöma temperaturen utifrån det. Inte sällan prickar jag rätt.
Jag dissar digitaltermometern och dottern gjorde samma sak. Men sedan gjorde hon något jag inte brukar göra – tog kvicksilvertermometern och använde den.
Hon stoppade den i munnen för att se hur mycket feber hon hade, utan att veta att det var… en rumptermometer! Det låg i luften att den inte skulle sitta där den satt, för det varade inte länge. När dottern gick ut i köket med den gamla vintagetempen i mungipan snubblade hon nämligen till lite grann, och det som inte fick hända inträffade. Hon råkade spotta ut termometern som omedelbart hamnade i backen och försatte kvicksilvret på fri fot.
Det la sig tillsammans med splittret rakt på min pappershög på köksgolvet med sådant jag skulle gå igenom i lugn och ro. Du förstår katastrofen! Då ringde min dotter mig, och det tyckte jag var bra. För även om hon tänker sig en framtid inom vetenskapen vill jag absolut inte att hon ska laborera hemma. Jag var inte villig att låta mitt barn städa upp tungmetaller på egen hand, även om jag var motståndare till kemilabbarna i skolan och hon älskar dem.
Jag kände spontant att maken måste involveras. Jag ringde honom och undrade om han, som är mer åt det vetenskapliga hållet än jag, hade lust att komma hem och städa undan. Men han hade en mängd viktiga möten och utbildningar den eftermiddagen, och dessutom var det jag som hade bilen till jobbet, inte han. Jag fick veta att han möjligtvis kunde komma hem senare.
Jag insåg att det måste städas undan nu, och det fick bli jag som utförde det. Jag åkte därför hem och påbörjade jobbet, påhejad av dottern som satt bredvid. ”Fös ihop dem, fös ihop dem”, hejade dottern. Hon visste att när de små kvicksilverkulorna rullar in i varandra blir de en stor silverklump. Att sedan få tag i den var lättare sagt än gjort och jag började bli jätteirriterad. Jag hade fått direktiv av Giftinformationscentralen att fånga den i en glasburk och försluta ordentligt. Men den bara rullade runt, som ett litet kvicksilver.
Dottern var fascinerad. ”Du kan använda den till att se om golvet är rakt. Om den fortsätter rulla är det inte det.” Det var vad hon sa. Jag kunde inte bry mig mindre. Golvet fick vara hur snett det ville, jag ville bara ha bort tungmetallerna från mitt hem! Jag var näst intill färdig när maken stövlade in och sonen som kom hem från skolan. Det var mittpå eftermiddagen, och vi befann oss alla fyra i köket stirrandes på en stor kvicksilverkula och några små som jag fortfarande inte hade fått in i fållan – ett styvt papper till trots.
Jag hade faktiskt sms:at maken om att han kunde stanna på jobbet. Han behövde inte åka hem, utan jag gjorde det i stället. Men han hade inte sett mitt meddelande, utan tjuvlånat en kollegas leasingbil och kört hem. Men han såg snabbt sin chans att åka tillbaka till jobbet igen, och sonen fick order att hålla sig undan. Dottern fick munkavle för att sluta prata om raka eller sneda golv, och jag slutförde arbetet. Så småningom kunde familjen andas ut. Hemmet var rent från gifterna igen och samvetet likaså. Silverkulorna lämnades ordentligt in på miljöstationen för vidare omhändertagande. 

Christel

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här.


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…