Annons

Annons

Robin fick mig att kämpa för mitt liv

Ett vanligt getingstick förändrade Vivecas liv för alltid. Några dagar senare svävade hon mellan liv och död.


Getinstick

Viveca älskar att uppleva världen genom sonen Robins ögon.

Jag blev dödssjuk av ett getingstick

Sju år har gått sedan den ödesdigra dagen när Viveca blev stucken av en geting. Vägen tillbaka är tuff, men för sonen Robins skull vägrar hon ge upp.

Viveca Sjöberg, 51, är en välbekant syn i kvarteren ett stenkast från Järntorget i Göteborg när hon kommer i sin rullstol tillsammans med sonen Robin, i dag 14 år. Här har hon bott i en handikapp­anpassad lägenhet sedan hon drabbades av det ödesdigra getingsticket för sju år sedan.
– Jag försöker vara positiv, men det är klart vissa dagar är det tungt. Och fast jag vet att det inte hjälper att gräma sig tänker jag ibland på vad som hade hänt om jag aldrig svarat i tele­fonen den där dagen, säger Viveka och syftar på vad som hände den 15 september 2008.
Det var första måndagen efter semestern och Viveca befann sig på barn- och ungdomspsykiatrin BUP i Frölunda, där hon arbetade som specialistsjuksköterska.
Klockan var tolv och Viveca skulle just gå på lunch tillsammans med en kollega när hennes telefon ringde. Först tänkte hon inte svara, men hon ändrade sig.
– Jag trodde att det var min mamma som ringde, berättar hon.
Det var det inte. Det var en anhörig till en patient. Medan Viveca pratade i telefon kände hon att något kliade på vänster kind. Omedvetet kliade hon tillbaka. Då stack det till.
– Det ramlade ner en geting modell större på skrivbordet. Den hade kommit in genom fönstret som stod öppet. Jag slog ihjäl den och slängde den i papperskorgen.

Annons

Kände sig frisk

Det sved och hettade lite på kinden där den stuckit, men Viveca hade fått getingstick tidigare och tänkte inte mycket mer på det utan gick på lunch med sin kollega som planerat.
Smärtan efter getingsticket försvann och hon kände sig helt frisk. Ända till onsdagskvällen, då hon var i simhallen tillsammans med sin son.
– Det kändes plötsligt kvalmigt och kvavt och jag fick svårt att andas. Först trodde jag att jag åkt på första höstförkylningen och gick ut från simhallen för att få en nypa luft.
Samtidigt kom svedan och klådan i kinden tillbaka. Först ignorerade hon det, men när hon vaknade på torsdagsmorgonen upptäckte hon att hela hennes ansikte var uppsvullet.
– Jag kommer inte ihåg så mycket från den dagen, men jag vet att jag först försökte få tag i min tandläkare. När jag inte lyckades med det åkte jag till vårdcentralen.
Läkaren på vårdcentralen konstaterade snabbt att läget var mycket allvarligt.
– Läkaren sa att jag var mycket, mycket sjuk. Jag fick en remiss till akuten på Sahlgrenska och kommer ihåg att jag var irriter­ad för att jag förbjöds att köra bil dit.

Sista minnesbilden hon har från den dagen är att hon står på trottoaren med remissen i handen och väntar på taxin som vårdcentralen ringt efter. Sedan blir allt svart.
Sjukvårdspersonalen kontaktade Vivecas mamma Irene Peterson, 73.
– Jag fick inte veta mycket mer än att Viveca var sjuk. Jag hämtade Robin och sedan åkte vi upp till Sahlgrenska. Jag reagerade på att hon var så svullen i ansiktet och att hon svamlade osammanhängande, berättar Irene.
Men när hon frågade ansvarig vårdpersonal fick hon bara till svar att hennes dotter troligen drabbats av bältros eller påssjuka och att hon snart skulle bli bra igen.
– Jag visste att det inte kunde vara påssjuka eftersom hon haft det som barn. Jag tyckte personalen var väldigt nonchalant.
När hon kom tillbaka på fredagen fick hon samma svar.
– Jag såg att Viveca var jättesjuk, men jag kunde inte göra något. Jag tog Robin med mig och åkte hem till Varberg.

Lungorna kollapsade

Irene hann inte mer än att precis komma hem när sjukhuspersonalen ringde.
– Din dotter ligger för döden och du måste komma så fort som möjligt, sa de.
– Vi sprang direkt ut till bilen och körde tillbaka till Göteborg. När vi kom in på Sahlgrenska låg Viveca på intensiven. Hon var kopplad till en respirator och en massa andra apparater.
Viveca överlevde det första kritiska dygnet, men hennes lungor hade kollapsat och dagen efter flögs ett specialistteam ner från Stockholm. Ytterligare en dag senare flögs hon till Århus i Danmark där hon kopplades till en apparat (Ecmo) som syresatte hennes kropp.
– Jag kom till Århus på måndagen och fick ett underbart mottagande av personalen, berättar Irene. De informerade mig om allt de gjorde och så fort Viveca visade minsta livstecken, blinkade eller rörde ett finger, så kallade de på mig.

Getingstick

Mamma Irene jobbar som en av Vivecas personliga assistenter.

Läkarna i Århus bad också Irene skaffa fram en bild på Robin som de kunde förstora och hänga upp i sjuksängen framför Viveca.
– De sa också till mig att sitta och prata mycket med Viveca och hela tiden nämna Robins namn eftersom man trodde att det kunde hjälpa henne att orka kämpa för sitt liv.
Men även om Viveca nu fick bättre vård så svävade hon fortfarande mellan liv och död. Hennes mamma och styvfar kallades flera gånger till sjukhuset för att ta farväl, eftersom personalen trodde att hon var på väg att dö.

Efter några dagar i Århus upptäckte läkarna att Vivecas underben och fingrar var kolsvarta. Förutom blodförgiftningen och de kollapsade lungorna hade getingsticket lett till att hon fick kallbrand.
Irene kallades till ett möte med läkarna.
– Jag fick två alternativ att välja mellan. Antingen skulle jag ge mitt tillstånd till att de amputerade min dotters underben och samtliga fingrar utom tummarna. Annars skulle hon dö.

Hemskt beslut

För Irene var det ett fruktansvärt val att ställas inför.
– Viveca är mitt enda barn. Hon och Robin är allt jag har. Därför var det ingen tvekan, men det var ett hemskt beslut att behöva ta.
– Skonsamt nog var jag inte vid medvetande, säger Viveca. Tidigare har jag alltid sagt att jag inte ville leva om jag förlorade mina ben. Jag har alltid varit mycket aktiv och bland annat tränat dans. Men i mitt undermedvetande måste jag ha velat leva vidare för Robins skull. Han är mitt allt och han ska inte tvingas växa upp utan sin mamma.

Robin var extra välkommen när han föddes eftersom Viveca inte trodde att hon någonsin skulle kunna få barn. Det var det besked hon fått av olika läkare genom åren.
– Därför är han extra speciell för mig.
Hon glömmer aldrig den smärta och sorg hon kände när hon vaknade upp på sjukhuset och insåg vad hon varit med om.
– När jag såg mina bandagerade händer trodde jag först att jag skadats i en brand. Men när de klippte upp bandagen och jag såg de blodiga klumparna så…

Smärtsamt möte

Första gången hon fick träffa Robin efter att hon vaknat upp ur medvetslösheten blev det ett smärtsamt möte för henne.
– Jag ville bara att han skulle komma upp i sängen så jag skulle få krama honom, men han vågade inte eftersom ingen hade berättat för honom att sjukdomen som drabbat mig inte smittade. Det gjorde ont i mig.
Steg för steg kämpade Viveca för att ta sig tillbaka till ett liv utanför sjukhuset. Hela tiden hängde porträttet av Robin framför henne och gav henne motivation och styrka. Under tiden hon vårdades på sjukhuset togs han om hand av sin mormor och Viveca såg mycket fram mot deras regelbundna besök. Efter nio månader kunde hon äntligen skrivas ut.
– Jag kan inte precis säga att jag älskar mina stumpar som jag kallar dem, men jag har ett liv ändå. Visst saknar jag mycket jag inte kan göra längre, men jag har min son och jag älskar att upptäcka världen genom hans ögon.

Enorm livslust

Det är oklart varför getingsticket orsakade en svår blodförgiftning. Det handlade inte om en allergisk reaktion.
– Jag har testats flera gånger, men jag är inte allergisk. Dessutom har jag blivit stucken av getingar tidigare utan att jag blivit sjuk.
Förutom de synliga handikappen har Viveca bara 25–30 procents lungkapacitet och är beroende av syrgas på nätterna. Hon är dessutom extremt infektionskänslig och väger omkring 20 kilo för lite.
– Jag försöker gå upp i vikt för att jag ska orka mer. Det jobbiga är att jag måste prioritera vad jag ska göra. Förr hade jag tusen järn i elden. I dag måste jag välja om jag ska åka och handla eller om jag ska duscha. Jag klarar inte båda sakerna samma dag.

Den första tiden var hon beroende av hjälp dygnet runt. Numera har hon bara personlig assistans åtta timmar om dagen. Varannan vecka arbetar hennes mamma som hennes personliga assistent.
– Jag har en enorm livslust. Det visade sig när jag svävade mellan liv och död. Och det lönar sig inte att gräva ner sig i självömkan. Det ger mig inte mina ben och fingrar tillbaka.
Den nersatta lungkapaciteten gör att Viveca måste hushålla med sina krafter och hon sover stora delar av dygnet. Men hon anstränger sig för att vara vaken under de timmar när Robin är hemma från skolan och inte umgås med kompisar. Tillsammans spelar de spel och pratar om hur hans skoldag har varit och hon hjälper honom med läxorna.
– Det är för hans skull jag kämpar på. Han ska inte behöva mista sin mamma när han är så ung.

Text: Per-Ola Ohlsson Bild: Kai Rehn


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida… http://www.allers.se/page/1/