Annons

Annons

Renées dotter försökte ta sitt liv

Fanny hade varit nedstämd en tid, men mamma Renée hade aldrig kunnat föreställa sig hur nedstämd. En kväll när familjen skulle äta middag hördes ett brak från dotterns rum. Synen som mötte dem var fruktansvärd.


Fanny gjorde tatueringen på halsen med orden ”Andas mamma” som en hyllning till sin mamma.

De hade firat jul med familjen ett par dagar tidigare. Öppnat julklappar och ätit julmat. Nu var det snart nyårsafton och de bjöd in mormor på söndagsmiddag. Renée Axö hade märkt att hennes dotter Fanny varit nedstämd ett par dagar; hon hade bråkat med pojkvännen och sovit i nästan ett dygn.

Annons

Renée gick in lite då och då till hennes rum och tittade till sin dotter, men när det var dags för middag ville Fanny inte äta någonting och stannade kvar i sin säng.

– Plötsligt hör vi hur det brakar till från hennes rum. Hennes bror Dennis går in för att se vad det var som lät, sedan hör jag bara ett avgrundsvrål från honom, och då tänker jag ”nu har det gått åt helvete”, berättar Renée, 45.

Läs också: Det enda jag tänkte på var att skydda min son!

Vi sitter i deras vardagsrum i lägenheten i Farsta strand utanför Stockholm. Renée och hennes 22-åriga dotter Fanny sitter tätt intill varandra i soffan med var sin kopp kaffe.

På väggen mittemot hänger två stora inramade fotografier på barnen som små, Fanny i sin mammas knä med napp i munnen, bara några månader gammal.

Kunde aldrig föreställa sig…

Det är nu mer än ett och ett halvt år sedan den där dagen som förändrade familjens liv, dagen då Fanny beslutade att ta sitt liv och hängde sig på sitt rum.

– Vi bor och arbetar ihop, och har rest väldigt mycket tillsammans de senaste åren. Jag märkte ju att hon var deppig, men jag kunde ju aldrig föreställa mig… börjar Renée, men orden tar slut.

Läs också: Diagnosen var en tröst

– Jag har alltid varit dålig på att visa den typen av känslor, jag sa inget till någon och ville klara av det själv, bryter Fanny in.

Började må dåligt

Fanny började må dåligt i samband med att föräldrarna skildes 2010. Tre år senare kom självmordstankarna.

– Det är först efteråt jag har förstått att det var då jag började må dåligt. Innan när jag tänkt på självmord har jag suttit och planerat min begravning, vilka som ska komma och vilka jag ska skriva brev till. Det var det som stoppade mig också, tanken på mina vänner och min familj, säger Fanny.

Men den där dagen i december 2014 fanns de tankarna inte längre kvar.
– Det var inte så att jag planerade det, jag ville bara bort och kände att jag inte orkade längre. Jag funderade på vilket sätt som var enklast och skulle gå fortast, sedan gjorde jag det.

Renée berättar om hur hon satt på golvet med Fanny i sitt knä och en filt runt om dem medan hon väntade på ambulansen.
– Jag kände att hon andades och höll hennes huvud mot min hals. Jag fokuserade på att känna hennes puls och tänkte hela tiden: så länge hon andas kommer allting bli okej.

En sorts lättnad

Fanny kommer bara ihåg korta små glimtar, men inte ambulansfärden. Hon beskriver det som en sorts lättnad när hon kvicknade till på sjukhuset.
– Jag var så utmattad och trött, det var som att allting släppte till slut, och jag berättade allt om hur jag mått för mamma.

Fanny blev tvångsinlagd på psykiatrisk avdelning och Renée och sonen Dennis klarade inte av att åka tillbaka till lägenheten, utan sov hos några vänner de första dygnen.

Grät varje dag

– Jag grät varje dag den första veckan och kunde knappt berätta för någon vad som hade hänt, det var så vidrigt att bara formulera det: ”Fanny har hängt sig”. Varje dag ringde någon ny, och jag fick berätta hela historien för första gången igen, säger Renée.

Läs också: Min dotter hamnade på glid på grund av sin styvpappa

De pratar väldigt rättframt, båda två. Ocensurerat. De är allvarliga, men inte ledsna.

– Jag kan bli irriterad när man trippar runt ämnet på tå, och jag tänker inte ändra på mig eller vara annorlunda för att det ska vara bekvämt för andra, säger Fanny.

Viktigt prata öppet

Att prata öppet, både med varandra och omgivningen, var ett beslut de tog tillsammans.

– Man måste prata om det. En del lägger locket på, men jag tror inte att man kan gå vidare i sin vardag då. Att vi kan sitta här i dag och prata om det utan att bryta ihop totalt är bevis på att det fungerar. Kan vi hjälpa någon annan, antingen som förälder eller någon i Fannys situation, är det värt det, för det har varit en vidrig och extremt jobbig period, säger Renée och tittar på Fanny som nickar och tittar ner i sin mugg.

Bröt ihop

Men det finns vissa minnen som är svårare att hantera. Renée berättar om hur hon inte stod ut med att se Fanny i sjukhusets för stora kläder och åkte in till stan för att köpa något nytt åt henne.
– Jag stod i en butik mitt i mellandagsrean och höll i en pyjamas till min dotter. Plötsligt kastades jag tillbaka till när hon var fyra år…

Två tårar rinner snabbt nerför hennes kinder och rösten bryts.

– Där står jag och köper en pyjamas till min vuxna dotter, som ligger på psyket efter att ha försökt begå självmord medan alla andra är ute och ska fynda på mellandagsrean. Det blev bara för mycket, jag ringde min pappa och bröt ihop!

Läs också: Malins son orkade inte leva

Fanny lägger armen om sin mammas axlar, ler snett och säger:
– Och så dök du upp med en illrosa pyjamas med massa färger på!

Renée skrattar till och torkar tårarna:
– Vi klär oss alltid i svart båda två men jag vill inte köpa något sådant, inga deppiga färger nu, tänkte jag.

Fick komma hem

Fanny fick komma hem efter en vecka. På ett sätt var Renée glad över att få ta hand om sin dotter igen, och slippa se henne bland många svårt sjuka på den psykiatriska avdelningen, men å andra sidan var hon nu själv fullt ansvarig för Fanny och rädd för vad hon skulle göra.
– Först ville jag inte ha hem henne. På sjukhuset hade de hållit stenkoll och tittat till henne var 15:e minut. Tänk om hon lurat dem att hon mådde bra, kom hem och gjorde om det? säger Renée och fortsätter:
– Då började en extremt jobbig tid med att försöka lita på henne igen.

Läs också: Sandra pendlar mellan lycka och förtvivlan

Fanny och Renées sovrum ligger vägg i vägg, och Renée berättar om hur hon vaknade med panikkänslor mitt i natten och gick för att titta till dottern.
– Det var som när hon var nyfödd och jag oroade mig för plötsligt spädbarnsdöd, det var faktiskt som att ha fått en bebis igen!

– Vi har alltid stått varandra nära, säger Fanny och mamma Renée.

De första tre månaderna lämnade Renée inte Fannys sida. På dagarna fick Fanny följa med Renée som jobbar som tv-producent, och kvällarna tillbringade de tillsammans.
– Jag är glad att jag har ett sådant jobb så att hon kunde följa med mig, annars hade jag inte klarat av att jobba.

Läs också: Min dotter blev överkörd av en traktor

Fanny jobbar som redigerare inom tv och har jobbat tillsammans med sin mamma tidigare. Hon kände till de flesta kollegorna, och berättar att de var öppna från början med vad som hade hänt, och varför hon var där.
– Det gick inte att låtsas som ingenting, hela våra liv påverkades och när vi öppnade upp oss började även andra öppna upp sig, säger Renée.

Allt vände

Ju längre tid som gick, desto bättre började Fanny må. Och hon fick vara ensam längre stunder. Kanske vara kvar hemma till lunch och sedan komma in till Renées jobb, eller gå ut själv en timme på stan på dagen. De kom överens om att Fanny alltid måste svara i telefonen och Fanny berättar om den dagen då hon inte gjorde det.
– Jag låg och sov hemma och hade nog ingen mottagning på telefonen. Jag vaknade av att mamma och hennes två kollegor kommer in i lägenheten och skriker på mig. Mamma gråter hysteriskt och ger mig en stor kram, jag fattade ingenting!

Läs också: Deras dotter rycktes bort i en olycka

De kan skratta åt situationen nu, men det gick inte då.
– Vi har tagit små steg hela tiden och hjälps åt med det här. Det har varit mycket gråt, men vi har försökt samla ihop oss och skämta också. Det har varit en överlevnadsstrategi, att vända det till något positivt och försöka skratta mycket, säger Renée.

En speciell relation

Det märks att de har en speciell relation, de skrattar mycket båda två, avslutar varandras meningar och har samma glimt i ögonen.
– Vi har alltid stått varandra nära, men jag är mer öppen nu, säger Fanny.
Renée nickar.
– Det är stor skillnad. Nu kan jag fråga hur hon mår och hon ventilerar, det gjorde hon inte innan.

Nu går Fanny i terapi en gång i veckan, och hon tycker att det hjälper.
– Jag tror aldrig jag kommer hamna i den situationen igen, jag har lättare att be om hjälp nu och massor av personer omkring mig med öppna famnar. Jag kom till insikt ganska fort efter att det hade hänt och hittade en styrka att gör någonting åt det.

Att våga släppa taget

För Renée har det varit en process att börja lita på Fanny igen och våga släppa taget. Hon säger att hon levde i skräck första halvåret, men att det blir lite, lite lättare med tiden.

Direkt efter Fannys självmordsförsök sökte Renée terapihjälp, men det var svårt att få någon tid och i stället hittade hon hjälp och stöd hos sina vänner och sin familj.
– Man ska inte vara rädd för att ta hjälp från sina närstående och prata om det. Plötsligt fanns det människor där som man inte trodde skulle finnas där, säger Renée.

Text: Emma Barrstrand
Bild: Stefan Nilsson

kvinna-ledsen-puff

 

 

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar... http://www.allers.se/page/1/