Annons

Polisen Madeleine var fånge i bilen under vattnet

Polisaspirant Madeleine och hennes kollega var på väg 
att runda av nattens pass när larmet kom om en smitning. 
De tog upp jakten, i hög hastighet på smala vintervägar. – Pulsen steg och tankarna på min lilla bebis malde i huvudet. I en skarp kurva tog jakten slut.


Mirakelbebisen Clara är för liten ännu för att förstå hur dramatisk hennes första tid var.

Madeleine: Jag kunde inte dö nu, jag skulle ju bli mamma

Lilla Clara ler med hela ansiktet när mamma Madeleine sjunger för henne och hissar upp henne i sin famn. Den 9 månader gamla mirakelbebisen har gett sin mamma livsglädje och något nytt att fokusera på efter den fasansfulla olycka som närapå kostade dem båda livet.

Annons

Clara var bara ett 14 veckor gammalt foster när Umeåtjejen Madeleine Brändström, 29, gjorde sin aspiranttjänst – den sista delen av polisutbildningen – i Örnsköldsvik. Lilla Claras existens var fortfarande hemlig. Ingen hade ännu fått veta något, inte ens Madeleines syskon eller föräldrar. Madeleine var rädd att någon skulle sätta stopp för hennes fortsatta polisstudier om hemlisen sipprade ut.

Läs också: Barnet riskerade att dö – det var jag själv som var hotet

– Jag har alltid drömt om att bli polis, och nu var det så nära. Efter gymnasiet gjorde jag lumpen och blev kvar i Försvarsmakten under några år. Jag hann vara en del av Nordic battle group och tjänstgöra i Afghanistan, berättar Madeleine.

Hörde på radion

Det var under tiden i försvaret som Madeleine mötte sin sambo Martin Remberg, 31. Han som, till frukost, fick nyheten om olyckan uppläst av en programledare på riksnyheterna i tv. Två unga, kvinnliga poliser i Västerbotten hade varit med om en mycket svår olycka …

Det var den 4 november 2015 och Madeleine skulle jobba nattskift. Hon brukade arbeta i par med sin instruktör Daniel, men den här kvällen ville han att Madeleine skulle jobba med en annan polis.

– Alla har lite olika arbetssätt, därför är det bra att jobba med fler än en under utbildningen. Den andra polisen hette också Madelen. Hon var två år yngre än jag och vi hade hunnit träffas några gånger, säger Madeleine och berättar att de gick på skiftet vid 22-tiden på kvällen för att ansluta till en stor trafikkontroll längs E4.

Alla passerande bilar stoppades för nykterhetskontroll och sex polispatruller arbetade med uppdraget. Framåt tretiden på natten var det så lite trafik att man började avrunda insatsen. Madeleine och Madelen styrde bilen tillbaka mot Örnsköldsvik, där det kommit in en anmälan om misshandel.

– Men vi hann inte långt förrän vi hörde på radion att en bil smitit från nykterhetskontrollen, det var en bil som kört i motsatt riktning. Vi gjorde en U-sväng och åkte iväg efter smitaren, berättar Madeleine.

Körde i 200

De hamnade som andra polisbil bakom smitaren. Madeleines handledare Daniel satt i den första och han höll alla andra uppdaterade om läget via polisradion. Färden gick i hög fart och förövaren vek av mot inlandet. Det var kolsvart och de smala vägarna var halkiga.

– Som fortast körde vi 200 kilometer i timmen. När den vi jagade saktade ner till 120 kändes det som att vi körde sakta. Jag undvek att kika på hastighetsmätaren. Jag, som aldrig förut varit åkrädd, kände hur pulsen steg och tankarna på min lilla bebis malde i huvudet.

Madeleine berättar att poliserna framför dem försökte preja smitaren av vägen, men misslyckades. Kort därefter meddelade poliserna i den bilen att fordonet börjat bete sig konstigt. Kunde Madeleine och Madelen ta över som förstabil?

Jakten pågick en timme

Biljakten pågick nästan en timme, patruller från andra städer kopplades in. Man försökte ringa in den smitande bilen och planerade för att lägga ut en spikmatta. Trots dramatiken la sig det första adrenalinpåslaget efter ett tag och de kvinnliga kollegorna småpratade under färden.

– Madde sa att jag hade tur som fick vara med om mitt andra efterföljande under aspiranttiden. Biljakter är trots allt inte så vanliga, säger Madeleine.

Men sedan kom den där skarpa kurvan. Den som gjorde att förövarens bil fick en sladd framför Madeleine och Madelen.

– Det var Madde som körde vår bil. Poliser som är under utbildning får inte köra med blåljus. Hon släppte gasen och bromsade, men bilen hamnade i bredställ och vi gled allt närmare vägkanten. Jag sneglade åt sidan och såg en bro och vatten. Sedan voltade vi, innan vi slog i vattnet och sjönk. Ljudet glömmer jag aldrig. Det var som om tusen kristallkronor krossades på en och samma gång. Och allt blev svart.

Hängde upp och ner

När Madeleine slog upp ögonen igen kunde hon inte se någonting och när hon försökte andas insåg hon att det bara fanns vatten runtomkring henne.

– Jag hängde upp och ner och satt fast i bilbältet. Krockkudden, som hade löst ut, höll också fast mig. Jag försökte desperat slita av mig bältet, jag skrek rakt ut i panik och jag slog vilt omkring mig och försökte sparka mot rutorna. Samtidigt som jag höll andan. Lungorna höll på att sprängas och till slut orkade jag inte kämpa emot längre. Jag hyperventilerade och blev tvungen att andas in vattnet. Innan allt blev svart igen tänkte jag att jag inte kunde dö nu, fick inte dö nu. Jag skulle ju bli mamma!

Sprang ut i vattnet

Ögonen tåras på Madeleine när hon berättar om den fruktansvärda fälla som höll henne fången. Minnesbilderna har spelats upp för hennes inre många, många gånger. Men det som hände sedan har hon bara fått berättat för sig.

– Daniels team låg ungefär fem minuter bakom oss. Vi hade ju pratat i radion hela tiden, men plötsligt blev det tyst från oss. De fick inget svar fastän de försökte nå oss via flera olika kanaler. Ledningscentralens gps visade att vi hade kört av vägen och patrullen körde desperat så fort de kunde för att hitta oss.

”Ingen av oss andades”

Daniel har berättat hur de kastade sig ur bilen och sprang ut i det iskalla vattnet. De nådde passagerarsidan först och när de lyckats kämpa loss Madeleine och burit henne i land sprang de tillbaka i vattnet för att rädda den andra Madelen.

– De gav oss hjärt- och lungräddning och klappade till mig i ansiktet. Ingen av oss andades. Mig fick de igång, men inte Madelen. När ambulans och läkare kom på plats dödförklarades min kollega. Det fanns ingenting de kunde göra.

Kan inte andas

Madeleine blinkar till några gånger innan hon fortsätter:

– Mitt nästa minne är från helikoptern. Jag säger ”Hjälp, jag kan inte andas” och en man som sitter bredvid mig tar min hand för att lugna mig.

Madeleine minns inget mer av färden till sjukhuset från Fredrika, där olyckan skedde. Men när hon slår upp ögonen nästa gång står en doktor vid hennes sida. Han förklarar att hon varit med om en olycka och att de ska hjälpa henne.

– Den enda tanken som snurrar i mitt huvud är att han måste få veta att jag är gravid! Jag måste få loss det jag har framför ansiktet så att jag kan berätta att jag är gravid!

Kan inte andas

Madeleine lyckas till slut få fram ordet gravid, trots att hon ligger fastspänd i en spineboard, har nackkrage och syrgasmask.

– När jag tar av mig masken för att säga ordet ”gravid” är det som att gå in i en vägg. Jag kan inte andas utan hjälp.

Madeleines lungor är fyllda av vatten, smutsigt vatten, och det blir en lång och smärtsam väg tillbaka till ett liv utan syrgasmask. Hennes kroppstemperatur är 32 grader och uniformen klipps av henne. Kroppen skakar så att den närapå hoppar ur sängen och hela kroppen smärtar.

Blev panikslagen

Under tiden, hemma i Madeleines och Martins lägenhet, har Martin stigit upp för att möta en ny arbetsdag.

– Klockan är runt sju på morgonen. Jag slår på tv:n och möts av nyheten att två kvinnliga poliser varit med om en svår olycka i trakterna kring Fredrika. En av poliserna är avliden, den andra är på väg till sjukhus. Jag visste att Madde skulle jobba med en stor trafikkontroll den natten och blir panikslagen. När jag försöker ringa henne svarar hon inte. Jag ringer på hennes mobil om och om igen och säger ”snälla, snälla – ring!” på hennes mobilsvarare. Innerst inne förstår jag att hon varit med i olycksbilen. Madde svarar alltid i telefonen. Jag hinner tänka att hon är död. Sedan ringer Maddes syster Jeanette.

Det är Madeleines äldre syster Jeanette, 32, som tar emot beskedet om olyckan. När hon väckt sina barn och lämnat dem hos föräldrarna plockar hon upp Martin för vidare färd mot sjukhuset.

– Innan Jeanette kommer börjar jag städa och diska. Jag måste skingra tankarna! Jag är rädd för vilken syn som kommer att möta mig.

När Martin och Jeanette kommer till intensivvårdsavdelningen blir lättnaden stor när Madde bara har en blåtira och en skråma på ena axeln.

Fostrets hjärta slog

Martin frågar doktorn om Madde berättat att hon är gravid.

– Det var inte på det sättet vi hade tänkt att Jeanette skulle ta emot nyheten, ler Madeleine, och konstaterar att det mitt i traumat blev ett glädjebesked för de närmast anhöriga.

Hela familjen samlad: Madeleine, Martin och lilla Clara.

När en ultraljudsundersökning dessutom visade att fostrets hjärta slog kunde paret andas ut. I alla fall för ett tag.

– Jag fick inte stanna på IVA över natten så när jag åkte hem sent på kvällen gav jag mig iväg på en löprunda, för att komma ner i varv. Då kom jag att tänka på att barnet kanske hade skadats av att Madde haft syrebrist under den där stunden under vattnet. Oron ville inte släppa, men jag kunde inte säga något till Madde förrän hon själv började tänka i samma banor efter några dagar. Jag förberedde en remiss till specialistmödravården så att vi kunde åka raka spåret dit när Madde var redo. Och under de nya undersökningarna såg allt bra ut, säger Martin.

Smitaren klarade sig

På sjukhuset förde Madeleine en smärtsam kamp för att kunna andas. Med hjälp av en CPAP-mask skulle vätskan i lungorna drivas ut, genom att luft som pressades in i lungorna skapade ett övertryck. Men smutsen som hon fått i sig från myrmarken måste hon själv hosta upp.

– Det var helt galet. Jag hostade och hostade. Det kom upp grus, kvistar och löv. Jag grät och kräktes i flera dygn. Jag grät och grät och grät och hela kroppen gjorde ont. Jag klarade inte ens av att vända mig i sängen.

Läs också: Blinde hunden Holger är en älskad 
medarbetare på kontoret

Madeleine var ständigt omgiven av Martin och resten av familjen. Såväl Madeleines mamma Anna, 59, som syrran och lillebror Sebastian, 25, jobbar på sjukhuset och de var hos henne så ofta de kunde. Liksom pappa Donald, 59.

– Mamma jobbar natt som sjuksköterska och har en så bra chef att hon fick sitta hos mig under stora delar av sina skift. Det betydde mycket för mig, säger Madeleine.

Kollegan dog

Hon blev kvar 16 dagar på sjukhuset, hon skulle klara av andas utan hjälp och fick under mycket möda lära sig att gå på nytt med hjälp av en gåstol.

Så fort hon kunde ta av sig masken för att säga en sammanhängande mening ställde Madeleine frågan som snurrat i hennes huvud från första stund: Hur hade det gått för hennes kollega Madde?

– Martin ställde en motfråga till mig. Ville jag verkligen veta? Då förstod jag att hon inte klarat sig. Jag fick veta att bilen som vi jagat också voltat ner i vattnet. Föraren klarade sig utan en skråma och kunde själv kliva ur bilen.

Madeleine blinkar bort en tår innan hon berättar att hon självklart var med på sin namnes begravning och att hon efteråt varit i kontakt med både hennes man och föräldrar.

Gick i terapi

Madeleine har gått i samtalsterapi i omgångar i mer än ett år och började arbetsträna på en kontorstjänst hos polisen, innan lilla Clara föddes.

– Förut hade jag ofta flashbacks från olyckan och jag drömde mardrömmar. Jag var rädd för att dö, eller att Martin eller någon annan i familjen skulle dö. Sedan kom Clara och jag fick annat att fokusera på. Graviditeten blev en push för mig. När hon skulle födas i maj ville jag vara så pass återställd att jag kunde vara en bra mamma, säger Madeleine.

Lyckan visste inga gränser när den nyfödda bebisen lyftes upp på hennes bröst.

– Vi brydde oss inte ens om att kolla vilket kön barnet hade. Vi var bara så glada och lättade över att vi hade fått ett friskt barn. Först då kunde vi släppa oron helt och hållet, säger Martin och stryker sin lilla dotter över hjässan.

Vi har blivit starkare

Hon som kom som en konkret påminnelse om att livet går vidare. Hon som samtidigt är en påminnelse om vad de gått igenom.

– Vi kommer aldrig, aldrig att glömma olyckan. Men man kan välja hur man minns den. Vi överlevde tack vare Clara, mammakroppen kämpade extra hårt för hennes skull. Vi har varit med om något fruktansvärt, men vi överlevde och det har gjort oss starka, säger Madeleine och berättar att

Clara heter Fredrika i mellannamn, efter platsen där olyckan hände. Hon heter också Madeleine – både efter sin mamma och kollegan som inte överlevde.

Arbetstränar

Från och med juli ska Martin vara pappaledig och Madeleine ska fortsätta sin arbetsträning. Till att börja med på en kontorstjänst, men målet är att jobba på fältet igen.

– Direkt efter olyckan sa jag ”aldrig mer, det är inte värt det”, men nu tänker jag att jag inte tillåter att den där busen avgör mina yrkesplaner.

Martin nickar och säger att det är vad han förväntat sig.

– Visst ger det mig blandade känslor att tänka på att Madde ska jobba som polis igen även om det är vad jag förstått att hon kommer att göra. Hon är inte en sådan som ger upp.

Text: Birgitta Lindvall Wiik

Bild: Petra Älvstrand



Läs mer om:






Laddar...