Annons

Annons

Plötsligt stod Ann ensam mitt i sorgen och kaoset…


Plötsligt stod Ann ensam

Jag vet inte vad jag hade gjort utan Berit och Stanley

Det ringde på dörren till villan i Mullsjö. På tröskeln stod två poliser som kommit för att berätta att Joel var död. I en och samma stund förlorade Ann sin sambo och fotfästet i livet. Hon stod plötsligt själv med sin ettåring, i ett hus de inte kunde bo kvar i, och en sorg för tung för att bära ensam…

Annons

Ann Claesson, 34, hade just gett ettårige sonen Tyr en flaska välling när det ringde på dörren. Hon minns inte i detalj vad som skedde där i dörren, hon kunde inte ta in det. Poliserna berättade att hennes sambo, hennes älskade Joel, hade omkommit i en singel­olycka. Ann kommer inte riktigt ihåg vad som hände, men hon vet att hon kräktes.

Månaderna efteråt rasade hon i vikt. Och sorgens skuggor blev ännu djupare av alla praktiska problem hon ställdes inför – Joel hade varit egen företagare, ägt och hyrt ut fastigheter. Nu rullade fakturor in och hyresavier skulle i väg. En trilskande värmepanna skulle fixas i industrifastigheten, Ann tvingades att engagera sig och anställa för att det skulle fungera.

– Vi var sambor utan avtal och vår son ärvde allt utom halva huset vi bodde i. Men som vårdnadshavare fick jag ta tag i det praktiska och skulle också klara vardagen på min föräldraersättning som i början var drygt sju tusen i månaden. Det räckte inte ens till räntorna på huset.

Det var mitt i kaoset och sorgen som stödet dök upp från oväntat håll. Visst hade Ann fantastiska vänner som turades om att bo hos henne första tiden, de var ett ovärderligt stöd för henne. Men hennes egna föräldrar var båda döda, de hade gått bort i cancer ett par år tidigare. Då stod Berit och Stanley Abrahamsson där med öppen famn, en kontaktfamilj utsedd av kommunen någon månad efter olyckan. Två vanliga människor, nästan grannar dessutom, som med kraft och värme ställde sig som en skyddande mur runt Ann.

I början mest som ett moraliskt stöd, de hade en extra liten lägenhet i garaget som Ann kunde låna när hon ville. Sedan har de alltmer fungerat som en praktisk avlastning.

– Det var ett nödvändigt uppdrag, säger Berit i dag. Vem som helst kan hamna i samma situation som Ann, då är det viktigt att det finns stödpersoner i omgivningen. Det handlar inte om att ta över ansvar, bara att finnas och möta Ann där hon själv är.

Plotsligt-stod-Ann-ensam

 

Sålde huset

Vi träffas över en kopp kaffe i Anns lilla hus, som hon formellt sett hyr av sonen tills vidare. Det stora huset på 240 kvadratmeter tvingades hon snabbt att sälja, nu lever hon och Tyr på 80 välordnade kvadrat, med kök och ett tv-rum på bottenvåningen och ett sovrum och ett lekrum uppe.

Berit och Stanley, 53 och 56 år, har fem egna barn som är lite äldre, mellan 19 och 29 år. De fyra första fick de under fem år och vet hur jobbig småbarnstiden kan vara.

– Men vi var ju två, säger Berit. Vi kunde avlasta varandra i vardagen.

– Jag vet inte vad jag skulle gjort utan er, svarar Ann och möter deras blick. Först Berits, sedan Stanleys. Ni har varit helt avgörande, fortsätter Ann med allvar i rösten. Jag sover bättre bara genom att veta att ni finns där. Jag har blivit en bättre mamma sedan jag träffade er, jag var helt färdig, orkade inte, höll på att helt släppa taget.

I dag vet Ann att hon kan ringa när som helst på dygnet, ”som ett trygghetslarm”, säger Ann som själv är undersköterska och som jobbat inom vården.

– Berit och Stanley kan ta hand om Tyr när jag behöver gå och handla, vila eller göra något annat, kanske bara få äta godis i soffan och titta på en film. Tyr trivs hos dem och jag är trygg, jag behöver inte kolla hur han har det, om de stängt grinden till trappan eller om han ätit… De är verkliga, säger inte bara att jag ska rycka upp mig utan finns på riktigt. Jag får kramar av någon som säger att jag är en bra människa i allt det här kaoset.

Tyr leker på golvet med katten Tuffle. Ann tittar kärleksfullt mot sonen och berättar om sin ständiga rädsla att något kommer att hända honom. Den grundläggande tryggheten vill inte riktigt komma tillbaka.

– Men allt är inte svart, betonar Ann. Jag har extremt bra vänner, en stödfamilj och en fantastisk son. Men jag inser att jag inte uppskattade allt jag hade förr – en man som kom hem från jobbet och kramade vårt älskade barn, ett hus och kaffestunder på gräsmattan. Allt det där som är så viktigt. I stället kunde jag reta mig på småsaker…

– Ja, jösses så bra jag hade det, säger hon lite tyst, som för sig själv.

Frågar om sin pappa

Tyr pratar om sin pappa varje dag. Frågar saker som om pappa körde honom när de var ute i vagnen, eller om pappa matade honom med frukt.

Plötsligt knatar han i väg för att hämta en liten tumstock.

– Jag ska mäta som pappa, säger han och lägger tumstocken mot golvet.

– Fast pappa är i himlen nu, fortsätter han. I ett grönt och svart hus och när jag kommer till himlen ska pappa och jag äta godis för där är det lördag varje dag.

I dag orkar Ann att vara hemma i vardagen, hon orkar möta mörkret som sorgen innebär. Den första månaden tappade hon kontrollen, glömde det mest självklara, hur hon skulle mata sin son och liknande. Men nu har livet sakta börjat återkomma.

Ann börjar fungera igen och arbetstränar, mycket tack vare Stanley och Berit. Men livet utan Joel är tungt.

Plotsligt-stod-Ann-ensam

 

Inga egna föräldrar

De hade känt varandra sedan hon var 16. För tre år sedan jobbade Ann i Norge och Joel kom och hälsade på. Det var då de kände att de villa satsa på en framtid tillsammans. Från den dagen var han hennes stora kärlek och han fanns alltid i hennes närhet. Det var Joel som var far till hennes barn, det var han som bar Anns mammas kista till den sista vilan – han var en så självklar del av Anns liv att hon egentligen hade slutat reflektera över hans närvaro – han var en del av henne.

– Mamma hade själv önskat att Joel och några andra vänner skulle bära henne till graven. Hon tyckte så mycket om honom. Han var en riktig klippa som alltid ställde upp för andra, hjälpsam och rolig. Med en charm som jag föll för.

Lille Tyr föddes välplanerad och mycket välkommen i maj 2011. Förlossningen var dramatisk till en början, Ann fick blödningar i vecka 32 och sonen föddes i slutet av vecka 34.

– Han var så liten, jag visste inte hur jag skulle hålla honom. Jag hade gått hela graviditeten utan att egentligen förstå att jag skulle bli mamma.

Det blev Joel som badade och sondmatade den lille i början.

– Jag var så osäker. Jag kunde sitta vid hans säng och vara orolig för att han inte vaknade, fast han egentligen bara skulle sova. Då saknade jag en mamma och pappa att ringa till och fråga vardagliga saker. Någon som så där självklart var intresserad av mig och som skulle älska vårt barn. Någon som kunde berätta om hur jag var som liten. Det hann jag aldrig fråga.

– När jag ser kompisar som är ute på promenad med barnvagn och med sina egna mammor kan jag känna saknaden rakt in i hjärtat.

Ensamheten är tydlig och närvarande hos Ann. Morföräldrarna som aldrig fick uppleva sitt barnbarn. Joel som bara fick ett år med sin son.

Joel hade en fastighet med lägenhet och plåtslageri i, han hade ett litet hus och han och Ann höll på att renovera ett stort, gemensamt hus.

– Vi hade pratat om samboavtal men det blev aldrig av. Har man barn och verkligen vill leva tillsammans ska man alltid gifta sig, är hennes enkla råd. Då skyddar man den andra, särskilt om man driver eget.

Den där mörka dagen, som blev deras sista tillsammans, hade de handlat tårtbottnar och serpentiner till Tyrs ettårskalas. Födelsedagen var bara någon vecka bort. Men det blev aldrig något födelsedagskalas.

Två år har gått. När vi träffar Ann, hennes stödfamilj och lille Tyr är det på tvåårsdagen av bil­olyckan. Om några dagar ska Tyr fira sin treårsdag, vardagen har sakta börjat komma tillbaka.

Ann och Tyr ska åka ut till kyrkogården. Han har ritat en teckning som Ann fäster vid en ballong som de ska släppa vid graven.

– Ballongen ska flyga rakt upp och hälsa på pappa, säger Tyr. ■

 

Text: SVEN MAGNUSSON 

Bild: KAI REHN



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...