Annons

Annons

Pias mamma var psykiskt sjuk

Pias uppväxt var tuff och präglades av skam och ångest. Hon vågade inte ta hem kompisar och vissa veckor fick hon bo hos sin moster. Hennes mamma hade bipolär sjukdom.


piajohansson

I dag jobbar Pia med att stödja andra som lever i medberoende med psykiskt sjuka eller missbrukare.

Jag vill ge mina barn den trygghet jag aldrig fick själv

Hon växte upp som ensambarn till en mamma som var psykiskt sjuk. Vägen ut ur känslorna av skam och ångest har varit lång, men i dag kan Pia Johansson använda sina erfarenheter för att hjälpa andra som lever nära någon med psykisk sjukdom.

Annons

Det är natt när lilla Pia vaknar och hör hur någon stökar runt i lägenheten. Hon smyger upp och får se mamma med stor frenesi stå och stryka kläder.
Mamman är på väg in i en manisk period och ett klassiskt tecken är den förlorade nattsömnen. Det här förstår inte den sexåriga Pia, men hon känner instinktivt oro och ber mamma att komma och lägga sig hos henne.
Dagarna efteråt kommer moster för att hämta Pia till sig. Förklaringen är, som alltid, att mamma behöver vila upp sig.
– Jag växte upp med en ensamstående, manodepressiv (bipolär) mamma, men tillbringade en stor del av min barndom hos min moster och hennes familj. Det blev min räddning, moster var min andra mamma. Hos henne fick jag följa med till bärskogen och ut på fiskafänge. Både min moster och hennes man var lärare och hos dem fanns den stora tryggheten, säger Pia Johansson, 46, som i dag ägnar en stor del av sitt liv åt att hjälpa andra människor som lever i ett medberoende till psykiskt sjuka människor.
Men vägen hit har varit lång och hård, den har gått genom både ångest och svåra självskadebeteenden.

En barndom av skuld och skam

I dag bor Pia i Luleå med sambon Mikael, 47, och barnen Frans, 17, och Agnes, 16, den lille chihuahuavalpen Milo. Som vuxen kan Pia se att hennes barndom fyllt henne med skuld och skam, och den har gett henne en svår separationsångest. Att ständigt byta hem mellan mamma och moster var nödvändigt, men har satt sina spår. Hon berättar att hon så länge hon kan minnas vetat att mamma är sjuk, men i tidig barndom såg hon inte så mycket av sjukdomens mörkaste sidor. Pias moster höll koll på sin syster genom en tät telefonkontakt, och Pia kunde själv ringa och vara ledsen när mamma betedde sig konstigt. Moster hämtade Pia så fort situationen höll på att gå mamman ur händerna. Något som präglat Pias barndom är ett ständigt tassande på tå för att inte väcka mammas vrede. Mamman saknade all form av sjukdomsinsikt och blev utom sig av ilska om sjukdomen nämndes.
– Jag fick alltid vara på min vakt och bita mig i tungan så att jag inte sa något som kunde förknippas med sjukdomen. Mina känselspröt var ständigt ute för att känna av hur mamma mådde, och jag lärde mig att läsa av henne genom att analysera hennes blick.
Pia berättar att hon som barn ofta hade ont i magen. Ingen visste varför.

Mycket kärlek

Hon poängterar att hon trots allt oftast var ett glatt barn och att hon har fått mycket kärlek av sin mamma.
– Jag minns hur roligt vi hade när jag satt på mammas pakethållare och vi cyklade till skivaffären i stan. Vi turades om att välja vilken skiva vi skulle köpa. Jag älskade att gå i leksaksaffärerna och mamma hade en ängels tålamod, berättar Pia.
De var ofta hemma på tu man hand. Mamman hade väldigt få vänner, och Pia satt på sitt rum och lekte skola.
– Jag var mycket för mig själv och visst var jag ofta ledsen. Jag grät mycket i min ensamhet.
Med tiden kom hon medvetet att undvika att ta hem vänner, hon hade blivit varse att alla andras mammor inte var som hennes.
Pia skämdes för sin mamma, som kunde uppfattas som lullig när hon medicinerade och som i sina maniska perioder högt och tydligt talade i tungor och pratade om Gud och Jesus.
– Mamma har alltid varit troende, och det var hennes högljudda prat om Gud som fick mina kompisar att reagera. Jag blev retad, minns Pia.

Pia undvek att ta hem kompisar som barn. Hon och hennes mamma var ofta ensamma.

Pia undvek att ta hem kompisar under sin uppväxt. Hon och hennes mamma var ofta ensamma.

Blev destruktiv

Annars var det aldrig någon som pratade om mammans sjukdom. Varken skolpersonal eller vänner nämnde något, och i efterhand kan Pia tycka att det är väldigt konstigt att ingen i vuxenvärlden reagerade.
– Jag önskar att någon hade sett mig, hört mig och stöttat mig. Min självkänsla var extremt låg och när jag började i högstadiet gick det riktigt snett.
Pia skolkade, hon började hänga med äldre killar som drack alkohol och rökte. Hon sökte bekräftelse, hamnade i ett destruktivt förhållande och struntade i mammas protester. Mamma hade ändå inte krafterna att ta tag i sin vilsna dotter, och Pia fylldes alltmer av skam och skuld.
– Jag skämdes för mamma och hennes sjukdom. Ibland önskade jag till och med att hon var död, och då drabbades jag av skuldkänslor. Skuld för vad jag tänkte och för att jag inte ställde upp för henne tillräckligt mycket.
Pia gick ut högstadiet utan kompletta betyg och hoppade av gymnasiet efter två veckor.
– Jag skar mig själv för att lindra ångesten och jag försökte ta mitt liv. Det var ett rop på hjälp men ingen lyssnade.

Tog över ansvaret för mamma

Pia flyttade hemifrån som 17-åring, och med tiden blev det hon som tog över rollen som övervakare av mamma.
Åren gick, Pia rätade upp sitt liv. Hon blev sambo och fick barnen Frans och Agnes. Vardagen präglades av telefonsamtal och besök hos mamma. Mådde hon bra? Var det dags att åka med henne till psyket?
– En gång när jag inte lyckades få tag i henne och jag sökte igenom lägenheten hörde jag henne i trapphuset. Hon gömde sig, ihopkrupen som en 90-åring. Hon trodde att alla var ute efter henne, även jag. Mamma hade hamnat i en psykos och såg små gubbar som ingen annan såg. Sådana gånger var det en enorm lättnad att få lämna över henne på psyket.
Det skulle dröja tills Pia var över 30 år innan hon öppet kunde prata om sin uppväxt, erkänna att hon var medberoende och på allvar börja jobba med sitt känsloliv. Hon utbildade sig till hälsovägledare, men för henne blev utbildningen i första hand självterapeutisk.
– När jag skulle redovisa ett arbete om psykoser, där jag tog upp min egen mamma som ett fall, sprutade tårarna både hos mig och åhörarna. Där och då vände det för mig. Jag började arbeta med mig själv, och nästa gång mamma var på väg in i en psykos klarade jag det mycket bättre. Jag blev inte lika arg som tidigare.

Arbetar med terapi för medberoende

Pia berättar hur hon i dag försöker se det positiva som hennes svåra uppväxt gett henne.
– Jag har fått en väl utvecklad intuition och analytisk förmåga. Det är förmågor som jag har stor nytta av när jag ska hjälpa andra som lever nära personer med psykisk sjukdom eller missbruk. Jag vill inte att andra ska tycka synd om mig, men jag kan fortfarande komma på mig själv med att släta över det mamma gjort för att skydda henne. Precis som en medberoende person är van att göra.
Pia säger att hennes kropp, som befunnit sig i en konstant stress under hela uppväxten, äntligen börjat varva ner.
Oron och rädslan för vad folk skulle tänka om henne själv och mamma gjorde att Pia i många år slöt sig som en mussla. I dag gör hon tvärtom. Förutom att hon jobbar med terapi för medberoende är hon ambassadör för den nationella kampanjen Hjärnkoll. Med sin mammas tillåtelse berättar hon om sina erfarenheter för att stödja andra i samma situation.

Erkände sin sjukdom innan hon dog

Pias mamma avled vid 77 års ålder i januari i år. De sista åren mådde hon bra och klarade sig utan mediciner. Det var först då hon kunde erkänna den sjukdom som styrde nästan hela hennes liv.
– Mamma brukade säga till mig att jag inte haft det lätt under min uppväxt. Vi sågs regelbundet och hade en bra relation, men mamma trivdes fortfarande bäst för sig själv.
När Pias barn var i tioårsåldern berättade hon om mormors sjukdom. Först reagerade barnen med avståndstagande, men det gick snart över. För Pia har det känts extra viktigt att ge barnen både kärlek och tydliga regler och krav. Hon vill ge dem tryggheten och den starka grund som hon önskar att hon själv hade fått.
– Tänk om jag hade kunnat träffa den lilla flickan som var jag. Då skulle jag vilja stärka och krama henne och säga att du är bra som du är.

Text: Birgitta Lindvall Wiik
Bild: Tomas Bergman

Läs mer

Efter åtta år fick Karin en diagnos på sina raseriutbrott

Malins son orkade inte leva


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida… http://www.allers.se/page/1/