Annons

Annons

Personligt med den danske skådespelaren Peter Mygind


 

Personligt med Peter MygindVi känner igen Peter Mygind från danska tv-serier som Borgen och Nikolaj och Julie, men det finns också en helt annan sida hos skådespelaren. Något som hans hjärta brinner för ännu mer än skådespeleriet, ett engagemang som går långt tillbaka i tiden.

Annons

När Peter Mygind var 14 år fick han en chokladkaka och en schweizisk armékniv av sin pappa. De satt i bilen och deras färd genom Europa hade nått sitt mål. En stund senare satt Peter ensam på sin säng innanför de tjocka murarna på internatskolan, fortfarande med chokladen och kniven i händerna. Här i de schweiziska bergen skulle han, som den ende danske pojken bland 380 elever, komma att tillbringa de fem kommande åren av sitt liv.

Gilla Allers på Facebook

”Hejdå, vi ses om några månader”, hade hans pappa sagt innan han körde i väg, och trots att det har gått 36 år kan Peter fortfarande känna känslan när dörren stängdes om honom.

– Jag var i chocktillstånd. Det kändes som att det var en dröm och att jag vilken sekund som helst skulle vakna upp ur den.

Men det var ingen dröm. Peters föräldrar hade bestämt sig för att skicka honom till en internatskola mer än 1 000 kilometer hemifrån. Hans mamma, skådespelerskan Jytte Abildstrøm, reste mycket i sitt jobb och hans pappa Søren Mygind hade dessutom börjat bli orolig över att Peter umgicks i fel kretsar.

Nu stod han inför något helt nytt. En ny plats och nya vänner. Han kunde inte språket, visste inte var matsalen låg och han kände sig overkligt ensam.

– Jag förstår inte att jag inte sprang skrikande därifrån, säger han när han tänker tillbaka på dagen som han minns som den mest otrygga i sitt liv.

Mobbning på internatet

Det blev fem hårda år på internatskolan i Schweiz. Men det blev också den tid då Peter upptäckte att han själv kunde spela en viktig roll rent socialt. En vetskap och lärdom som satte sig djupt och är grunden till att skådespelaren i dag har vigt en stor del av sitt liv till att bekämpa mobbning. För på internatskolan upplevde han nämligen vad mobbning kan göra med en människa.

– En av de andra pojkarna på skolan blev mobbad, och en natt hoppade han ut genom sitt fönster. Han orkade helt enkelt inte mer. Lyckligtvis överlevde han, men det resulterade i att han bröt båda benen och att skolan valde att sätta galler för alla fönster.
På så vis kunde det ju inte hända igen, resonerade de.

Men mobbningen på skolan var fortfarande en del av vardagen. Peter själv var varken mobbare eller mobbad, han fick i stället en annan roll.

– Den gången hade jag inte styrkan att stoppa mobbarna, men jag märkte att jag var bra på att trösta efteråt. Jag lärde mig att lilla jag från Danmark faktiskt kunde göra skillnad för någon, säger Peter och berättar att han valdes till skolans kamratstödjare.

Grät på nätterna

Med den titeln fick Peter själv bestämma vem han skulle dela rum med och han valde skolans mest utsatta mobboffer.

– Jag ville visa att jag stod på hans sida. Men det påverkade mig väldigt mycket att dela rum med honom. Han var så olycklig och brukade gråta på nätterna, minns Peter.

Själv grät han aldrig under sin tid på internatskolan, men lycklig var han inte. Och när han senare i livet blev pappa till sönerna Julius och Valdemar var han tillsammans med sin fru Lise fast besluten om att de skulle ge sina barn en helt annan barndom och uppväxt, med massor av närhet och trygghet.

– Jag fick bland annat inskrivet i ett filmkontrakt att jag skulle sluta klockan fyra för att hämta mina barn på dagis, berättar han.

I dag känner Peter ingen bitterhet över att han tillbringade sin egen tonårstid på internatskola, långt ifrån sina föräldrar.

– Mina föräldrar har gjort så gott de har kunnat. Visst har jag inte alltid hållit med dem om deras beslut, men ganska nyligen sa jag till min mamma att hon måste förlåta sig själv för det. Det kommer helt säkert finnas saker som, när jag ser tillbaka, gör att jag vill slå mig själv i huvudet.

Tuff papparoll

Rollen som pappa har inte heller alltid varit lätt. För sju år sedan insåg även Peter att man aldrig kan skydda sina barn mot allt, hur mycket man än försöker. Två gånger på kort tid blev 14-årige Julius överfallen och brutalt misshandlad på öppen gata av ett gäng på 10–15 killar.

– Efter det andra överfallet tänkte jag att jag skulle få tag på de där killarna, säger han och berättar om hur sonen kom in genom ytterdörren i villan, med blod i ansiktet och fotavtryck på jackan efter sparkarna.

– Lise och jag var så fulla av sorg, ilska och ångest att jag sprang ut i bara strumporna, och ropade och skrek efter killarna.

Men Peter fick inte fatt i dem, och vet inte vad han skulle ha gjort om han fått det.

I stället använde han sin rädsla och vrede till något bra och blev en aktiv motståndare till mobbning. Han började föreläsa, berätta om sina upplevelser och erfarenheter, från både sin egen barndom och sin sons. Senare fick han även ett tv-program,  Myginds mission, och han började skriva böcker i ämnet.

Personligt med Peter Mygind

Lise och Peter gick i familjeterapi tillsammans med Valdemar och Julis för att få hjälp att hantera rädslan och ilskan efter misshandeln.

Skyddar sig själva

I sin senaste bok pekar inte Peter finger åt vare sig mobbare eller våldsmän, däremot går han hårdare åt alla tysta vittnen. De som fnissar när en kollega blir mobbad på arbetsplatsen och de som väljer att blunda och gå förbi när någon blir misshandlad. Vilket var fallet båda gångerna som hans son blev överfallen.

– Det var folk som var på väg hem från jobbet och mammor som hämtat sina barn på dagis. Ingen stannade, ingen gjorde någonting. Det var faktiskt den största chocken för Julius. Människor som tittat honom rakt in i ögonen och bara promenerat vidare. Det är helt obegripligt att man väljer att skydda sig själv i den utsträckningen, säger Peter.

– Jag hade önskat att människor skulle känna större ansvar för sin omgivning, även om det är enklast att låtsas som ingenting. Varje dag är det tusentals människor som i skolan och på arbetsplatser ser hur folk blir mobbade, men inte gör något åt det. Det är inte rimligt att vi danskar är världens lyckligaste folk och så kan vi inte se längre än vår egen näsa.

Själv har Peter valt att ingripa vid flera tillfällen. Även i situationer där det hade kunnat gå illa. Som när en berusad man plötsligt gav sig på en ung kille på ett tåg. Peter försökte få med sig andra passagerare, om de ingrep tillsammans kunde de ju stoppa mannen. Men han fick bara till svar att det ”inte var deras problem”. Det var upp till honom.

–Jag vet inte varför jag sa som jag gjorde då, men jag gick fram till mannen och sa: ”Vi måste vara rädda om varandra.” Det var nog inte vad han hade väntat sig att höra, men det fick honom att sluta.

Har sett konsekvenserna

Om Peters taktik alltid är rätt går ju att diskutera. En cykeltur med hustrun höll på att sluta illa när Peter försökte stoppa ett slagsmål och själv blev hotad med en krossad glasflaska mot halsen.

– Jag var så rädd, och var nära att bryta samman helt och hållet, minns Peter.

Som tur var slutade allting väl, men han är medveten om att det kan innebära en risk att ingripa.

– Man ska såklart vara försiktig och inte sätta sitt eget liv på spel, men man ska inte heller bara stå och se på. Man kan alltid ringa efter hjälp eller berätta för polisen att man blivit vittne till något, det är de alltid i behov av.

Peter uppmanar inte människor till att stoppa våld och mobbning för att det låter rätt och bra, utan för att han känner till konsekvenserna när det inte stoppas i tid. Genom pojken som hoppade ut genom fönstret, rumskompisen som grät på nätterna och sin egen son där överfallen satte djupa spår.

Under hela åttonde klass stängde Julius in sig och isolerade sig från sina vänner. Och Peter och Lise var så oroliga att de helst hade velat hålla kvar barnen inomhus jämt. Till sist valde de att gå i familjeterapi för att komma ut ur den skugga som låg över dem.

I dag har de tagit sig förbi det och Julius har blivit en självsäker ung kille som blivit huvudet längre än sin pappa, och som snart ska flytta hemifrån. Men våldet kom att påverka Peters liv i grunden. Anti-mobbning har blivit hans kall, och de senaste åren har föredrag om mobbning varit det som fyllt dagarna i hans kalender långt mer än teater och skådespeleri. ■

 

Text: Karin Heurlin

Bild: Steen Wrem



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...