Annons

Annons

Hans psykiska misshandel var nära att knäcka mig

Under alla år vi var gifta var Johan svartsjuk och kontrollerande. När han började fråga ut barnen om okända män i mitt sovrum blev jag riktigt rädd...


shutterstock_224790124

För fem år sedan flydde jag från min make Johan. Han hade psykiskt misshandlat mig i över tio år och med åren hade förtrycket blivit värre och värre.

Han var enormt svartsjuk och under det sista året av vårt äktenskap hade han svårt att kontrollera sin svartsjuka. Han anklagade mig konstant för att vara otrogen, trots att jag aldrig någonsin hade bedragit honom. Varje gång jag lämnade hemmet fick jag detaljerade utfrågningar.

Annons

Det var fruktansvärt att ha det så, men på något sätt levde jag på hoppet om att det skulle bli bättre. Ibland kunde han inse hur hans beteende skadade vårt äktenskap och då bad han om ursäkt och var väldigt ångerfull.

Det var vid dessa tillfällen som han gick med på att söka professionell hjälp för sig själv och äktenskapsrådgivning för oss tillsammans.

Utan framgång

Vi kämpade i över 15 år med att få äktenskapet hälsosamt och lyckligt, men utan framgång. När barnen föddes blev hans svartsjuka tusen gånger värre. Nu skulle han behöva dela mig med barnen och dessutom insåg han tidigt att barnen ofta upptog en stor del av min vardag.

Jag ansträngde mig för att inte uppslukas helt av barnen och planerade tid för Johan och mig ensamma. Men vad jag än gjorde så var det inte tillräckligt för honom. Han gnällde och klagade konstant på allt mellan himmel och jord. Det var som att det för honom kändes som att hela världen gick emot honom hela tiden.

Läs också: Min man hade en hemlig familj

Nu i efterhand så inser jag vilken barnslig syn på familjelivet han hade, och hur egocentrisk och osäker han var. Men när vi var mitt i det så var min fokus hela tiden att få familjerelationerna bättre. Jag slet som ett djur för att tillgodose både barnens och hans alla behov.

Johan talade alltid illa om mina vänner och min familj. Vi hade valt att flytta långt bort från både min och hans uppväxtort då han blivit erbjuden ett väldigt bra jobb på den nya orten. Jag var långt ifrån mitt nätverk och kände mig isolerad.

Kritisk och negativ

Johan var kritisk, nedtryckande, negativ och pessimistisk.Han hade inte alltid varit sådan, vi hade en fantastisk start på vår relation och de första åren så hade vi det toppen. Men av någon anledning så förändrades han och han blev bitter och olycklig.

Jag erbjöd mig att gå med honom till läkaren, att börja träna tillsammans för att få igång honom, och allt annat som skulle få honom att må bättre. Men han blev elakare och elakare.

Blev knäckt

Det knäckte mig att leva tillsammans med honom. Jag tror att jag hade bra självkänsla och självförtroende innan jag träffade honom, men efter år av den psykiska misshandeln så började jag att kritisera mig själv. Livet började skifta från färgglatt till grått.

Min familj och mina vänner märkte att min vanligtvis glada personlighet hade påverkats och att jag ofta var ledsen och kände en hopplöshet i mitt äktenskap.

Läs också: Svärmor och jag blev vänner först efter skilsmässan

Frågade ut barnen

En kväll när vi satt runt middagsbordet började min make att fråga ut vår son om vilka de okända männen var som mamma tog emot i sitt sovrum. Lyckligtvis var sonen för liten för att förstå vad hans pappa egentligen syftade på.

Johans svartsjuka hade gått så långt att han frågade ut våra barn då han misstänkte att jag var otrogen. Det var jag förstås inte, men hans utfrågning fick mig att inse att Johan började bli paranoid.

Att han dessutom var så aggressiv gjorde att barnen var rädda för honom och hans vredesutbrott.

Hemska utbrott

Det sista halvåret vi levde tillsammans så var det nästan dagligen hemska utbrott och gräl. Jag försökte att stå emot, men att ständigt bli kritiserad och ifrågasatt gjorde att jag desperat försökte försvara mig mot hans påhopp. Jag tvingade honom flera gånger att lämna hemmet och ta in på hotell över natten då jag kände mig livrädd för hans beteende.

Men han kom alltid tillbaka hem utan förvarning och smög in och skrämde mig enormt när han helt plötsligt uppenbarande sig hemma.

Paranoid

Han förföljde barnen och mig när vi var på lekplatsen eller när vi åkte till mataffären. Jag kunde se honom sitta i bilen och titta på oss när vi lekte på lekplatsen eller vänta utanför affären när vi handlade mat.

När jag konfronterade honom så sa han alltid att han var där för att möta oss även om han hade suttit i sin bil i timmar och bara stirrat på oss.

En natt så tvingade han sig på mig i sovrummet. Han hotade mig och höll fast mig medan han hetsigt fullföljde sin akt. Det var en fruktansvärd upplevelse och att jag nu kan skriva om den utan att börja gråta är bevis för att terapi och tid har läkt mina sår. Efter det så lämnade jag honom.

Jag och barnen flyttade till en början till ett hotell, men efter några månader föreslog Johan att barnen och jag skulle flytta tillbaka till min hemstad så att mitt nätverk skulle kunna hjälpa mig med barnen.

Han var enbart intresserad av att sporadiskt träffa sina barn och han tyckte att det var en bra lösning för alla.

Läs också: Skilsmässan blev starten på ett bättre liv

Tacksamhet

Efter att ha tagit mig ur äktenskapet och därefter genomlidit den hemska skilsmässan så är jag så tacksam för hur vårt liv ser ut i dag. Det har varit fruktansvärt jobbigt, och att en människa kan förändras så som han gjorde är fortfarande obegripligt för mig.

Det var ett stort misslyckande för mig att kräva en skilsmässa, men det var ohållbart att leva som vi gjorde. Och allra mest så påverkade det barnen väldigt negativt att leva mellan två vuxna som ständigt grälade.

Ett nytt liv

De första åren efter vi lämnade Johan så byggde jag med hjälp av min familj och mina vänner upp vårt nya liv. Jag gjorde mitt bästa att skapa trygghet och kontinuitet för barnen. De blommade ut och det var uppenbart att de uppskattade sin nyvunna trygghet.

Efter två år så mådde barnen så bra att jag kunde ta tag i att bygga upp mig själv igen. Jag hade levt i en destruktiv relation så länge att jag var ett skal av mitt ursprungliga jag. Men med mycket hjälp i form av terapi och öppenhjärtliga samtal med förtroliga vänner och familj så började jag steg för steg att läka och återupptäcka mig själv.

Aldrig ångrat

Johans förtryck kommer alltid att vara en del av min historia men jag beslutade mig för att det inte skulle bli en del av min framtid. Det har varit en brant uppförsbacke och det har tagit lång tid, men jag ångrar aldrig för en sekund att jag valde att lämna äktenskapet.

Tvärtemot så kände jag ofta att jag önskade att jag hade gått långt tidigare, speciellt med tanke på eventuella ärr det gett barnen.

Men nu inser jag att jag gjorde så gott jag kunde och jag är väldigt stolt att jag tog mig ur det och satsade på ljus framtid för mig och mina barn. Det är vi värda.

/Louise

Save

Save

Save

Save


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar... http://www.allers.se/page/1/