Annons

Annons

Panikångesten tvingade mig att välja mellan döden eller livet

Charlie, 25, förstod ingenting när den första panikångestattacken drabbade honom. Inte heller vid den andra, då han i desperation svalde en stor mängd värktabletter. Nu berättar han om sitt liv i hopp om att hjälpa andra.


Annons

panikångest

Charlie drabbades av panikångest – nu hjälper han andra

Tårarna strömmande nerför kinderna. Han skulle egentligen träffa sina vänner, men nu satt han ensam på en bänk i centrala Kalmar.

Charlie Eriksson, då 21 år, förstod inte varför han var så ledsen.

– Hjärtat rusade, jag hade svårt att andas. Jag trodde att jag höll på att dö. Jag tänkte att nu kollapsar hela kroppen.

Läs också: Mammas ångest präglade våra liv

Ringde 112

I den stunden bestämde sig Charlie för att ringa 112. Han förklarade att han mådde väldigt dåligt – han behövde prata med någon.

– Men kvinnan som svarade kunde inte hjälpa mig, minns Charlie. Hon ville ge mig numret till taxi…
En stund senare la sig ångesten.

Efter den episoden, som slutade med att Charlie dagen därpå intalade sig själv att det var en engångshändelse, följde inom loppet av fyra månader ytterligare fyra panikångestattacker, tre läkemedelsöverdoser och två veckor på psykiatrisk intensivvårdsavdelning.

Visste inget om psykisk ohälsa

Det har gått lite mer än tre år sedan Charlie blev utskriven. När vi ses på ett kafé i Göteborg, staden där han numera bor tillsammans med katten Sally, har sommaren övergått i höst.

– Jag visste ingenting om psykisk ohälsa, säger Charlie när han tänker tillbaka. Jag hade inte några kunskaper, bara fördomar.

Läs också: Min ångest fick mig att skada mig själv

Vid tidpunkten var Charlie student i Kalmar. Han trivdes och hade fått många nya vänner.

Men när den andra panikångestattacken drabbade honom, bara ett dygn efter den första, svalde han alla värktabletter han kunde hitta i sitt badrumsskåp. Sedan ringde han 112 och sa att han hade försökt ta livet av sig.

– Det var en dödande dos, säger Charlie. Men där och då förstod jag inte hur illa det var.

Ett rop på hjälp

Han förklarar att syftet aldrig var att dö. Tabletterna var hans sätt att försöka få den hjälp han inte fått när han ringde 112 vid den första attacken. Han var ensam och visste inte vad annat han kunde göra.

– Det var samma känsla som tidigare, säger Charlie dröjande. Jag trodde återigen att jag skulle dö.

Läs också: Min vän tog sitt liv – nu vill jag hjälpa andra

Hämtad av ambulans

Den här gången blev dock Charlie tagen på allvar och hämtad av ambulans. Morgonen därpå kom föräldrarna och de tre äldre bröderna till sjukhuset.

Charlie beskriver stämningen som tryckt. Han förklarade att han mådde dåligt, men att han inte visste orsaken.

Sommaren tillbringades sedan i hemstaden Falkenberg. Där fick Charlie, efter en tredje panikångestattack, diagnosen depression, något han hade svårt att identifiera sig med.

Läs också: Amy berättar om sin svåra ångest

– Jag passade inte in i föreställningen jag själv hade av en deprimerad person, säger Charlie.

Han tar en tugga lasagne och fortsätter sedan:

– Jag såg framför mig den här stereotypa bilden: en mörkklädd, ledsen människa.

Träffade psykolog

Charlie fick träffa en psykolog och mediciner skrevs ut. När hösten kom kände han sig stark nog att resa till Frankrike. Där skulle han tillbringa ett år som utbytesstudent – en dröm han länge haft. Men väl på plats i staden Nice gick det inte alls.

– Jag insåg att jag mådde mycket sämre än jag trott. Det skulle inte funka. Det skulle bli en för stor utmaning i mitt tillstånd.

Läs också: Jag åt tablett för att slippa kännas hans hat

Så Charlie reste hem igen och återvände till Kalmar. Nu gällde det att på ett trovärdigt sätt förklara för kompisarna varför han hade lämnat Rivieran.

– Jag drog till med allt jag kunde komma på som lät vettigt, säger Charlie och ler snett. Skolsystemet var dåligt och språket var svårt, det var inget att ha.

Att berätta sanningen klarade han inte.

– Ingen visste att jag var sjuk, förutom min familj. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga, om jag skulle berätta för mina vänner. Jag visste ju knappt själv vad jag var med om. Och man pratar ju aldrig om hur man mår, egentligen.

Läs också: Kärleken till Jenny hjälpte mig att lämna drogerna

En ny panikångestattack

Charlie lägger ifrån sig besticken på den tomma tallriken och berättar sedan om hur han, tillbaka i Kalmar, bjöd hem en tjej på middag. De hade trevligt. Det kändes som om han var på banan igen.

Men senare samma kväll, när Charlie var ensam, kom den fjärde panikångestattacken.

Läs också: Min vän tog sitt liv – nu vill jag hjälpa andra

– Jag tog en massa värktabletter, svepte vinet som fanns kvar och ringde 112, minns Charlie. Det hade ju funkat innan.

Charlie Eriksson, Aldrig Ensam Foto:Emelie Asplund

Aldrigensam heter Charlies informationssida på nätet.

Dagen efter, när föräldrarna kom till sjukhuset, låg deras fokus på att Charlie denna gång inte skulle bli utskriven.

– Det var deras rädsla. De kände sig nog ganska maktlösa då.

Charlie tystnar lite och fortsätter sedan:

– Jag förstår nu hur jobbigt det måste ha varit för dem att jag inte insåg hur allvarligt det var. Jag satt där som om ingenting hade hänt. Jag ville bara ut från sjukhuset – ”jag skiter i detta” – medan de hade en helt annan bild av det aktuella läget. Jag kände mig ju som mig själv igen. De gjorde allt de kunde, men jag föll tillbaka i alla fall. Och just att jag inte kunde förstå allvaret…

Attackerna blev starkare

Men trots föräldrarnas oro lyckades Charlie snacka sig ut från sjukhuset, något som ledde till att det slutligen höll på att gå riktigt illa.

Nästa panikångestattack som drabbade honom kom med större kraft än de tidigare, och Charlie svalde både lugnande och värktabletter.

– På sjukhuset… Det sista jag kommer ihåg är att en äldre kvinna skjutsas förbi mina fötter. Sedan hamnar jag i koma.

Charlie gör en kort paus och konstaterar sedan att det fortfarande känns surrealistiskt när hans föräldrar eller syskon pratar om det som hände.

– Det känns som om de pratar om någon annan, eftersom det är mycket som jag själv inte minns.

Läs också: Nu vet jag varför jag alltid känt mig så annorlunda

Psykiatrisk avdelning

När Charlie föll i koma fick familjen beskedet att man inte visste om Charlie skulle överleva. Men dagen därpå vaknade han och las in två veckor på psykiatrisk intensivvårdsavdelning.

Att läggas in på en psykiatrisk avdelning kändes dock lika främmande för Charlie som att få diagnosen depression. Han insåg fortfarande inte allvaret, kände sig malplacerad och tänkte att han inte var en av dem.

Läs också: Louise hamnade på psyket efter mediala experiment

– Då hade jag delat in det i ”vi och dem”, säger Charlie. Det var andra som drabbades av sådant här, det skulle aldrig hända mig eller någon i min närhet. Det kändes konstigt att plötsligt vara en av de andra.

Startade ”Aldrig ensam”

Det var först när Charlie beslutade sig för att skriva ner allt han varit med om som han började komma till insikt.

– Från början var texterna jag skrev bara ett sätt för mig att sakligt lägga pusslet och få en bild av händelseförloppet, förklarar Charlie.

Men efter en tid bestämde han sig för att dela med sig av sin historia. Texterna finns numera att läsa på den egna informationssajten aldrigensam.com – en sida som fått stor spridning och uppmärksamhet. Både unga, som känt igen sig, och föräldrar hör av sig.

– Jag vill göra det lättare att prata om psykisk ohälsa, och mer accepterat, säger Charlie.

– Nu, med facit i hand, kan jag förstå varför Aldrigensam har blivit så stort. Jag vet ju nu att det finns många drabbade, men det visste jag inte när jag drog igång det här.

För att sprida mer kunskap i ämnet föreläser Charlie också. En hektisk höst väntar, men han är inte orolig att ångesten ska komma tillbaka.

– Även om jag har mycket att göra så ser jag till att vara ledig också. Jag umgås med vänner och försöker resa så mycket jag kan. I somras var jag och surfade i Portugal och på road trip i Norge. Jag är medveten om mina begränsningar – och lyssnar man på kroppen så mår man bättre.

Fotnot. Aldrigensam heter Charlie Erikssons informationsprojekt på nätet. Här finns även hans bok, Du är ”inte” sjuk, till försäljning. Charlie sitter även i styrelsen i organisationen Suicide Zero.

Text: Lina Norman
Bild: Emelie Asplund

Läs också

Hans svartsjuka knäckte mig nästan

livradd-puff

Save

Save

Save

Save

Save


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…