Annons

Annons

Panik när sonen blev inlåst – i solariet!

"Pappa, ja' sitter faast..." Nej, det var inte Emil i Lönneberga som ringde och beklagade sig över att vara fast i soppskålen. Men ungefär så här lät det för en tid sedan när vi fick ett telefonsamtal hem.


 

25_solarium

Illustration: Victoria Plantin

”Vi sitter fast och kommer inte ut, hur vi än försöker öppna dörren. Och vi kan inte stänga av larmet.”

Det var sonen som hörde av sig och försökte förklara knipan som han hade hamnat i, men vi hörde knappt vad han sa. Det tjöt så förfärligt i bakgrunden. Sonen och hans kompisar befann sig inne i solariet. Man kan säga att deras situation var lite prekär, och att som förälder få reda på det när man lever i villfarelsen att man har livet under kontroll känns så där.
Vi såg ju framför oss att han bara var ute på en stilla promenad i området med sina kompisar och att han på sin höjd balanserade på trottoarkanten lite för nära vägen. Ingenting annat. Vi hade förstås fel, som många tonårsföräldrar före oss. Men jag är i alla fall glad att han ringde hem.

Annons
Gilla Allers på Facebook

Från början hade också kvällen varit oskyldig. Jag tror att de hade passerat det nyöppnade och obemannade solariet ett par gånger och till slut blivit nyfikna på hur det såg ut därinne. Det kan hända att de också tyckte att det var ett tillfälle att hänga inomhus en stund och vila benen, och därför öppnade dörren till Pandoras ask. Utan att ana vad som skulle ske. Porten till solens rike öppnade sig utan bekymmer och det var väl därför de aldrig kollade öppettiderna innan de stegade in. Även om de hade gjort det är det inte säkert att de hade noterat att det passerat stängningsdags. Jag hade antagligen inte gjort det.

Men så har jag heller aldrig varit med om samma sak. För när jag gick på solarium på 1980-talet såg det annorlunda ut.
Man gick inte, som i dag, till trånga, obemannade lokaler. Det var stora, luftiga utrymmen och jag hade klippkort. Det fanns konstgjorda palmer, och på mitt första besök blev jag bjuden på apelsinjuice. Alla som var något var här, och dessutom sådana som jag.
Efter solandet gjorde man sig i ordning i omklädningsrummet. Vi var solbrända och fina, och jag hade en rosa, doftande crème som jag smorde in mig med, fast jag egentligen inte tålde parfymen.
Nu var det länge sedan som jag solade på solarium och jag har sagt till barnen att jag föredrar att de heller inte gör det. Mer än sporadiskt i alla fall, med tanke på alla risker som det visat sig ha.

Nu var det inte sola som sonen skulle göra den där kvällen, utan mer stilla sin nyfikenhet.
Killarna slank in i solariet på ett rent bananskal och det slutade också som när man trampar på ett sådant. För larmet var på och dörren antagligen bara öppen för att siste man inte smällt igen den ordentligt efter sig. De hann väl knappt gå någon husesyn innan larmet började tjuta och de rörde sig instinktivt mot utgången. Men där tog det stopp. För nu hade dörren gått igen ordentligt och ville inte öppna sig.

Killarna försökte på alla sätt att ta sig ut, innan sonen tvingades ringa hem och förklara att de var inlåsta. Maken rusade till undsättning, men kunde inte göra mycket när han väl var där – bara betrakta dem på andra sidan glasrutan där de hukade för oväsendet. På något sätt kommunicerade de och till slut fann killarna ett telefonnummer på insidan av solarieväggen som sonen ringde. Han fick tag i solariets ägare, som kom och öppnade och släppte ut dem. Till slut kunde vi alla andas ut och saken var utagerad.
Barnen och deras kompisar har besökt solariet sedan dess, men numera är de noga med att kolla öppettiderna. Annars vet de hur det kan sluta.

Christel

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här.



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...