Annons

Annons

En främlings hjärta slår i Charlottes kropp

För Charlotta hade livet knappt hunnit börja när hennes hjärta slutade fungera. Tonårstiden handlade till stor del om långa sjukhusvistelser. Bunden till en mekanisk pump hölls hon vid liv i väntan på organdonation…


Annons

Organdonation nytt hjärta

Charlotte fick ett nytt hjärta. I dag föreläser hon för ”Mer Organdonation”.

En organdonation gav Charlotte ett nytt hjärta

Det är tack vare en okänd organdonator som Charlotta Strömberg med raska steg kan komma till kaféet vid järnvägsstationen i Kristianstad där vi har bestämt träff.

Charlotta, 24, ska prata om hur viktigt det är med just organdonationer. Om inte en främmande persons hjärta slagit starkt och regelbundet i hennes bröst och pumpat runt blodet i hennes kropp hade hon inte levt i dag.

Läs också: Jag trodde jag var lat – men jag var dödssjuk!

– Jag känner stor tacksamhet mot donatorn och dennas anhöriga. Jag är också tacksam för att jag lever.
Annat var det för åtta år sedan. Då såg Charlottas situation helt annorlunda ut och hennes framtidsutsikter var i allra högsta grad ovissa. Då hölls hon vid liv med en hjärtpump i väntan på den helt livsavgörande hjärttransplantationen.

Väntade länge i transplantationskö

– Ovissheten var det värsta. Jag visste inte hur länge jag skulle få vänta i transplantationskön och många hinner dö innan en donator dyker upp.

Charlotta berättar att hon inte var så rädd för själva döden, men tanken på att behöva lämna sina föräldrar och syskon och alla andra som hon höll av gjorde henne livrädd.

Läs också: Det känns som ett mirakel att jag överlevde hjärntumören

– Därför vägrade jag ge upp. Där framme, i slutet av kön, väntade ju min chans att få leva vidare.

Charlottas historik med hjärtproblem började redan när hon föddes. Då upptäckte barnläkaren att hon hade en läckande hjärtklaff, men felet bedömdes inte som så allvarligt att det krävdes en operation.

– Läkaren sa till mina föräldrar att jag om jag eventuellt skulle behöva gå igenom en operation skulle det vara först när jag var i 20-årsåldern.

Hjärtfel märktes först inte

Under de första åren under uppväxten i Karlstad och sedan i det lilla idylliska samhället Tollarp söder om Kristianstad, dit familjen flyttade när Charlotta började skolan, märktes inget av hennes hjärtfel.

Här lekte hon som andra barn med sina äldre syskon Daniel, i dag 38, Sebastian, 30, och Cecilia, 26, och fick sedan ta hand om sina småsyskon Adrian, 23, Theodor, 20, och Cornelia, 17.

– Jag höll på med både gymnastik och friidrott efter skolan och jag var verkligen aktiv på fritiden.

Läs också: Jag är rätt man att bli blind!

Men när hon var kring 14 år drabbades Charlotta plötsligt av en enorm trötthet. Och det stod snabbt klart att det inte handlade om någon vanlig tonårströtthet. Den blev bara värre och till slut orkade hon varken hänga med kompisarna eller vara med på gymnastiken i skolan.

Drabbades av andnöd

I början avfärdade hon själv besvären med att hon drabbats av en långdragen förkylning, men en dag efter middagen drabbades hon plötsligt av andnöd.

– Mamma trodde att jag fått en allergisk reaktion och körde in mig till akuten, men eftersom läkaren inte hittade något fick vi åka hem igen samma kväll. Men jag kände att det var något som inte stämde, och det var obehagligt.

Läs också: Jag levde med obehandlad tbc i många år

Under natten höll mamma Catharina uppsikt över sin dotter, och tidigt på morgonen väckte hon Charlotta och sa att de var tvungna att omedelbart åka tillbaka till akutmottagningen vid Centralsjukhuset i Kristianstad.

– Mamma berättade att jag hade andats oregelbundet medan jag sov.

Undersökning med EKG

Den här gången gjorde sjukhuspersonalen en ny och grundligare undersökning med hjälp av både EKG och ultraljud. Resultatet av undersökningen var chockerande.

– Mitt hjärta var dubbelt så stort som normalt. Men läkarna lugnade oss och berättade att de trodde att det skulle räcka med att jag behandlades med mediciner.

Läs också: Nu vet jag varför jag alltid känt mig så annorlunda
Tillfälligt blev Charlotta lite piggare och hon kunde återgå till en normal vardag med skolarbete och umgänge med vänner på fritiden. Men det höll inte länge, och när hon en dag svimmade i skolan blev det ambulanstransport direkt till hjärtspecialisterna på Universitetssjukhuset i Lund.

Det stod snabbt klart att hon var i akut behov av ett nytt hjärta, men för att hon över huvud taget skulle bli stark nog att klara en transplantation var hon tvungen att först få en hjärtpump inopererad.

Blodförgiftning

Då drabbades Charlotta av nästa svåra motgång som var ytterst nära att kräva hennes liv.

– Jag fick blodförgiftning och läkarna tvingades hålla mig nersövd i sju veckor. När jag väcktes igen hade alla mina muskler förtvinat, och jag fick till och med lära mig gå på nytt.

Läs också: Jag vet inte hur jag överlevde

Transplantationen sköts upp

Eftersom hon var så försvagad ansåg läkarna att hon inte skulle klara en hjärtoperation, och transplantationen sköts på framtiden tills hon åter hade hunnit bygga upp kraft i musklerna. Och med en stor portion envishet och livslust kämpade sig Charlotta tillbaka. I början handlade det om några få stapplande steg med hjälp av en gåstol.

– Mina föräldrar och mina syskon fanns där hela tiden vid min sida på sjukhuset. De var ett helt fantastiskt stöd för mig.

Väntelista för nytt hjärta

Till slut nådde hon målet och blev uppsatt på väntelistan för ett nytt hjärta. Under tiden fick hon åka hem till Tollarp där hennes föräldrar fick lära sig att sköta hennes livsviktiga hjärtpump.

Läs också: Lina gav en njure till sin bror

– Det var jobbigt att vänta på transplantationen eftersom det är en väntan på något som man inte vet om det kommer. Jag minns att jag läste om en tjej som ett par år tidigare dött medan hon stod uppsatt på listan.

Dagarna gick, men sent en kväll kom samtalet som de hoppats på. Charlotta minns att klockan var omkring elva och att hon låg på sin säng när jag hörde att det ringde. Fem minuter senare kom hennes mamma Catharina och pappa Peter in i rummet och berättade att det fanns en donator och att en ambulans var på väg.

Operation utan komplikationer

Operationen gick problemfritt och redan när Charlotta vaknade upp ur narkosen kände hon en enorm skillnad.

– Det var som om en helt ny värld öppnade sig för mig. Det kändes i hela kroppen. Tröttheten var försvunnen, och i stället kände jag mig pigg från topp till tå, säger Charlotta och tillägger med ett skratt:

– Det kändes som om jag skulle ha kunnat gå direkt från sängen till att springa ett maratonlopp. Det var en helt fantastisk känsla.

I dag slår en okänd persons hjärta i Charlottes bröst.

I dag slår en okänd persons hjärta i Charlottes bröst.

Föreläser för ”Mer organdonation”

När hon väl blev utskriven från sjukhuset kunde hon börja ta igen allt hon förlorat. Under åren då det för hennes del mest hade handlat om att försöka överleva hade hon missat delar av årskurs åtta och hela nian.

Läs också: Maries dotter blev överkörd av en traktor

Det läste hon in i efterhand och efter det har hon utbildat sig till undersköterska. I dag arbetar hon på ett äldreboende i Kristianstad samtidigt som hon föreläser för organisationen Mer Organdonation (MOD) som kämpar för dem som står på väntelistan för en organdonation.

– Att jag valde att arbeta inom vården är inte så konstigt. Jag har alltid gillat att få hjälpa andra och på grund av mina egna erfarenheter tycker jag att jag har mycket att dela med mig av, säger hon.

Vet inte vem som donerat

Charlotta har som mottagare rätt att få veta ålder och kön på personen som donerat sitt hjärta till henne, men hon har valt att inte ta reda på det.

– Det skulle bara leda till att jag började tänka på den personens liv och målat upp en bild av hur denna var i mitt inre. Jag ser det som en enormt fin gåva, och ser värdet i att inget veta.

Läs också: Kristin träffade sin donator

Av respekt för donatorns anhöriga, och för att de inte ska kunna räkna ut vem som har fått hjärtat, vill Charlotta inte heller ange exakt vilket datum transplantationen skedde.

Det har tagit tid att återhämta sig både psykiskt och fysiskt, och det har varit en lång och jobbig väg att komma dit där hon är i dag.

– Men numera är det inte så ofta jag tänker på att det är en annan människas hjärta som slår i min kropp. När jag gör det är det glädje och tacksamhet som jag känner.

Text: Per-Ola Ohlsson
Bild: Stefan Sandström och privat

Läs också

Kevins hjärta slår nu i någon annans kropp

kevin organdonation


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…