Annons

Annons

Läkarna viftade bort mina farhågor – men jag hade ju rätt!

Det började med ett mystiskt märke på benet, feberattacker och plötslig trötthetskänsla. Ingen läkare kunde förklara symtomen och ingen tog Gudrun Svenssons oro på allvar. Till slut togs ett blodprov och svaret skakade om alla!


Annons

Läkarna kunde inte förklara Gudruns symtom.

Gudrun gick med obehandlad tbc i flera år

Gudrun Svensson, 74, bläddrar i ett gammalt fotoalbum framför sig i vardagsrummet hemma i Lomma. Hon tar fram några gulnade papper med kurvor och diagram.

– Det här är kanske beviset på att jag har burit på tuberkulos sedan barndomen. Det är min mammas anteckningar över feberattackerna jag hade när jag var fyra och sex månader gammal, berättar hon.

Förknippas med lungsjuka

Säg ordet tbc och de flesta förknippar det med lungsjuka, långa vistelser på sanatorium och i värsta fall döden. Det är en sjukdom som det stora flertalet av oss associerar till tiden före andra världskriget, något som mormor och mormorsmor oroade sig för.

Tack vare en omfattande vaccination av alla nyfödda som pågick fram till mitten av 1970-talet är tbc i dag mycket ovanligt i Sverige. Men sjukdomen är inte utrotad. Den kan finnas latent hos personer födda under första halvan av 1900-talet utan att de någonsin vet om det. De kan bära på tuberkelbakterien i åratal innan den aktiveras och de blir sjuka.

Oförklarligt sjuk

Det var det som drabbade Gudrun. Hon blev plötsligt och oförklarligt sjuk för fem år sedan. Först efter två år fick hon rätt diagnos, och sedan krävdes ytterligare nio månaders antibiotikabehandling innan hon blev frisk.

– Det var ingen läkare som tänkte på att jag kunde ha tbc. När jag själv föreslog det möttes jag av skepsis från läkarna och vissa drog på smilbanden.

I dag är Gudrun helt frisk och fri från tbc. Trots att hon egentligen är pensionär jobbar hon heltid som lektor vid Institutionen för svenska språket vid Linnéuniversitetet i Växjö.

Läs också: Jag trodde jag var lat – men jag var dödssjuk!

– Jag borde ha trappat ner, men det har snarare blivit så att jag har trappat upp, säger hon med ett skratt.

Det glada skrattet och glimten i ögonen är bland det första man lägger märke till hos Gudrun. Den långa sjukdomsperioden och ovissheten innan hon visste vad det var för fel på henne har inte tagit det ifrån henne.

– Men visst var det obehagligt och det är klart att jag var rädd. En del av de sjukdomar som läkarna trodde att det kunde vara är verkligen hemska.

Märkligt utslag

Gudrun märkte det första tecknet på att hon var sjuk när hon en dag i januari 2012 upptäckte ett märkligt utslag på högra smalbenet.

– Jag hade aldrig sett något liknande. Det var stort som en femkrona och hudlöst. Det var som en knölig och fjällande ring som bredde ut sig.

Det mystiska utslaget varken kliade eller gjorde ont, men strax efter att hon upptäckt det fick hon sin första feberattack.

Läs också: Övervikten var sjukdomen lipödem

– När jag gick till vårdcentralen sa läkaren till mig att det troligen var rosfeber och jag skickades hem med penicillin. Men det hade inte den minsta effekt, berättar hon.

Gudrun blev bara sämre och sämre, samtidigt som hon fick fler mystiska utslag på högra smalbenet.

– Jag blev andfådd vid minsta lilla ansträngning och fick attacker med hög feber och sjok av trötthetskänsla. Vissa dagar kändes det som att jag hade fått influensa, men morgonen därpå kunde jag må bättre igen.

Fel diagnoser

Nästa läkare som undersökte Gudrun ställde diagnosen lunginflammation och skrev ut mer antibiotika, men det hade inte heller någon effekt.

– Jag hade stor hjälp av min bror som själv är läkare och kunde skicka mig till olika specialister som han rekommenderade.

En hudläkare var övertygad om att Gudrun hade blivit bilen av en fästing och smittad av borrelia. En annan trodde det kunde vara arteriellt bensår och hon fick gå igenom en omfattande undersökning av blodkärlen i benet.

– Då fick jag i alla fall veta att det inte var något fel på dem. Man kan säga att jag under de två åren jag skickades mellan olika vårdinstanser inte bara fick träffa tolv olika läkare, utan även fick förslag på många olika diagnoser som aldrig visade sig stämma. Men på så vis fick jag reda på att det är en massa sjukdomar som jag i alla fall inte har.

Bra blodvärden

Under en period befarade Gudrun att hon led av någon form av svårupptäckt cancer.

– Men alla mina blodvärden och min sänka var bra. Jag gick inte heller ner i vikt som man ofta gör när man är sjuk i cancer.

Eftersom Gudrun själv är forskare sökte hon i olika källor efter svaret på vad hon kunde lida av. Hon erinrade sig också att hennes mamma varit orolig för att hon smittats av tbc när hon var nyfödd.

– Tbc fanns i min omgivning. Min mormor, moster och morbror hade haft det och när min mor dog 1977 visade det sig att hon också var latent bärare av smittan.

Läs också: Så kom Titti tillbaka från sjukdomen

Men när Gudrun själv föreslog att det var det som orsakade hennes symtom var det först ingen av läkarna som ville lyssna på henne.

– Det var några som log åt mig och tydligt avfärdade mina misstankar. Min bror däremot, som ju också kan vår familjehistoria, började tro att jag kunde ha rätt.

Provet visade tuberkulos

Till slut, efter att ha blivit skickad runt mellan olika läkare i två år, var det en av dem som efter påstötningar från Gudruns bror tog ett blodprov som visade positivt för tuberkulos.

– Min första reaktion när jag fick beskedet var ”hurra, det är bara latent tbc” eftersom några av de andra sjukdomarna som läkarna trodde att det kunde vara är betydligt värre. Lite ”vad var det jag sa!”, tänkte jag också.

Eftersom tbc klassas som en allmänfarlig sjukdom och är anmälningspliktig sattes behandlingen omedelbart in. Men Gudrun behövde inte bli inlagd på infektionskliniken och isolerad.

– I och med att den låg latent i min kropp var den inte smittosam på samma sätt som om den hade brutit ut. Därför var det inte heller någon risk att jag skulle ha smittat någon annan.

obehandlad tbc

Maken Roland har varit ett stort stöd.

Hade inte smittat familjen

För Gudrun kändes det bra att hon inte hade fört smittan vidare till sin man Roland, 82, eller till deras barn Lisa, 46, och Björn, 49, och barnbarnen Elin, 12, och Maja, 15.

– Jag kan själv ha blivit smittad redan som spädbarn när min mamma förde de där anteckningarna över mina febertoppar. Men jag kan också ha kommit i kontakt med tbc när jag i början av 1990-talet arbetade som biståndsarbetare i flyktingläger i södra Algeriet. När det var sandstormar isolerades vi ibland tillsammans med flyktingarna i tält och där kommer jag ihåg att det var många som hostade hela nätterna, berättar Gudrun.

Helt friskförklarad

Gudrun fick den första behandlingen med antibiotika mot latent tbc på infektionskliniken i maj 2014. Efter ett par månader försvann andfåddheten och febern, utslagen blekte och krympte ihop. Men det skulle dröja ytterligare flera månader innan hon blev helt friskförklarad.

Läs också: Sjukdomen stal mig från mina barn

– Det var tur att jag fick de konstiga utslagen och att läkarna till slut upptäckte att jag hade latent tbc. Om tuberkulosen hade hunnit bryta ut ordentligt hade jag blivit allvarligt sjuk och i värsta fall kanske dött.

Gudrun tror själv att det var en allvarlig allergiattack som hon drabbades av hösten 2011 som påverkade den latenta tbc:n och utlöste symtomen.

Och nu i efterhand har hon fått veta att det ofta är i 70-årsåldern som sjukdomen kan bryta ut hos dem som har den latent.

Gudrun vill genom att berätta sin historia öka medvetenheten om att tbc inte är en utrotad sjukdom i Sverige som många tror.

– Läkaren som till slut tog det avgörande blodprovet sa till mig att mitt fall borde finnas med i undervisningen för blivande läkare. För mig var det viktigt att jag fick veta vad det var för fel på mig och att jag nu mår bra igen.

Text: Per-Ola Ohlsson
Bild: Kai Rehn

Läs också

Monika bar på oupptäckt fästingsmitta – i 30 år!

Monika Holm i Ystad sjuk av borrelia. Foto: Helene Nordgren

 


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…