Annons

Annons

Nu driver jag inte längre med dem…

Jag är typen som gör mig hemmastadd vid ett kafébord och sitter kvar vid samma bord tills kaffet är uppdrucket. Jag har hittat en nisch och här har jag det bra. Jag är inte den som hastigt plockar ihop mina saker och balanserar brickan till det mer attraktiva fönsterbordet om det plötsligt blir ledigt. Är inte riktigt tränad på att tävla om lediga stolar och leker inte gärna hela havet stormar på kafé.


kaseri-hotell

Illustration: Victoria Plantin

Det är klart, att envist stanna kvar vid mitt förstaalternativ av bord ger inga nya upplevelser. Men jag behöver heller inte vara stridsberedd vid minsta tecken på att de andra gästerna ska resa sig. Precis som jag inte tycker om att byta bord mitt i kaffestunden gillar jag inte heller att byta hotellrum på semestern. Trodde jag i alla fall. Lagt kort får gärna ligga, och det ger ett slags frid i sinnet att inte leta alternativ.
Det kan hända att jag har en stelbent karaktär, men jag skyller hellre på barndomens semestrar. Ett dominerande intresse var att åka runt och kika på vandrarhem och semesterbyar, andra ställen än det vi hade bokat och bodde på. Det kunde ju finnas något som var finare, som vi kunde välja nästa gång.
Jag trodde aldrig att den här rastlösheten fanns i mitt blod. För i åratal har jag raljerat över min allra första chartersemester som var tillsammans med mamma, moster och kusinen i Spanien. Jag var åtta år, och vi bytte inte bara hotell. Vi bytte semesterort!
Stället vi hade valt höll på att stänga för säsongen och mamma och moster övertalade resebyrån att få flytta till Benidorm, som hade betydligt mer puls.
Många år senare skulle maken och jag åka på bilsemester till Paris och Disneyland med barnen. Och den semestern skulle visa att jag hade fel. Jag hade betydligt mer oro i blodet än jag trodde.
Genom att studera Pariskartan hade jag strategiskt bokat ett hotell mittemellan nöjesparken och innerstan. Superpraktiskt, tyckte jag. Varken maken eller jag hade kollat hur sköna eller osköna omgivningarna var. Det enda vi visste var att det var nära till tunnelbanan. Därmed bestod också utsikten av en enda sak: betong! Då kom känslan över mig som jag inte trodde att jag hade: Jag måste byta hotell! Det kändes inte alls som en sommarsemester.
Driften att hitta ett annat hotellalternativ var så stark att jag tvingade ut familjen i bilen sent på kvällen, körde till nöjesparken och frågade runt på hotellen tills vi fick napp på ett annat boende. En natt tvingades vi sova på betonghotellet, men sedan aldrig mer.
Och jag var aldrig mer densamma. Jag hade bytt hotell. Sonen var väl i samma ålder som jag var när mamma och moster bytte boende i Spanien.
Det var väl dessutom på den här semestern som dottern uttryckte att det hade varit mycket tryggare om mormor och morfar hade varit med…
Fortfarande ligger jag ändå i lä när det gäller att byta hotell eller stuginredning. Jag tänker på den gången min mamma och pappa hade bokat ett semesterboende för några dagar och råkade se en stor ful spricka på byrån i stugan de hyrde.
Antagligen bara växte sprickan och blev allt större, för till slut stod min mamma inte ut med den fula byrån, och kom fram till den sedvanliga slutsatsen att hon måste byta stuga. Här kunde de inte bo.
Den gången orkade inte min pappa byta. Han hade varit med många gånger förr. Deras kompromiss var att de övertalade personalen att bära ut den fula byrån från mammas och pappas stuga, och bära in en ny – utan spricka. Och husfriden la sig.
Detta var för enbart några dagars semester. Men visst är det så att alla stunder är viktiga. Man vill att varje sekund ska vara vacker, och jag har slutat att driva med deras semestervanor. Nu förstår jag i stället: De lever i nuet!

Christel

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här.

Annons
Gilla Allers på Facebook



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...