Annons

Annons

Min mamma var en narcissist

Kristina växte upp med sin ensamstående mamma. Utåt sett verkade allt bra, men inom hemmets fyra väggar pågick ett drama där moderns sjukliga självupptagenhet gick före omsorgen om dottern...


narcissistisk mor

Bild: Shutterstock (Bilden är arrangerad)

Jag växte upp med en narcissistisk mor

Redan som liten kände Kristina att hon inte var älskad. Hon levde med en känsla av att vara mindre värd än alla andra.

– Min så kallade mamma har aldrig gett mig en kram eller sagt att hon tycker om mig. Jag var bara till besvär. Det var hennes regler som gällde och jag hade inget att säga till om, berättar Kristina och lutar sig tillbaka i fåtöljen.

Läs också: Mamma var avundsjuk på mig

Hon ger intrycket av att vara trygg och harmonisk kvinna. Men det är något som hon blivit först på senare tid. Det skulle ta nästan 50 år innan hon fick sinnesro. Och det har varit en lång resa, där hon fått jobba med sig själv för att bli hel.

Växte upp ensam med mamma

Kristina växte upp med sin mamma, eftersom hennes pappa lämnade dem när Kristina var bara ett år. Hon var helt i händerna på en mamma som visade sig ha en narcissistisk personlighetsstörning.
Ingen anade vad som hände innanför väggarna i tegelhuset i det prydliga villakvarteret.

– Jag önskar att någon hade hjälpt mig och att jag blivit adopterad, för jag var inget efterlängtat barn. Hade hon slagit mig i ansiktet hade omgivningen märkt det. Nu slog hon mig mestadels mentalt och det satte djupare spår, förklarar Kristina.

Förälder utan förmåga till empati

Det är stundtals jobbigt för henne att prata om det förflutna. Men hon vill berätta i hopp om att hjälpa andra som mår dåligt, efter att ha vuxit upp med en förälder utan förmåga till empati.

– Särskilt som flicka vill man ha en bra relation med sin mamma: lära sig vad det innebär att växa upp som kvinna och få stöd. Men eftersom jag inte fick det och tog på mig skulden för att hon inte tyckte om mig, blev jag desperat efter att bli sedd och bekräftad. Och det var inte bra, kan jag säga, berättar Kristina.

Läs också: Mamma var avundsjuk på mig

Hon gjorde allt som hennes mamma sa när hon var mindre. Varje morgon klockan sex drog mamman upp rullgardinen i hennes rum och bad henne stiga upp. Hon fick aldrig ta med sig kompisar hem och om somrarna skickades hon ofta på olika läger så att mamman skulle slippa se henne.

Om Kristina gjorde något fel blev hon slagen, ibland med en käpp. Och ibland blev hon inlåst i en garderob där hon fick stå i timmar.
– Det räckte med att jag skrattade för högt för att hon skulle bli provocerad. Slagen var aldrig så hårda att det blev märken, men det som gjorde mest ont var att inte känna sig accepterad av sin egen mor.

Ingenting dög

Ingenting dög, hur Kristina än ansträngde sig. När hon klädde ut sig och lånade sin mammas högklackade skor blev hon kallad för slampa. När hon fick alla rätt på provet var det ändå inte tillräckligt bra.

Läs också: Mamma var lycklig när jag var sjuk

Hennes mamma skulle stå i centrum till varje pris och Kristina fick inte överglänsa henne. Hon blev en alltmer blyg och osäker flicka. De andra barnen mobbade henne och ingen lärare brydde sig.
– Jag blev ett tacksamt offer eftersom jag inte vågade säga ifrån, van vid att bli illa behandlad och kallad för allt möjligt, säger Kristina och plockar fram en av få bilder på sin mamma.

Inte min mamma

Kristina betonar att hon inte ser henne som sin mamma, för det har hon aldrig varit – något Kristina accepterat i dag vid 54 års ålder. Men när hon var barn tyckte många i omgivningen att hennes mamma var perfekt.

– Hon kom till alla utvecklingssamtal och klassmöten och spelade rollen som ansvarsfull mor. Alla tyckte om henne. Hon var charmig och tillmötesgående. Det verkade snarare vara jag som var problemet.

Läs också: Mamma var lycklig när jag var sjuk

Ju äldre Kristina blev, desto mer bråk blev det med hennes mor. Kristina var en vacker tjej och det var något hennes mamma inte tyckte om. Kristina gjorde tonårsrevolt och började säga ifrån, men då straffade mamman henne genom att inte ge henne vare sig mat eller kläder.

Då började Kristina snatta i affärer, främst smink, kläder och smycken.

– Jag ville göra mig fin så att andra skulle älska mig, men i stället hamnade jag i fel sällskap och råkade illa ut, säger Kristina.

Van vid att vara nedtryckt

Minnena gör fortfarande ont. När Kristina var 15 år blev hon våldtagen på en klassfest av en några år äldre kille. Men hon berättade aldrig för någon om vad som hade hänt, eftersom hon tyckte att det var hennes eget fel.

– Pojkvänner jag var tillsammans med behandlade mig dåligt för att jag tillät det. Jag hade inte lärt mig att säga ifrån eller stå upp för mig själv. Vad jag sa var inte värt något. Jag var van vid att vara nertryckt och drogs till skitstövlarna.

Läs också: De förlorade sina män

Samtidigt fanns en stark längtan efter att någon skulle se hennes riktiga jag. Framför allt ville Kristina bli älskad och bekräftad av sin mamma – att mamman skulle bli imponerad och stolt över sin dotter. Men deras relation förvärrades.

– Hon hotade med att kasta ut mig ur huset om jag inte gjorde exakt som hon ville. För att överleva bestämde jag mig för att vara henne till lags, för var skulle jag annars ta vägen, suckar Kristina.

Blev allt elakare

Hon gick ut med toppbetyg från gymnasiet, vann skönhetstävlingar och var duktig i idrottstävlingar. Men den strategin visade sig också vara fel. Ju mer framgångsrik hon blev, desto elakare blev hennes mamma.

– Om hon inte fick stå i centrum blev hon arg och försökte göra allt för att förminska mig. Hon beklagade sig över sin hemska dotter och ingen ifrågasatte om det var sant.

Läs också: Monika bar på oupptäckt fästingsmitta – i 30 år!

Även när Kristina träffade en bra man trodde han först inte på hennes berättelser om mamman. Han tyckte också att mamman var trevlig.
Först när han av en slump hörde sättet hon talade till Kristina på förstod han.

– Det var en fin person, men jag stötte bort honom för jag trodde inte att jag var värd hans kärlek. Närhet och tillit var svårt för mig.

Tröståt

Skilsmässan var ett faktum när Kristina var 27 år. Hon började dejta olika män, men hade svårt att känna något. Hon gick också upp mycket i vikt eftersom hon i sin ensamhet tröståt en hel del.

Det enda som fick henne att må bra var jobbet som sjuksköterska. Men bekräftelsen på jobbet gjorde att hon nästan jobbade ihjäl sig, för hon ville så gärna vara alla till lags, rädd för att inte vara behövd.

Kristina levde för jobbet och tog extrapass. Hon glömde sina egna behov och en dag kunde hon inte resa sig ur sängen – hon hade blivit utbränd.

Dessutom hade hon börjat få minnesbilder från sin barndom, som hon hade försökt förtränga.

– Jag var så, så sjuk. Jag trodde att jag skulle dö så dåligt som jag mådde. Hela min kropp protesterade mot allt som jag hållit inne: alla känslor, all ilska.

Läs också: Ormfobi begränsade mitt liv – nu är jag fri!

Hennes mamma ringde och skrek att Kristina var en dålig människa som låg och sov om dagarna. Kristina övervägde självmord. Varför var hon värd att leva? Hon hade knappt några vänner och ingen man.

– Jag ställde mig på en bro en kväll och var beredd att hoppa, när en äldre man såg mig. Han ringde polisen utan att jag visste om det. Den mannen räddade mitt liv.

Fördes till psykakuten

Kristina fördes till psykakuten, där hon sedan var inlagd i ett halvår. Där tvingades hon en gång för alla att bearbeta sin traumatiska barndom.

Hon fick diagnosen posttraumatiskt stressyndrom och gick i terapi. Under två års tid var Kristina sjukskriven och tog hand om sin hälsa.

– Hon som påstod sig vara min mor brydde sig inte. Jag bestämde mig för att bryta kontakten och har hållit mitt löfte.

I början var det svårt, för ibland kom hoppet tillbaka om att äntligen få sin mammas kärlek och acceptans.

Läs också: Jag är osynlig för min man

– Särskilt när hon ibland ringde och försökte få kontakt med mig. Men hon saknar sjukdomsinsikt och medkänsla, och kommer aldrig förstå vad hon har gjort mig. Jag har släppt taget för gott och vet inte ens om hon lever längre, berättar Kristina.

Efter långvarig terapi har hon nu äntligen hittat sig själv. Hon träffade en ny man och fick tre barn. Och hon talar varje dag om för dem att hon älskar dem.
För barn kan aldrig få för mycket kärlek, resonerar hon.

– Mitt budskap till de som har föräldrar som behandlar dem illa är: bryt kontakten. Människor som lider av en personlighetsstörning ändrar sig sällan. Man måste ge upp hoppet om att få deras omtanke. Först då kan man själv må bättre.

Text: Therése Weber Cedergren

Läs också

Jag hittade min son livlös i en knarkarkvart

missbruk-mamma-puff

Save

Save

Save

Save


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…