Annons

Annons

När man blir tillräckligt sjuk är inte döden längre skrämmande


Emilie Kristiansson

Jag har fått en andra chans och nu tar jag för mig av livet!

När Emilie sprang över mållinjen under Stockholm Marathon i våras blev det en seger på mer än ett sätt. Hon hade inte bara klarat av det tuffa loppet, utan även kämpat sig tillbaka efter en livshotande sjukdom och tampats med extrem övervikt.

Annons

Ditt öga är ju alldeles gult! Det var en klasskompis som reagerade på att Emilie Kristiansson, 30, såg annorlunda ut. Hon var 15 år och gick i nian.
– Visst hade jag haft en envis feber och känt mig hängig en längre tid men det här var något helt nytt, berättar Emilie och serverar kaffe vid köksbordet hemma i den nyrenoverade villan i Boden i Norrbotten.
Här bor hon med maken Erik, 32, och döttrarna Julia, 4, och Ida, 3, som för tillfället leker ute på gården.
Det gula ögat skulle bli starten på en mardrömstid för Emilie och familjen.
– Mamma tog mig genast till sjukstugan i Storuman där vi bodde då, och proverna visade att jag hade förhöjda levervärden. Ändå tyckte doktorn att vi skulle avvakta.
Emilie och hennes mamma Mona, 59, åkte hem, men den natten blev Emilie så sjuk att de tvingades åka in till akutmottagningen. Där togs hennes tillstånd på största allvar.
– Jag och mamma fick en halvtimme på oss att packa. De skickade mig vidare till universitetssjukhuset i Umeå som ligger 23 mil bort, säger Emilie, som hade 42,5 graders feber och blev inlagd på akutavdelningen.

Kamp på liv och död

Veckorna som följde är de värsta i Emilies liv. Hon kämpade med en feber som inte gick att dämpa. Hennes levervärden var så dåliga att levern inte fick utsättas för substanserna som finns i febernedsättande medicin. Läkare efter läkare tillkallades men ingen kunde förstå vad det var som var fel. Även utländsk expertis kontaktades, kanske hade man någonstans haft ett liknande fall? Men ingenstans fick läkarna napp. Emilies tillstånd förvärrades, och nu handlade det om liv eller död.
– Jag hade kräkts tre veckor i rad och de där veckorna är mest en tung dimma för mig, men jag minns att jag vid ett tillfälle sa till mamma att jag ville dö. Jag orkade inte vara ledsen, inte kämpa eller vara rädd. Jag lärde mig att när man blir tillräckligt sjuk är döden inte längre skrämmande.
Emilies mamma Mona blev förtvivlad över dotterns ord och tigermamman i henne vaknade. Här skulle kämpas!
Läkarna visste inte vad det berodde på, men Emilies immunförsvar försökte stöta bort levern och läget var riktigt allvarligt. Om det inte fanns någon bot skulle en akut levertransplantation vara nödvändig. Efter att ha prövat en rad mediciner satte doktorn in ett svagt cellgift för att trycka ner immunförsvaret, samtidigt som Emilie fick en
maxdos kortison. Äntligen började kroppen reagera, försiktigt men positivt. Emilie minns att hon erbjöds psykologhjälp för att bearbeta de biverkningar som kortisondosen skulle ge henne.
– Du blir väldigt hungrig och aggressiv, och går upp i vikt, förklarar Emilie men säger att hon inte brydde sig om något psykologsamtal. Om hon skulle överleva och bli frisk var det ju värt all världens biverkningar.

Emilie-Kristiansson

Tack vare löparvagnen kan Emilie och Erik träna tillsammans med döttrarna Julia och Ida.

 

Starkare igen

Långsamt blev Emilie starkare och efter fyra veckor kunde hon åka hem. Hon var fortfarande extremt trött och kunde bara vara i skolan någon timme åt gången, men lyckades ändå slutföra sina grundskolestudier.
Sakta men säkert blev hon också allt rundare. Kortisonbehandlingen fortsatte i flera års tid och med den följde en enorm aptit. Leverkontroller gjordes regelbundet. Så småningom vågade läkarna lita på att levern helt återhämtat sig, men något svar på varför Emilie blev sjuk fick hon aldrig.
Hon fick inte bara aptit på mat utan också på livet:
–Jag kände att jag fått en andra chans och var redo att ta för mig av världen.
Hon flyttade tidigt hemifrån för att plugga, och det var som lärarstudent i Luleå hon träffade sin blivande man Erik.
Vid det här laget hade Emilie dragit på sig en extrem övervikt som hon inte mäktade att bli av med trots att medicineringen med kortison  hade upphört flera år tidigare.
– Vid 25 års ålder var jag less på att vara tjock och bestämde mig för att genomgå en gastric bypassoperation. Jag gick ner 55  kilo, blev piggare och gladare. Jag hittade tillbaka till mitt gamla jag, säger Emilie som fick uppleva en ännu större lycka när hon fick sina två flickor ganska tätt efter viktoperationen.
Det var inte helt planerat, eftersom man rekommenderas att inte bli med barn alltför snabbt efter en viktoperation, men allt gick bra och Emilie njöt av sitt nya liv som mamma.
När alla bitar i livet börjat falla på plats och Emilie blivit smalare, bestämde hon sig för att också ta tag i sin hälsa genom att börja röra på sig. Hon hade aldrig sprungit, men Erik löptränade regelbundet och brukade ställa upp i ett millopp då och då.
– Första gången orkade jag kanske springa hundra meter, innan det kändes som att jag skulle dö, skrattar Emilie.
Hon gav sig inte, sakta utökade hon sträckan och den första utmaningen var att delta i ett sex kilometer långt lopp.
– Jag blev så peppad när jag klarade av att springa hela sträckan att jag sa till mig själv att då klarar jag av ett millopp nästa gång.

Efter milloppet flyttade Emilie fram positionerna ytterligare, och när hon hade sprungit en halvmara i Stockholm hösten 2013 frågade hon Erik om de inte skulle utmana varandra att springa Stockholm Marathon 2014.
Erik gillade idén, och i somras sprang de stolta och starka men med värkande kroppar över mållinjen. Det blev ett känslosamt möte när de sågs efter hennes målgång.
– Känslan efteråt är oslagbar. Inte minst med tanke på allt jag hade gått igenom, med återhämtningen efter min svåra sjukdom, för att nå hit. Vem hade kunnat tro att jag skulle springa ett maratonlopp?
Även om det är en riktig utmaning att springa ett maratonlopp så tycker Emilie att det är betydligt tuffare att träna inför det. Kanske var hon bättre rustad än de flesta eftersom hon redan utkämpat en ännu tuffare kamp när hon fajtades för sin överlevnad.

Sammansvetsad familj

Emilie säger att maratonsatsningen samtidigt varit ett projekt som svetsat henne och Erik samman. Även barnen har varit delaktiga.
– Så ofta vi kan springer Erik och jag tillsammans med flickorna i vagnen, men inför ett maratonlopp ska det springas många långpass på två, tre timmar och så länge orkar inte flickorna åka vagn. Därför har vi också sprungit var för sig och familjetiden har blivit lidande. Nu känner jag att jag vill samla familjen kring mig och njuta lite extra av den.
Emilie och hennes släktingar står varandra oerhört nära, och trots att de är spridda över hela landet ses de så ofta de kan och har alltid gemensamma projekt på gång. I februari planerar Emilie och hennes syster, bror med sambo och hennes pappa att åka Vasaloppet tillsammans. En resa till Gran Canaria med hela familjen blir det också.
– Min svåra sjukdom blev en tuff smäll för hela familjen, det är kanske inte så konstigt att vi blivit extra tajta efter en sådan kris. Mamma, pappa, mina syskon, min man och mina flickor betyder allt för mig, och när vi åker på semester tillsammans hinner vi rå om varandra ordentligt. Är det något jag lärt mig så är det hur skört livet kan vara.

Text: Birgitta Lindvall Wiik Bild: Petra Isaksson


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar... http://www.allers.se/page/1/